Min barndomsvän

Min barndomsvän fyller år idag.
51.
Efter många år utan kontakt ringde jag henne när hon fyllde fyrtio och gratulerade. Jag hade samma dag letat upp henne på Facebook.
Hennes födelsedag är för alltid inbränt i mej.

Min barndomsvän är en stor del av min barndom och min historia.
Våra mammor var osannolika vänner. Osannolika som i helt olika varandra.
Vi lärde känna varandra när vi var tre år och hängde sedan ihop, i vått och torrt i nästan 10 år.
Min mamma var sjukligt pedant. Allt skulle vara rent och i ordning.
Hon kräktes om hon haft besök som varit på toaletten eller om en granne tagit ut hennes tvätt ur tvättmaskinen.
Håret skulle tvättas varje dag, disk sköljas 20 gånger och mattfransarna ligga raka.
Hos min vän var det tvärt om.
De hade hund och papegojor som flög fritt å bajsade där de hade lust.
De hade sköldpaddor i badkaret och en mamma som stekte plättar och kokade kola när vi kom hem.
Jag var där jämt.
Min vän var rejält byggd, hade en storebror och var van vid hårda tag.
Hon var orädd för allt.
Jag var tvärtom. Räddhågsen och nervös.
Vi var bästa vänner. Jag skulle säga att jag har några av mina lyckligaste barndomsminnen med henne och hennes familj.
Vi snodde fimpar och prövade röka. Vi lekte mamma-pappa-barn och låg nakna på varann och "knullade", vi tjuvläste hennes storebrors Fib Aktuelllt, vi färgade håret orange (det skulle blivit blont), vi busringde och det var vi mot världen.
När man har en sån där barndomsvän blir det som en släkting.
De vet allt om ens familj. Jag behövde vid det där samtalet när hon fyllde fyrtio inte förklara nåt om mamma, pappa, min bror. Hon visste.
Som jag visste.

Men. Ganska snart upptäckte jag sånt jag inte visste.
Sånt som var nytt.
Som att hon inte bara var lite fördomsfullt lagd numera utan en fullfjädrad rårasist
Jag skrev till henne. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med någon som var sån, stod för nåt sånt. Inte IRL... alltså i riktiga livet... eller på Facebook.
Sedan tog jag bort henne och vi har inte hörts sedan dess.

Jag har avslutat flera bekantskaper på liknande grunder men detta är kanske den mest smärtsamma.
Lyckan över att ha funnit sin "syster" var så stor, gemenskapen så enorm, känslan av samhörighet obeskrivlig.
Men det gick inte. Jag kan inte vara vän med någon som önskar död åt alla muslimer, ut med alla utlänningar, hyllar Lamotte och pratar om vänstervridna och batikhäxor.
Det går inte.

Men jag tänker på henne idag. När hon fyller femtioett.
Grattis. På riktigt grattis.

Puss/ Asta