lördag 23 mars 2013

Vil du vara en prinsessa?

 

Jag såg denna på facebook och reptilhjärnan inom mej fylldes snabbt av ett gillande och en lust att trycka på "dela knappen" men sen tänkte jag till lite...

VILL jag bli behandlad som en prinsessa?

"Jaaaaa!!!!" ropar en väsentlig del av min hjärna och personlighet.
Ja det vill jag och ja, det har jag alltid saknat.
Som Lisa Ekdahl sjunger " Du höll henne aldrig högt, du låg aldrig ner på knäna." Ja, jag är gammal nog att gilla å uppskatta män som håller upp dörrar, män som drar ut stolen, män som tänder cigaretten (om man röker, annars är det ju onödigt), män som betalar på första dejten.
Jag är gammal nog att sakna att inte ha en man som omtänksamt ser till att tanken på bilen är påfylld, motorvärmen på när jag ska iväg, som inte tappar upp ett bad åt mej när jag är trött å ställer ett glas vin på kanten.
En man som uppskattar mej, som visar det och som inte tar mej för given.

Men en inre röst ropar faktiskt också "Neeeej!!!" Å den fick mej att sansa mej lite.
Jag är en vuxen kvinna.
Kompetent. Kapabel. Strider förr jämställdhet.
Jag är ingen som behöver tas hand om, sättas på piedestal, dyrkas och duttas med.

Förstår ni hur jag menar? Hur jag tänker?
Då menar jag inte vanlig omtänksamhet å ömsinthet å att inte bli tagna för givet för det tror jag både män och kvinnor vill ha och behöver i sina relationer och även om inte jag går upp halv sju för att skrapa makens bilrutor så visar jag omtänksamhet på många andra sätt.
Genom "typiskt kvinnliga sysslor" som att laga god mat, duka fint, tända ljus osv.
Nej, jag menar mer att jag är fast i ett gammalt å nytt sätt att tänka på manligt å kvinnligt.
Jag menar, när hörde ni en man senast önska att han fick bli behandlad som en liten prins?
(Nej, då är det väl i så fall... om... möjligen... eventuellt... som kung. En annan auktoritet där.)
Jag är fast mitt emellan gamla flickdrömmar fräglat av Mitt Livs Novell och Harlequinromaner och ett mer modernt feministiskt sätt att se på män-kvinnor och på relationer.
Fast... och vet inte riktigt vad jag tänker.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

8 kommentarer:

  1. Ahaaa - vad intressant! För mig väckte texten bara stolta mammakänslor: att man som mamma haft vett nog att uppfostra sin son till att behandla kvinnor väl. Det var vad jag läste in i det. Men jag skulle nog inte heller vilja behandlas som en prinsessa. Jag vill behandlas med värdighet som människa. Punkt.

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Nää, inte vill jag bli behandlad som en prinsessa! När man talar om schablonen "prinsessa" så är det ju inte direkt vår driftiga Victoria som avses, utan, som du skriver, någon det duttas med och som ska sitta vacker på en piedestal. Blä! Jag vill att jag och min man ska finnas där för varandra på lika villkor, vara varandras klippor och ge och ta. Jag vill att mina söner ska hitta partners de vågar vara både starka och svaga inför och att de ska våga vara allt de är och ge allt de har. Och att de ska önska mer av en partner än en "prinsessa". Jag vill inte bli behandlad "som" någonting alls. Jag vill ju att vi ska mötas som två jämställda, hela, riktiga människor. Jag vill att han ska kunna räkna med mig också, när pannan stannar.

    Haha, det här kan jag gå igång på.

    Kram Elin

    SvaraRadera
  3. Jag tycker det är en fantastisk bild - jag bor ju i ett land som inte är i närheten av Sverige när det gäller jämställdhet! Jag tycker bilden är viktig för att det är fortfarande extremt vanligt här att kvinnor förväntas stå vid spisen och sköta hemmet och inte helt ovanligt att dom blir 'tuktade' när dom inte vet sin plats. Framför allt sker detta på landsbygden. Så jag tror att det är extremt viktigt att man lär sina söner att behandla kvinnor med respekt - kanske inte som prinsessor men ni förstår principen.

    SvaraRadera
  4. Håller med dig. Att vara någon som BEHÖVER tas om hand är inte ett livsmål för mig. En av anledningarna till att jag vald min man till livskamrat är just att han ser mig som en människa fullt kapabel att klara mig själv. Inte som ett extra, lite putslustigt barn "det söta, lilla livet".

    SvaraRadera
  5. Jag förstår vad ni menar... men min kan kalla mig för sin prinsessa. Med det tror jag att han menar att jag är hans guldkant, det finaste han har, det mest värdefulla..! Och den känslan älskar jag! Vi har skojat om att snart kommer det kanske en ny liten prinsessa, som konkurerar ut mig som livets mittpunkt! Ha ha! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och då menar vi alltså bebisen! Inget månggifte planerat... än iallafall! :)

      Radera
    2. Hahaha... vänta bara. :)

      Radera
  6. Min man är väldigt omtänksam som person. Han lagar i stort sett dagligen goda middagar, ger mig små personliga presenter, tappar just upp (skum)bad (med en folkis på badkarskanten) samt möter mitt i natten upp mig efter krogen så att jag slipper gå vägen från tåget och hem själv. Själv är jag mer administrativt lagd och har stenkoll på allt från ekonomin till släkt och vänners födelsedagspresenter samt ombesörjer kontakten med försäkringsbolag, myndigheter etc. Någon gång ibland kanske jag ger honom en ryggmassage eller köper med mig en god flaska vin eller ett knippe tulpaner hem. Dock har jag inte lagat mat på sisådär åtta år.

    Att se mig själv som en prinsessa vore dock smått skrattretande. Tänker mig mer som en isdrottning. ;)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare