Älska mej

Vackra Josefin Nilsson från Ainbusk singers har gått bort.
Hur är ännu okänt.
Men oavsett, alldeles för ung. Jag tänker inte säga alldeles för vacker och alldeles för begåvad (även om hon var det) för det är lika tragiskt när okända ica kassörskor går bort för tidigt.

Vi är födda 1969 jag och Josefin.
Det är något särskilt när människor, lika gamla som en själv, dör.
Mer greppbart på något vis och samtidigt mindre.
Jag må gnälla över än det ena och än det andra men jag vill tro att jag är mitt i livet.
Att jag har mycket tid kvar.

Vad som är viktigt för människor att hinna med under sina liv varierar ju förstås.
Men det finns undersökningar gjorda på döende människor och det de är tacksamma för respektive ångrar är relationer.
I slutändan spelar inte att ha sett Paris eller pyramiderna den största rollen. Det är inte hur vackert hem man hade, vilka karriärstegar man klivit på, pengar på banken eller om man fick till det där fallskärmshoppet.
Det är om ens barn vet att de är och varit ovillkorligt älskade. Om äktenskapet mått väl och om man slutit fred med sina föräldrar.
För de allra flesta är det, visar det sej när livet är nästan slut, att det var det som var det viktiga.
Det som var livet.
Inte vad du vågat och vad du fegat ur utan ATT du älskat.

Jag hoppas att det var så för Josefin. Jag hoppas hon funnit frid nu.
Mina tankar till hennes familj och nära.

Puss/ Asta

Nåt

Nåt ska man väl skriva på självaste skottdagen.
Är dessvärre varken särskilt inspirerad eller skojig.
Är sjuk.
Noah blev sjuk i onsdags med feber och hosta. I fredags var det min tur och lördag-söndag låg jag med feber och som vanligt skitkass i luftrören. Misstänkte flunsan men febern är redan borta så det är nån annan skit.
Känner mej bara marginellt bättre. Hostar som sjutton. Svårt att andas liggande. Trött i varenda muskel.
I dag kom snuvan med.
Känns som om det kan bli långdraget. De flesta förkylningar går ju ner i luftrören på mej och även Noah är fortfarande hängig och hostig.
Hemma från praktiken idag och eventuellt imorgon med. När jag ska ta igen det har jag ingen aning om.
Ska in på mittbedömning idag och får väl snacka med handledare och lärare då.

Nåt roligare. I all min sjuka och elände låg jag och googlade barnmorskesymboler.
Vill ha en tatuering när jag är klar som symboliserar att jag nåt yrket som jag alltid drömt om.
Gillar ju tatueringar men de måste ha en livslång mening. Är inte typen som gaddar in nåt för att det känns fräckt här å nu.
Hittills har jag Märta mellan skulderbladen och barn å barnbarn i symboler av fjärilar på vänster arm.
Tecknet här är egentligen ett Doulatecken men jag tycker den är enkel och vacker.
Ska tatuera in den på min högra handled och sätta två små hjärtan i med. Ett i kvinnobröstet och ett i barnet.
Det blir en stolt symbol för mitt yrke men oxå för moderskapet.

Imorgon är det mars hör ni. Alltid nåt.
Snörvel, host och farväl så länge.

Puss/ Asta

Inget lärosäte för mej trots allt.

Livets hårda skola... det är där de har gått majoriteten av de arga män å kvinnor som bekänner sej till sekten Sverigedemokraterna. Går man in på deras facebookprofil så stoltserar påfallande många denna "bildning."

För några år sedan. Innan Sverige blev ett polariserat land mellan rasisterna och antirasisterna så skulle jag nog oxå kunna hävdat det.
Att jag gått i Livets hårda skola.
Med det menar jag att livet aldrig och på intet sätt varit enkelt. Att jag upplevt en hel del skit, en mängd sorger å bedrövelser och en släng av jobbig barndom.
Men om jag skulle tala om Livets hårda skola så skulle jag syfta på att den lärt mej medkänsla med de som har de svårt, insikt i att livet när som helst kan förändras, kunskap i hur sorg å ångest ser ut.
Den skulle ha givit mej förståelsen för att vem som helst kan trilla dit i missbruk eller psykisk ohälsa om bara livet är tillräckligt jävligt, den skulle gjort mej oförmögen att döma människor vars skor jag inte vandrat i och samtidigt en tro på att mönster går att bryta och ett bättre liv är möjligt att skapa.
Det är en livserfarenhet som gjort mej streetsmart. Det är en livserfarenhet som syns i min blick, hörs i min röst, känns i mina händer, luktar ur mina porer.

Men Livets hårda skola verkar står för något annat idag.
Källgranska aldrig.
Bedöm 80% av befolkningen som vänsterradikala landsförrädare.
Läs aldrig en bok. Lyssna aldrig på argument. Tro aldrig på gammelmedia.
Kräv av andra vad du inte lever upp till själv.
Romantisera våld.
Kvinnor är horor och ska som så behandlas.
Lär dej inte att stava. Det kunde inte vikingarna.
Syna aldrig dina argument.
Tänk inte själv. Det gör Jimmie åt dej.
Kategorisera gärna.
Dra alla muslimer över en kam.
Släng ut alla invandrare och tjäna miljoners miljarder.

Konstigt det kan bli.

Puss/ Asta

En vacker måndag

1. Förälskade mej i den här bilden och i det här budskapet som talade rakt till mitt <3.
Den ska jag printa ut och ha på ett välplacerat ställe där jag ser den ofta.

2. Idag gick det så himla bra på praktiken. Cellprov, patientmöten, inskrivning och information gick som hejsan. Första dagen på denna praktiken som jag kände mej riktigt avslappnad och nöjd med mej själv.

3. Solen sken idag och även om jag var inne och arbetade under hela tiden så spred sej vårkänslan in genom fönstret och in med patienterna.

4. Börjar inte förrän 11:30 imorgon så jag unnade mej en powernap efter jobbet och det var vansinnigt skönt. Få saker är så härliga som en eftermiddagslur.

5. Jag har haft ro, ork och tålamod att umgås med mina älsklingar under kvällen.

6. En vän erbjöd mej en lösning för förlossningspraktiken i Borås. Det är inte klart å inte säkert att det blir så men bara att hon tänkte på mej (fast gudarna ska veta att hon har eget att tänka på) gjorde mej så rörd och varm. Det finns genuint snälla människor. Det finns det.

Hoppas att måndagen varit snäll mot er oxå.

Puss/ Asta

Tankar en februarilördag

Studier/ praktik och småbarn är en rätt så intensiv kombo.
Jag har gjort det förr men då var jag yngre.
Ändå var det lite på samma sätt då, att hunden prioriterades ner och man inte alltid fann tiden eller lusten att ägna sej åt honom.
Gottfrid får i perioder stå tillbaka tyvärr. Jag hinner inte med honom som tidigare.
Det blir färre promenader och jag får ibland knuffa bort honom för att jag är med Noah eller behöver en... EN... jäkla liten stund att andas själv.
Det ger mej dåligt samvete och det får mej att tänka en så sjukt galen tanke att jag inte vågat berätta den för en enda människa... du är den första jag säger det till... jo att "Kanske ska jag inte ha någon mer hund när Gottfrid gått bort!" 

Alltså, va?!
Tanken slår lika hårt mot mitt innersta som om jag skulle tänkt att jag nog inte älskar något av mina barn, att jag vill ligga med bästa vännens man eller ge barnbarnet sömnmedel så han sover ett dygn.
Förstår ni, det är sånt jag inte tänker.
Jag tänker inte att jag önskar mej ett hundfritt liv!!! Ändå är det precis det jag gör... ibland.

Innerst inne vet jag ju att en hund i mitt liv är en förutsättning för att jag ska mäkta med.
En hund ger mej kärlek, tvingar mej till motion och frisk luft som jag annars skulle hoppat över.
Ett hem utan en hund är inget hem.
Det är ett uttryck för stressen, tidsbristen och tröttheten som talar.
Dessutom skall jag plugga 1½ termin till, Noah lär bo här några år till på sin höjd och jag ska kanske leva i fyrtio år till.

Idag gick vi en härlig runda jag å min Gotteman.
Det hade slutat snöslaska men blåste rätt friskt. Jag älskar havet... kanske allra mest... i sånt här väder.
När stranden garanterat ligger öde åt alla håll och när blåsten biter i kinderna.
Ett blyertsgrått hav med skummande vågor som rullar in, dånande och väsande.
Det finns nåt tröstande i naturens makt och storhet.
En stund där nere medan hunden leker och jag blickar ut mot horisonten ger mej perspektiv.
Jag är så liten. Hur skulle mina problem då kunnat vara stora?
Ingenting av allt som är mitt spelar någon roll om hundra år.
Vågorna kommer fortsätta piska in i en rasande februarivind oxå då.
Det får mej att må bra i själen.

Magen är det värre med. Svullen, öm och jag mår lite illa mest hela tiden.
Ja ja, det är världsliga problem.

Puss/ Asta

Halloj halloj

Saknar ni mej inte?
Jag har ju varit borta en hel vecka nästan. Praktik, trötthet och livet har kommit emellan och lett till mitt livs längsta blogguppehåll tror jag.

Jag har gjort min andra vecka på Kvinnohälsan och upp i arla morgonstund 5 dagar på raken är inte riktigt min naturliga dygnsrytm om man säger så.  Därtill har jag ältat brytningen med pappa (rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller...) och haft en del sorger å bedrövelser upptill som jag inte kan skriva om på bloggen så jag känner mej allt det är ...mos... i huvudet så här dags.
Jag ska göra ceremonin här kort, ville mest säga ett "Halloj" till er.

Klänningen här ovan har jag unnat mej ikväll. Såg den på Lindex hemsida och där såg den sötare ut än här. Där såg den ut som en riktig "den-här-klänningen-kan-Asta-inte-leva-utan."
Nu när jag bildgooglade och fick fram denna bild så blev jag mer tveksam.
Den kan vara för lång för mej. Jag är ju rätt kort i rocken. LÄNK finns här om ni blir sugna eller bara ville se vilken bild jag såg.
Well, well vi får se. 499 kr kostade den men just nu 20% på allt denim.

Veckan som varit. Sammanfattningsvis tung.

Som sagt... praktik, måndag-fredag. Känner av min studentroll. Lugnt arbete men samtidigt mkt att stå i och lära sej, ovana moment, annorlunda dokumentation, hålla information kring nya saker.
Känslorna har varit både upp å ner. Gick med en doktor igår som är så himla bra, så himla fin och trygg med patienterna och pedagogisk med mej. Han jobbar i Varberg där jag var i somras och har sin fru där med, oxå hon väldigt rar.
Jag har hunnit lära mej lite grann i alla fall när det kommer till att lyssna med tratt, ta cellprovtagningar, sticka utan butterfly vilket jag inte gjort på 13 år. Å säkert mer.
Handledaren är svår att läsa av men jag tror vi gillar varann mer å mer.

Ältandet kring pappabrytet ja. Fick inget direkt stöd av mannen där men så många som skrivit till mej och berättat om trasiga relationer till sina fäder och vad den fortsätter att göra med dem som vuxna. Tusen tack för era berättelser. Sorgligt är det! Fy fan.
Och ont som fan gör det, ångrar mej gör jag hela tiden, trots att jag vet att jag gör rätt.
Men varje gång jag är på väg att ångra mej så mycket att jag är villig att ringa å säga "Snälla pappa, förlåt mej" så läser jag raderna i hans mail  "... jag är medveten om att jag ställer till det för dej, men så får det bli" och då så känner jag igen Nääää. Kompisar har jag redan. Mer pålitliga kompisar. Jag ville ha någon form av pappakärlek. Nu finns den inte å då får det va.
Har förövrigt fått mej ett bryt på min fulla morsa som ringt sju gånger ikväll och pratat in hur arg hon är på min bror som lovat (för 56437 gången) att inte stjäla mer från henne och inte komma dit bajsfull men ändå gjorde det. Nähä?! Är det sant?!
Just ikväll har jag banne mej nästan varit beredd att kasta ut henne med badvattnet oxå.
Vem vet, innan veckan är slut har jag kanske gjort slut på föräldrar.

Och som om inte detta vore misserabel läsning nog för en fredagskväll så har jag ont i magen och mår märkligt illa. Jag kan inte bli sjuk, hör ni det!
Jag kan inte bli sjuk!!!
Jag har älskade vänner på middag imorgon och jag kan inte missa någon praktik då går det åt fanders, för NÄR skulle jag ta igen den?!

Nu ska jag lägga mej. Nykter. Och ta sovmorgon i morgon.
Ni får ha en fantastisk fredag.

Puss/ Asta

Dåligt samvete

Jag har precis gosat med katten en kvart.
Det är sällan hon söker mitt sällskap. Jag är nog "hundtanten" i hennes ögon och hon föredrar Mini eller maken. I den mån hon föredrar någon alls. Hon är en mjuk och försiktig katt men inte särkilt kärvänlig och inte typen som vill ligga i knät hela kvällen.

Vilda börjar bli till åren kommen  men bortsett från att hon slickat av sej pälsen på bakbenen och därmed ser en aning luggsliten ut framtill är hon vid god vigör.
Liten och nätt. Hon har aldrig varit till något besvär. Aldrig varit sjuk eller förstört någonting.
Trots att hon för mej mest går här och jag bara fyller på hennes mat och vatten, släpper in och ut henne å stryker henne över ryggen då och då så står hon för någon slags trygghet.
Jag kommer att sakna henne den dagen hon inte finns.

Vilda kom till oss som stor kattunge. Funnen av Dotter nr II när några pojkar höll på att kasta henne i taggbuskar. Mager och full av mask.
Dottern kom hemspringande med henne på rasten och bönade å bad om att hon skulle få stanna.
Jag sa att det går inte, vi hade både hund och hamster och jag är lite allergisk mot katt. Dessutom skulle pappa i huset aldrig gå med på det.
Men efter bönande så fick katten stanna, så länge, tills vi hittade någonstans där hon kunde bo.
Så länge varar ännu.
Hon blev kvar. Maken föll som en fura. Katten var rädd för ytterdörren och att bli utslängd och aktade sej noga i början för att gå utanför dörren.
Veterinären bedömde henne som 5-6 månader och trodde hon var en sommarkatt.

Hennes olyckliga barndom har aldrig riktigt läkt.
Hon är rädd för andra katter och för främmande människor. Drar sej undan när det kommer besök.
Vår första hund Baron satte hon på plats och bestämde över men varken Märta eller Gottfrid har hon vågat sej på att försöka fostra utan aktar sej för... vilket lett till att hon setts som spännande att smyga å jaga efter.
Jag har ofta lite diffust dåligt samvete över katten.
I synnerhet sedan Noah kom å hon inte får lika mycket uppmärksamhet från Mini.
Men egentligen så tror jag att hon lever precis som hon vill, mer sida vid sida med oss istället för med oss.
Hon är sin egen.

Jag har tänkt på hur det blir när Vilda inte längre finns kvar.
Katt vill jag gärna ha men det känns tveksamt att ta hit en liten späd kattunge till burdusa Gottfrid.
Jag tror förvisso inte han skulle vilja göra den illa men han är stor, tung och omedveten och han ääälskar att jaga katter som springer.
Men jag tänker att det finns kanske gott om övergivna vuxna katter med hundvana som man skulle kunna introducera?
Vad tror ni?

Puss/ Asta

Det handlar om mej

 

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit till mej med sina tankar och berättelser angående inlägget nedan om mej och min far. Ni har skrivit här på bloggen, på facebook och jag har fått mail.
Tack. Det är tragiskt att så många känner igen sej och samtidigt, som alltid, mindre ensamt.
Min man sa bara att jag var dum, överreagerade, att jag ju vet hur han är, att det kommer gå över och varför spar jag på min mamma som har mer problem och "gör mej av med den vettigaste jag har."
Ja.
Så jag är glad för er. Tack.

Självklart har jag tänkt mycket idag.
Är han ledsen?
Arg?
Likgiltig?
Egentligen spelar det ingen roll. Det här handlar om mej. Om mej, mina behov och mina gränser.
Jag är ganska övertygad om att han inte försöker se sin del i det eller funderar över varför jag blev så arg och så ledsen att jag tog det här beslutet.
Han är inte den typen. Är det någon man som är det?
Kanske, men jag har inte träffat särskilt många.

Själv är jag raka motsatsen.
Det spelar ingen roll hur välgrundat och genomtänkt en konflikt är. Hur arg eller ledsen jag än varit.
När adrenalinet slutat pumpas runt i horribla mängder i mitt blodomlopp så börjar jag alltid att fundera över min egen del.
Var det verkligen så farligt?
Kan jag ha missförstått?
Kunde jag gjort något för att undvika det här?
Det här å det där var inte precis snällt sagt av mej heller.
Osv.
Jag kan analysera sönder en ostsmörgås om det vill sej.
Jag gör det nu med.
Jag tänker på pappas barndom. På pappas svårigheter med tillgivenhet.
Jag tänker på hur det ska bli när han blir gammal. Tänk om hans fru får nog, då blir han ensam.
Jag är rädd att han inte ska förstå. Och tänk om han... eller jag... dör.

Jag har varit ledsen hela denna dagen med men försökt att styra undan tankarna.
Tänka på det jag har i stället för det jag inte har.
Tänka på att egentligen har ingenting förändrats. Jag har inte min pappa.
Men å andra sidan, har jag någonsin haft det?
Det har gått bra ändå i över fyrtio år.
Det är klart att jag varit en annan om jag varit mina föräldrars prinsessa med en ovillkorad kärlek under uppväxten, precis som en vän skrev till mej så föder det en speciell sorts ensamhet när man inte blir vald och sedd av sina föräldrar, men nu blev det inte så och det har fungerat ändå.
Ingenting har egentligen förändrats.

Puss/ Asta

På tal om att skriva om intima relationer

Jag tror inte att jag har några läsare som känner min pappa och om jag har... så låt så vara.
Detta är min blogg och här har jag förtur på min sanning.
Jag har precis tagit ett av de större besluten i mitt liv. Att avsäga mej kontakten med min egen pappa.

Låt mej säga det först, jag är omotiverat förälskad i min pappa.
Jag är pappas flicka och jag har i hela mitt liv stävat efter hans godkännande, kärlek och uppmärksamhet. Jag blir trygg i pappas famn, lycklig i pappas närvaro, jag ser på honom med beundran.
Freud skulle definitivt säga att jag har ett å annat från barndomen att reda ut.

Mina föräldrar skilde sej när jag var sex år. Jag har få minnen av pappa innan skilsmässan och det mesta av det jag minns är inte positivt. Det är gräl mellan mina föräldrar eller att pappa blev arg på mej, skrämde mej, var berusad.
Efter skilsmässan har jag många minnen av övergivenhet.
Minnen av saknad, av väntan, av brutna löften.
Likt gubben i lådan dök han upp ett par gånger om året. Han hade alltid bråttom. Alltid saker han skulle göra. Människor han skulle träffa. Signaler om att jag å min bror inte var prioriterade.
Under mina tonår skar det sej rejält och vi förlorade kontakten.
Som vuxen, efter pappas skilsmässa från sin andra fru så tog vi upp kontakten igen och bortsett från några infekterade gräl så har vi sedan dess umgåtts och byggt upp någon form av relation.

Många tycker att jag gett min pappa för många chanser. Att han inte är värd det. Att jag inte har fog för den tillgivenhet jag känner. Men jag älskar min pappa. Ändå. Å jag har egentligen inte behövt förstå varför.
Jag hade kommit till någon slags frid med att min pappa aldrig blir särskilt "pappig." Att han inte är den som kommer hit, hjälper till, fixar och tar hand om. Att han aldrig varit någon morfar att hänga i granen. Att 1970 talet va som det var.
Jag vet om hans problem med nära relationer och jag har nöjt mej med det vi har.
Sett det som att det är bättre än ingenting och att han ändå... utifrån egen förmåga... gör det han förmår.
Jag har försvarat min pappa med klor och irritation så många gånger att jag tappat räkningen.
Men jag har aldrig upphört vara det där lilla barnet som till varje pris vill bli sedd och älskad av sin pappa. Medelålders kärring som jag är, pappas tankar om mej och känslor för mej är viktiga.

För sju-åtta år sedan bad jag pappa om en tjänst för första gången i mitt liv och i vår relation.
Det var en rimlig tjänst. Inta alls märkvärdig. Han sa nej.
Det rev sönder nåt i mej. Nejet blev mer än ett nej. Det var hans chans att visa att jag var viktig och han tog den inte.
Nu har det hänt igen.
Jag bad att få bo hos honom några nätter i veckan under min kommande förlossingspraktik.
Han sa ja och jag såg fram emot det.
Så här om dan fick jag ett mail då han tog tillbaka sitt ja.
Det skulle störa honom och hans fru. En helg kan man anpassa sej mej inte mer. "Vi har olika dygnsrytm"?! Han skrev att han var medveten om att han ställde till det för mej men så fick det bli. Min första reaktion var ett gapflabb.
Det bara bubblade upp ur mej. Ett sådant där "jag-tror-inte-det-är-sant-skratt."
Pappa är pensionär. Hans fru sjukskriven. Det handlade om några, två-tre nätter per vecka under åtta veckor. Jag är ingen krävande person. Men jag såg fram emot att umgås mer med pappa å hans fru. Mer än vad jag gjort någonsin sedan jag fyllde sex år.
Sedan blev jag oerhört arg.
Och ilskan övergick i sorg.

Jag är mamma. Det här finns inte på kartan.
Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina barn om jag bara kunde.
Jag har haft svärsöner boende här. Jag har barnbarn som bor med oss permanent.
När sonen ville flytta hem var det bara att bereda plats. Lite krångligt, men va fan... han är mitt barn.
Om min pappa separerade eller av andra anledningar behövde någonstans att bo skulle jag bara fixat det. Även om det blev lite mindre komfortabelt.
För att det är så man gör med blodsband och nära vänner. Jag kan faktiskt inte tänka mej att någon av mina nära vänner skulle sagt nej om jag behövt bo där ett tag.

Besvikelsen är monumental och symboliskt.
Jag kan inte förstå. Eller jo, jag gör det men vill inte förstå.
Jag har en pappa som inte älskar mej och som för sjuttielfte gången i livet bevisar att han inte finns där för mej.
Att ingen uppoffring är för liten.
Han förstod att mitt liv skulle bli besvärligare. Han förstod att jag skulle bli ledsen.
Men tjänsten, att öppna sitt hem och låna mej sin soffa är för stor.
Fan, jag grinar...
Någonstans i detta insåg jag väl att han skiter i mej. Han struntar i att mitt liv blir svårare.
Den normala "vilja skydda och hjälpa sin unge" finns inte.
Han älskar mej inte och jag är 46½ år gammal för gammal för att orka slåss mer för den sakens skull.
Men jag har aldrig brutit en relation mer smärtsam än den här. Jag förlorar inte bara pappa utan också hans fru som jag tycker väldigt mycket om.

En relation där man inte är sedd, omhuldad, älskad eller vald är ingen relation att må bra i.
Jag kommer att sakna min pappa till jag dör. Eller bilden av en pappa och det jag önskat för oss.

Men jag kommer, förhoppningsvis på sikt att må bättre utan den även om jag just nu är jätte, jätte, jätteledsen.

Nån som har liknande erfarenheter? Nån som tycker jag överreagerar?

Puss/ Asta

Mellan Skog och Gård frågade om det här med att lämna ut sej och andra i inlägg.

 

"Jag skulle vilja höra om hur du tänker kring att skriva om relationer till dina anhöriga? Jag tycker det är otroligt intressant att få läsa, men tycker det känns för svårt att skriva om själv på något bra sätt att jag uteslutit det från början. Hur tänker du och hur tänker dina anhöriga (vad du vet) om att de blir omskrivna? Hur avväger du vad du skriver och inte? Har det blivit fel någon gång? Är som sagt tacksam att en del vågar och vill skriva om det, det är väldigt givande att få förståelse för andras relationer."

Vi tar och river av den sista av frågorna jag fick under mitt "Våga fråga inlägg."
Klurig fråga som kliar lite. Den ger mej ett uns av dåligt samvete för svaret är inte helt klockrent.
Det här med vad/ vem och hur mycket man skall lämna ut kring sej själv, sitt liv och sina relationer ställs i stort sätt alla bloggare inför.
Och man kan från början eller omvärderat ha en hyfsat klar bild för sej men i takt med inlägg som skrivs... och jag har vid det här laget skrivit många tusen inlägg... så suddas gränserna ut.
För småbloggare som jag själv som inte får så där jättemånga kommentarer är det lätt att så småningom vaggas in i vardagsrumkänslan. Alltså att man skriver/ pratar med vänner.

Jag är en rätt öppen person. Jag skulle kunna berätta, i princip, det jag skriver om på bloggen för vilken främling som helst som jag fattar tycke för på en tågresa.
Samtidigt är jag en väldigt sluten person, det är få om ens någon, som vet allt om mej.
Jag är betydligt mer privat, både på nätet och i det riktiga livet, än vad människor kan få intryck av och jag litar på ytterst få om ens någon fullt ut.
Jag vill att ni ska veta det.
Även om jag berättar en massa saker som kan vara privata så finns det väldigt mycket som jag aldrig skriver om eller aldrig lämnar ut.

Men. Helt enkelt är det inte.
Jag antar att du i första hand tänker på min mamma och min bror.
Ingen av dem läser, mej veterligen, min blogg. Mamma vet att jag ibland skriver om henne och om mina känslor kring vår relation och har sagt att det är min blogg, mitt utrymme där jag ska ge uttryck för mina tankar. Min bror är inte tillfrågad och det där kan skava...
Men jag räknar rätt kallt med att ingen vet vem han är och att det saknar beröringspunkter mellan honom och mina läsare. Därför kommer mina tankar om honom, om hans missbruk och om vår relation att handla om mej för er. Korrekt eller inte men så tänker jag.

Sen finns det andra svåra avgöranden där jag är mer försiktig, i synnerhet när det rör sej om konflikter, med vänner eller släkt där personerna... om de läser... kanske känner igen sej eller situationen men där den allmänna läsaren inte kan lista ut vem jag syftar på.
Jag försöker att inte ta rena vendettor på bloggen utan skriver jag så är det för att det berör, i relationen eller som problem.
Men det där kan vara svårt, efter tusentals och åter tusentals inlägg, så brister emellanåt omdömet och gränserna suddas ut mellan mej och min blogg. Det finns fall där jag i eftertänksamhetens kranka blekhet plockat bort inlägg och andra där jag haft lite ont i magen därför att det inte känt fullt ut... okej.
Det kan säkert ibland oxå vara så att människor i min närhet tycker sej känna igen sej själva eller en situation medan jag egentligen skriver om något annat. Det finns människor som säger till mej att "detta behöver väl inte komma ut på bloggen", och det är ju fruktansvärt om folk ska känna så.

Men på det stora hela så är jag väldigt mycket mindre privat än vad ni tror och många många inlägg blir bara författade i tanken. Det finns oändligt mycket som jag skulle velat prata med er om men av hänsyn till mej själv eller andra väljer att låta bli.
Hoppas du fått svar på dina frågor.

Puss/ Asta

Ledsen trött och fullkomligt rasande.

Jag är trött. Så in i bänken trött på alla upptänkliga sätt som går att vara trött på.
Jag har haft en helt okej dag på praktiken, det är inte det, men jag känner mej helt slut.
Precis sett "30 grader i februari", andra avsnittet på andra säsongen.
Älskade första säsongen, kunde knappt bärga mej till nästa avsnitt. Denna gången kryper serien och dess karaktärer under huden på mej. Jag känner en märklig ångest och oro av att se den å av att släppa den efteråt som inga skräckfilmer eller thrillers i världen har fått mej att känna.
Jag känner mej försvarslös inför deras öden, den annalkande känslan av katastrof i serien blir det oxå hos mej.
Förmodligen för att jag är trött. Det känns som om det gnager in på benet rent själsligt.
Jag har svårt för musik igen. Svårt för prat hemma. Svårt att koncentrera mej.
Som om jag tömt alla resurser och nu är... hudlös.


Tröttheten gör mej ledsen. Det känns som om jag vill gråta men kan inte.
Den gör mej förbannad. Jag vill skrika på folk. Dramatiskt kasta en lur i örat på dem.
Den gör mej mottaglig. Mottaglig för all världens elände.

Jag läser och hör så mycket gnäll bland välgödda svenskar.
Det klagas på allt. På pensionerna. På barnen. På dagens föräldrar. På Sverige och naiva svenskar.
På korrupta politiker och på fans moster. Och självklart måste flyktingmottagandet stoppas, för nu går det fan inte längre. Åldringarna får inte sylt på gröten.
Så länge jag kan minnas har jag hört äldre och yngre människor beklaga sej över Sveriges flathet mot Tyskland under Andra världskriget. Hur vi lät nazisterna passera för att likt våra grannländer undgå ockupation.
En del säger att även Sverige och svenskarna visste vad som försegick i koncentrationslägren.
Visste om judarna redan under kriget. Och vi gjorde ingenting.
Flerparten av svenskarna gjorde ingenting och det är en skam som än idag måste diskuteras och kritiseras.
Samtidigt. Idag. Anno 2016.
Sedan många år pågår det ett krig i Syrien. Ett krig där västerländska vapen används.
Ett krig där en diktator i åratal nu dödat... med alla till buds stående medel... sin egen civilbefolkning.
Men sen kom IS och fler än en fiende verkar vara omöjligt att hålla reda på.
Länge höll sej väst helt utanför ett krig som de tyckte inte angick dem.
Inte angick dem förän flyktingar började flyta upp döda på grekiska turistorter och de överlevande bankade på Fort Europas port.
Till skillnad mot Nazityskland får vi nu eländet direkt in i våra datorer och tv apparater.
I direktsändning ser vi barn spolas över relingen ner i ett kallt, svart hav.
Och nu är heder och mod inte så viktigt längre som när vi talade om generationer före oss.

Nu angår det oss plötsligt. Sverige har tagit emot så många flyktingar att vi behöver andrum.
Andrum, inte minst för att vi har ett rasistiskt och fascistiskt parti i vår riksdag och att denna bruna sörja börjar spilla över på andra partier. 
Fler än 20 % antas rösta i nästa val på detta parti. Trots hundratals med klavertramp från deras förtroendevalda som uttalat sej rasistiskt, homofobiskt, kvinnohatande, fackfientligt.
Bland LO's manliga väljare är det uppemot dubbla sympatisiffrorna.
Därför att ett stopp för invandringen är så viktig att det inte spelar någon roll vad deras företrädare tycker, tänker, hotar och vrålar. Det spelar ingen roll att ledande Sd'are lägger ut adresser på flyktingförläggningar som sedan brinner. Det spelar ingen roll att kvinnliga journalister och debattörer blir hotade och önskade gruppvåldtäkter.
Att hindra dessa flyende människor som håller på att utrotas i sitt eget land från att komma till Europa ÄR viktigare.
Ni som säger annat är godhetsknarkare, vänsterradikaler, militanta feminister, naiva stackare och skapare av åsiktskorridorer.
Gha!

Jag vill spy!
Jag vill slåss!
Jag vill gråta!

Det finns fan inga perspektiv.
"Sverige sjunker." "Samhällskollaps." "Den mest inkompetenta regeringen."
När man sprider sådana rykten. Hjälper dessa röster på vägen. Odlar myten... då förråder man sitt land. Försöker ge den en stämpel som inte är sann.
Sverige går bättre än på mycket länge!
Prognoserna har fått skrivas upp flera gånger.
Arbetslösheten sjunker. Även ungdomsarbetslösheten.
Svensken konsumerar allt mer. Handeln och resandet slår rekord.
Brottsligheten sjunker. Fler läser på högskolan.
Barn får mediciner gratis. Skatten för pensionärer sänks. A-kassan höjs.
Tack vare att vi blir fler byggs det ut med skolor, affärer, restauranger.
Skapas fler jobb. Genererar mer skatter.
Barn får fria glasögon. Vi investerar. Vi mår som land väl.
Det som Socialdemokratiska politiker är inkompetenta på är att sprida detta.
Eller att överrösta undergångsprofeterna.
Och vi har RÅD, PLATS och MÖJLIGHET att hjälpa fler människor som flyr för sina liv.
För att vi kan och för att vi har en medmänsklig skyldighet.
För att kunna se barnbarn i ögonen och säga, jag sa ja. Jag sa Välkommen.
Och då har vi haft den här regeringen i dryga året.

Gud hjälpe oss undergångsprofeterna får ta över Sverige.

Puss/ Asta

Besvarar Lisa W frågor om eko och monogami

 
Idag på praktiken. 

"Vill gärna veta vad du tycker om ekologisk mat! Och om monogami! Intressanta ämnen tycker jag :) Och vad är du beroende av? Själv är jag beroende av handkräm, läppsyl och kopiösa mängder vatten. Har du några OCD-tendenser och tvångstankar? :)"

Var ska vi börja? :) Lisa W skickade in en hel Salt & blandat påse med frågor på "Våga fråga inlägget" i början av månaden. Missade du frågorna läsare har ställt kan du gå tillbaka, jag har hunnit svara på tre-fyra stycken. Och vill du själv fråga något... privat eller allmänt... eller önska ett inlägg så går det bra när som helst. 

Ekologisk mat.
Jag har sista åren handlat allt mer ekologiskt och/ närproducerat.
Kaffe, bananer, ägg, smör, russin köper jag alltid ekologiskt. I övrigt beror det lite på utbud och hur nära lön jag handlar.
Men alldeles nyligen hörde jag på P1 att en stor dansk forskningsrapport, där man tittat på och lagt ihop annan forskning på området,  kommit fram till att vad det gäller den egna hälsan så spelar inte EKO någon större roll. De miljögifter vi får i oss kan man förvisso mäta men vi utsätts på en mängd olika sätt och ingen forskning har kunnat visa att vi skulle kunna ta skada av den mängd miljögift vi lagrar i våra kroppar.
Ur miljösynpunkt så kan EKO ibland vara sämre. Tex för att koldioxidbelastningen kan bli högre när traktorer får arbeta hårdare eftersom det inte är besprutat.
Ur arbetarnas perspektiv så ser man ändå en skillnad. Om vi tex tar bananodlare på vanliga plantage och ekologiska.
Så sammantaget kan EKO produkter vara bättre men det är långt ifrån självklart.
Sååå... lite sänkt blev jag först när jag fick höra om det här och tänkte på alla strider jag tagit med maken om mitt ekologiska kaffe, vin, bananer eller vad det nu må vara.
Men kände jag att, bara för att det är mer komplicerat än att följa en viss märkning, så finns det inget som hindrar att fortsätta försöka handla mer miljömässigt.
En god regel bortom märkningar tror jag är att värdera varan och fundera över om den bär sitt pris.
Om kycklingfilé 700 g kostar 29 eller 39 spänn så kan man fundera över hur de har vuxit upp å haft det.
En t-shirt på 49 spänn från... andra sidan jorden... hur bra har de arbetarna haft det när de sytt den?

Monogami.
Kontroversiellt sagt och märkligt resonerat från en kvinna som gifte sej som 18 åring och som om två år firar trettioårig bröllopsdag kanske men jag tror inte särskilt mycket på monogami.
Jag tror den är på utdöende.
Jag tror att den en gång uppstod, precis som månggifte och ibland barngifte, som svar på ett samhälleligt problem och behov.
En gång i tiden var vi kvinnor beroende av våra mäns inkomster, biceps och beskydd.
En man var beroende av kvinnans hand i hushållet eftersom han omöjligt kunde varken tvätta eller laga mat själv.
Så är det inte längre i samma grad.
Skilsmässor var  socialt förkastligt och tillvaron blev svår för dem som ändå valde det.
Så är det inte alls längre.
Friktionerna till konflikterna är idag större, kontaktytorna att träffa andra och förälska sej i är oxå större idag än då.
Att leva ihop under väldigt många år, när passion och förälskelse ebbat ut och man kanske inte ens har ungar som kittar ihop det är svårt. Allt fler går i gång på bekräftelse och snabba kickar.
Det å att män å kvinnor blir allt mer ekonomiskt jämställda (även om det är en lång bit kvar att vandra) gör att jag tror att den där evighetslånga monogamin kommer att självdö.
Målet om livslång kärlek kommer att skrivas om till kortare relationer med ensamtid emellan.

Beroende av. Du menar laster...
Hoppas du har tid att läsa ett långt inlägg för här kommer dom.
Starkt kaffe med mjölk tre-fyra muggar om dagen. Snus. Fisherman's friend (den blå) måste jag ha i munnen när jag ska sova. Har haft i... 7-8 år minst.
Gärna nåt alkoholhaltigt till fredagsmyset. Handkräm i olika skepnader som jag jämt bär runt på.
Noah kramar och hundmys varje dag. Havet nära. Min mobil som så många andra, min blogg.
Förlängda fransar, att få shoppa regelbundet, sol.
Spela 10i 10 i telefonen, taipei på datorn. Läsa bra böcker. Choklad. Cheesballz.

Tvångsbeteenden.
Njä, inget allvarligt. Jag kan fråga taipei (spelet) om olika saker ex "kommer jag att bli godkänd på den här praktiken" och räkna alla förluster som nej och alla vinster som ja. (Det blir nästan aldrig vinst.) Och så blir jag lite sänkt.
Jag måste ha någolunda avplockat runt omkring mej (hela vårt hem är ett kaos) för att kunna plugga och ju oroligare jag mår inuti desto sämre klarar jag för mkt stimuli.
Sen har jag ju min ångest och den här ständiga jävla rädslan för att inte duga.

Tack Lisa.

Puss/ Asta

Feminismen och amningen

"Självklart är jag feminist. Att svara nej på den frågan vore att säga jag är idiot."
Jag tror det var Jonas Gardell som uttryckte sej så på ett ungefär i alla fall och naturligtvis håller jag med honom.
Feminism är för mej att kvinnor och män skall ha samma rättigheter ekonomiskt, juridiskt och socialt.
Feminism är för mej också att se och erkänna de patriarkala strukturerna som finns i samhället och att vilja förändra dem.
Med det sagt så anser jag att feminismen, så som den uttrycks och används, tål att diskuteras, värderas och omvärderas.

Jag har tänkt på feminism och amning många gånger.
Kända riskbakgrunder för att inte amma/ amma kort tid är t.ex. en svår förlossning, ett medtaget eller för tidigt fött barn, ung mamma och låg socioekonomisk status. Hur det ser ut bland uttalade feminister vet jag inte.
Men vissa bloggar/ medier/ röster i debatten jag följer ger mej den känslan. Att feminism gärna rättfärdigar till att välja bort amningen.
Därför att kvinnan och mannen jämställt skall kunna sköta barnet. Därför att mamman (och pappan) inte vill ge upp sitt gamla liv med umgänge, fester, träning mm. Därför att kvinnan (oxå) vill arbeta tidigt.

Och jag kan bli så trött...
Detta är min privata åsikt och inte min blivande barnmorskeåsikt, men jag blir så trött på den där synen. Både på barnet och amningen och den vuxna som vägrar att bli stor och vägrar att försaka.
Men oxå trött på den feministiska synen här.
Varför skall kvinnor orka allting å i alla tider av livet? Varför måste hon fixa att hålla alla gamla och nya bollar i luften hela tiden? Med karriär, utseende, fit kropp, socialt liv, hobbys, hem, barn, sex och mer där till.
Varför skyller vi ifrån oss ansvaret på mannen?
Säger "ingen klandrar pappan som arbetar 12 timmar/ dygn", "ingen tycker det är fel att pappa super till det på parmiddagen" osv.
OM det är sant så varför skall vi kvinnor bli lika kassa?
Måste jämlikhet och feminism se ut så.
Kan det inte vara tvärtom, att mamman och kvinnan blir idealet och att män istället kan snegla åt det hållet när det gäller karriär, umgänge eller vad det nu är.
Förstår ni vad jag far efter?

Vi kvinnor skall inte behöva göra som männen gör inom allt.
Låt könsrollerna ta det bästa av varandra.
Mamma är viktigast för det lilla späda barnet men båda föräldrarna skulle må bra av dra ner på takten och umgås mer med sitt barn. Sätta karriär och annat på stand by ett tag.

Amning är biologiskt hur neutralt vi än vill ha vår omvärld.
Ingen kvinna skall så klart tvingas att amma, men kvinnors förutsättningar borde öka och kraven på kvinnorna minska så att den mamma som faktiskt vill amma sitt barn så länge som WHO rekommenderar ( 1-2 år eller längre) skall kunna göra det.
Vi... både män och kvinnor... har massor av år, oceaner av tid, att förverkliga oss på efter småbarnsåren.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Frågor från fina Nina

 

"Vad skulle du säga till/fråga Jimmie Åkesson om du fick en hel kväll att samtala oavbrutet?

om du fick välja EN person som fick komma tillbaka från de döda - vem skulle det vara och varför?

Vilket är ditt livs allra lyckligaste ögonblick?"

Tre... helt olika... frågor i ett. Ett perfekt projekt för mej att ta i tu med innan jag går å knyter mej.
Medlurades till GeKå's idag av Mini. Kommer inte att ske igen inom det närmaste året. Jag avskyr den affären. Den ger mej psyksjuka å panik. Trots att jag köpte en snygg röd skinnimitation jacka till bra pris.
Jag blev helt slut efteråt.
Å Noah har varit... nåt att bita i idag.
Först kräktes han ner HELA sej själv och halva bilen när vi var 50 meter från hemma.
Det kom ut ur näsan till å med, han skrek helt vettskrämd och jag var en god mormor å tog ut honom så hela jag blev nedkladdad och duschade honom.
Efteråt var han som en speedad duracellkanin och halvvägs in i Mello så var jag rätt mätt på hans hoppande å skrikande å viftande å busande. Fick en godnattpuss och sen gick den lilla ängeln äntligen å la sej.

Men till frågorna nu då.

Jimmie. Hmm, jag önskar att jag kunde säga nåt smart här. Att det på något sätt gick att omvända honom eller öppna hans ögon. Men jag tror inte Jimmie Åkesson är dum. Jag tror att han vet exakt vilket rasistiskt, homofobt, kvinnofientligt och högervridet parti han är ledare för och jag tror att han med varje cell delar de värderingarna.
Inga historielektioner, förintelselägersbesök eller kvicka hjärnkirurger med arabiskt ursprung i världen kommer kunna ändra på det.
Så... om jag fick en kväll med Jimmie skulle jag hoppas på att han gjort dålig research om mej, spelat rasist, supit honom lagom full och filmat honom med dold kamera i hopp om att grodor skulle hoppa ur hans mun och att han skulle vara något mindre slipad än vad han är vanligtvis.

Din andra fråga har jag tänkt på jättemycket.
Det landar i mormor eller Märta. Märta eller mormor.
Jag saknar dem ofta båda två.
Mormor som var min moderliga trygghet och vår högsta matriark.
Märta som var min själsfrände.
Någonstans landar det nog i att mormor levt sitt liv och var less på det så jag skulle valt Märta.
Fortfarande kan jag sakna att hon lutade huvudet tungt och stilla mot mitt bröst.
Fortfarande kan jag ibland känna tyngden av hennes huvud just där.

Mitt livs lyckligaste ögonblick.
Kan omöjligt välja, har ju fyra barn och tre barnbarn.
Jag älskar alla mina barn precis lika mycket men kanske var det allra allra mäktigaste när jag fick upp första barnet på magen. Jag BLEV förälder. Ett hål å en saknad inom mej som funnits i hela mitt liv läkte.
Om jag bortser från det så kan det ha varit när jag hämtade hem Gottfrid.
Jag var lycklig för Märta med men min nära vän Lena hade precis dött och livet var upp å ner.
Det kan ha varit en stilla sommarkväll när jag badat med Märta.
Det kan ha varit första gången jag som vuxen klev i Medelhavet.
Det kan ha varit stunden här om veckan när jag insåg att jag är påväg mot barnmorskeyrket.

Roliga frågor och jag är nyfiken på läsarnas svar. Skriv gärna om Jimmie, om att få tillbaka någon från Nangiala och om ditt lyckligaste ögonblick.

Puss/ Asta

Frågor från Maria.

 

"Åh, en frågestund! Sådant är precis som du säger, både roligt och lite läskigt. :) Men visst finns det alltid frågor, ingen är ju stagnerad i det som är. Jag funderar lite grann på det här med barnmorskeriet - vart vill du jobba sedan? Hur tror du dina femtio förlossningar kommer bli? (tror det var femtio, om jag inte missminner mig?) Hur kommer det sig att du aldrig släppte drömmen om att bli barnmorska och vart föddes den tanken? Sen undrar jag vad du hade gjort om du inte hade bloggat så mycket, hur mycket betyder bloggen och bloggsfären för dig? Vad gjorde att du verkligen fastnade och insåg att det är ingen väg tillbaka ur det här? :)) "

Två frågor i ett. I like.

Vart vill jag jobba?!
Just nu är jag helt uppfylld av mitt kommande yrke och jag tycker att allt är mer eller mindre underbart. Ju mer jag läser, ju längre jag färdas på den här resan desto mer intresserad blir jag av kvinnan och kvinnokroppen och jag tycker i princip allt... utom forskning... är intressant.
Det är som att läsa till ett intresse eller en hobby, helt magiskt.

Men barnmorskeri skiljer sej mot sjuksköterskans på många sätt. Det är ett akademiskt yrke med en längre vidareutbildning än vad specialistsköterskorna har och ändå är den för kort. För komprimerad. I ett yrke som har sexuell och reproduktiv hälsa som område borde självklart sexologi ingå men det får man läsa för sej efteråt om man är intresserad.
Ett akademiskt yrke som sagt men samtidigt sååå mycket ett hantverk.
Ett yrke där man som barnmorska använder sina sinnen, sin personliga smärta och erfarenhet, sina händer till att förlösa nya barn och nya föräldrar till en ny värld och en ny verklighet.
Därför vill jag... säger jag nu innan jag gjort en enda dag på förlossningspraktiken... få yrket i nävarna innan jag bestämmer mej.
Förlossningskonst är lixom synonymt med barnmorskeri.
Att känna med sina händer, lyssna med tratt, gasa och bromsa en kvinna med sin röst.
Att krypa upp i sängen bland naket skinn och kroppsvätskor, massera ömma ryggslut, torka tårar, se in i ögonen och möta varandras själar. Peppa, stärka. Få kvinnan att våga och lita på sej själv.
Det är att vara barnmorska.
Så mitt svar, här och nu, blir på förlossningen.
Där vill jag börja.
Sen tror jag att jag skulle passa på en barnmorskemottagning där man i högre grad lär känna sin patient, bygger en relation, utvecklar ett mer långsiktigt förtroende.
Vi får se.

I Sverige har vi ett enda ställe där kvinnan går på kontroller under sin graviditet och sedan förlöses av samma barnmorska. BB Sophia som nu skall lägga ner.
Ett ställe trots att man vet att trygghet, igenkänning och kontinuitet är så viktigt för den gravida och födande kvinnan.
I Sverige föder endast några procent hemma. Det är två eller tre landsting som betalar för hemförlossningar, på andra ställen är det en klassfråga, för den som har råd. Detta trots att man vet att den friska omföderskan med en normal första förlossning löper mindre risk av att föda hemma och trots att förlossningsavdelningarna dignar under antalet och tvingas flytta födande kvinnor mellan sej.
Djur, kossor, grisar och hästar, får inte lov att flyttas de sista veckorna av dräktighet för att de inte ska bli oroliga och fara illa. Födande kvinnor kan forslas mellan den ena förlossningsavdelningen efter den andra.
Jag skulle vilja arbeta mer back to basic. Kanske utomlands en kort period. Kanske som lärling parallellt med mitt arbetet till en hemförlossningsbarnmorska.
Jag skulle vilja arbeta med flera bitar precis som man gjort på BB Sophia. Med både gravida och förlösande kvinnor och gärna efteråt med, under BB tiden.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Alltid. Sen jag var liten flicka.
Men som ung, med den bakgrund och den miljön jag växte upp i, trodde jag inte att det var möjligt.
Mer strukturerat fast till och från, har jag drömt om att bli barnmorska sedan jag påbörjade Grundvux för... ehhh, 23 år sedan eller nåt.
Så man kan väl säga att det är ett väl genomtänkt beslut :)

Japp, det är 50 förlossningar man skall hinna vara med på för att få sin legitimation. Femtio förlossningar och hundra passningar. Passningar är alla stunder på förlossningen när inte ett barn föds.
Känslan inför praktiken, det är nu fem veckor kvar är skräckblandad förtjusning.
Detta har jag väntat på, så jäkla många år. Samtidigt känns det som det jag har minst erfarenhet av och det som är allra mest nytt så det är skrämmande oxå.
Nu eller aldrig. Kommer jag att duga? Palla? Eller skickas jag ut med huvudet före på grund av min oduglighet? Vi får se.
Det ska bli vansinnigt spännande och jag tror mycket hänger på vilken typ av handledare jag får.
Att det är någon som är lugn, rolig, intresserad av att ha student och uppmuntrande.
Detta med studenthandledning är så vansinnigt viktigt och alla som är duktiga på sitt yrke är inte per automatik duktig på att handleda. Jag har ju själv jobbat mycket med handledning som sjuksköterska.

Tvära kast, bloggen och bloggeri.
Har tappat räkningen på hur länge jag bloggat men gissar på ca 10 år.
Bloggen stjäl på tok för mycket tid i mitt liv men den är ett skötebarn, ett intresse och jag har fått riktiga vänner genom den.
Jag "umgås" mer med mina bloggsystrar än med mina vänner irl och jag har slutat säga att det är tragiskt för varför skulle det vara sämre?
Facebook kan stjäla energi tycker jag när det blir för mycket elände och ondska men bloggen ger i första hand energi och jag kan inte se att jag någonsin kommer att ge upp den.
Den är en vän, den är terapi, den ger mej bekräftelsen jag måste ha och den är dokumentation av händelse och utveckling.
Och jag fann ju bland annat dej där Maria :)

Puss/ Asta

Lite mer om amning efter kommentarer jag fick.

Jag fick två kommentarer kring amning och svårigheter med amning som jag vill spinna vidare på.
Titt som tätt, överallt, hör jag om mammor som av vården känt sig tvingade att amma, pressade att fortsätta försöka trots svårigheter och som tyckt sig blivit bemötta som att endast den ammande mamman är en riktig och duglig mamma.
Jag hör vad ni säger och jag varken kan eller vill ta ifrån er den upplevelsen.
Tvärtom är jag glad över alla samtal och diskussioner, alla synpunkter och förtroenden som jag får ta del av och reflektera kring då jag tror att det hjälper mej i mitt kommande arbete som barnmorska.
Så delge mej gärna era tankar kring graviditet, förlossning, amning, klimakterium, aborter, preventivmedel och annat som har med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa att göra.

Att amma är naturligt. Alla däggdjur gör det. Det är på många platser även för människan en absolut förutsättning för överlevnad än idag.
Men bara för att något är naturligt så är det inte per automatik enkelt.
För en del mammor och för en del barn innebär det så mycket svårigheter, så mycket fixande och trixande och så mycket oro att det inte är värt det. Att det blir något som fjärmar barn och mamma ifrån varandra snarare än binder dem samman.
Det kan bero på en mängd saker men den absolut viktigaste tror jag är felaktig/ otillräcklig eller splittrad information i början.
Inställningen till amningen, förebilder inom amning, självkänslan kvinnan har, det sociala stödet runt omkring, korrekt rådgivning och stöttning från professionen är alla viktiga bitar för att det skall fungera.
För så här ÄR det. Nästan alla mammor kan amma och alla barn kan suga under förutsättning att det inte finns något anatomiskt fel. Sedan kan det finnas andra orsaker som inte gör amning lämplig, tex medicinering mor måste stå på, tidigare sexuella övergrepp som kan göra amningen allt för obehaglig, praktiska hinder osv.

Förutsättningarna för amningen är i teorin enkla.
Närhet, hud mot hud, får amningshormonerna att rusa. Stimulering av bröstvårtorna genom barnets mun och/ eller en pump lägger in beställningen på mjölken.
Ju mer hud mot hud barnet ligger och ju oftare brösten stimuleras desto bättre förutsättningar.
I början är mjölkinställningen extremt känslig eftersom hormonpåslaget är som störst. Kroppen reagerar och svarar direkt. Suger barnet ofta stimuleras mer mjölk, är brösten spända och inte pumpas ur/ ammas ur talar det om för kroppen att minska produktionen.
Gas å broms. Hela tiden.
I början skall man därför amma var tredje timma dygnet runt... minst. Barnet får väckas om det sover över. Pappa skall inte tillmata ett mål för att mamma ska få sova.
Tillmatas barnet med tillägg så blir det mindre hungrigt och suger inte lika ofta/ intensivt och vad händer då? Jo produktionen minskar.
Ett barn som verkar hungrigt eller går ner för mycket i vikt skall ammas oftare.
Redan någon timma efter amning har det mesta av mjölken fyllt på sig igen och brösten blir aldrig helt tomma.

Amningen har en mängd fördelar mot tillägg.
Det är en skyddsfaktor mot plötslig spädbarnsdöd, det utgör ett skydd mot akuta öroninflammationer, övre luftvägsinflammationer, diarréer, småbarnsastma, förstoppning, fetma, diabetes och glutenintolerans. Det skyddar mamman och minskar riskerna för diabetes typp II, bröst och äggstockscancer.
Det ger tröst, näring och närhet.
Var och en gör som den vill. Kvinnor som inte vill amma eller som finner det för besvärligt trots råd och information skall självklart respekteras. Tilläggen som finns idag håller hög kvalitet och det viktigaste för ett litet barn är ändå närhet och kärlek. Men! professionen måste våga stå fast vid att amningen har en mängd fördelar som tillägg inte har.
Vi kan inte säga att "det ena är lika gott nog som det andra" eller "det spelar ingen roll" för det är inte sant. Forskningen finner hela tiden fler och fler fördelar och vi förstår allt mer kring vilket skydd och vilka funktioner bröstmjölken har.

Till Nina som kommenterade.
Jag vet inte varför det blev som det blev för er. Jag tror på för lite/ felaktig information snarare än att det var något fel på din mjölkproduktion eller att din tjeja inte kunde suga.
Nu blev det ju bra ändå och du känner dej nöjd med er lösning och DET är det allra viktigaste.
Till Annanas som kommenterade.
Information från lekmän och att ta del av andras amningsupplevelse kan vara både positivt och negativt.
Jag tycker att du, om du vill amma, ska gå in med föreställningen om att det självklart kommer att fungera. Du kommer att få massor av hjälp på BB, det finns en amningsmottagning du kan vända dig till efteråt, och jag finns gärna här som ett bollplank och en extraresurs om någonting krånglar.

Puss/ Asta

Önskeinlägg 1 från Emilia. Om amning

"Jag undrar lite om din syn på ammning. Jag ammade mitt barn i ca 1 år och 5 månader, sista halvåret skämdes jag nästan inför bekanta att jag "fortfarande" ammade!! Mitt barn älskade "tutte" och jag tyckte också bara det var mysigt.. Varför tror du att det går så långt att man ska behöva skämmas? Var det så förr med? På mvc fick jag frågan om jag ville amma, är det inte en självklarhet?? Hur kommer du bemöta ammning och långtidsammning som barnmorska? "

Jag väljer att börja med att besvara Emilias fråga. Känner mest för den just nu.
Vill börja med att tacka för frågan och för att du följer min blogg. Det gör mej varm i hjärtat att folk läser den regelbundet och gillar den. Så tack <3

Jag har ammat mina barn 6-7 månader/ barn. På den tiden, sent -80 tal och tidigt -90 tal, var det nog rätt länge. Åtminstone var det så i de kretsar jag umgicks och hörde till.
Idag önskar jag att jag ammat längre och jag vill säga Grattis till dej som ammade så länge och ville göra det. Du gav ditt barn en massa hälsofördelar och den allra bästa starten.
Jag arbetade här om dagen med en helt fantastisk kvinna som fortfarande ammade sitt yngsta barn som nu är 2,5 år. Hon vill amma tills barnet själv väljer att sluta vilket tydligen de flesta barn gör vid 3-3,5 år om de själva får bestämma.
Innan jag fick mitt barnbarn Noah och innan jag påbörjade utbildningen till barnmorska så tyckte jag att det var ganska konstigt att amma ett barn som var kring året eller mer. Ett barn som kan gå och kanske till å med säga några ord.
Nu tycker jag att det är alldeles självklart att man ska amma så länge barnet och man själv har lust att göra det och att det är ingenting som utomstående skall lägga sej i.
Jag tror att långtidsamning kommer och att det kommer framstå som mindre suspekt i framtiden att amma barn längre.

Varför frågar man om inställningen till amning på MVC?
Tja, jag tycker att det är bra att ha ett öppet förhållningssätt till kvinnan.
Att vara nyfiken istället för förmanande.
Att amma är världens mest naturliga sak och så gott som alla kvinnor kan oxå amma även om inte alla upplever det så. Det finns ett fåtal som att anatomiska orsaker inte kan. Kvinnor som gjort bröstförminskning kan tillhöra den gruppen. Men nästan alla KAN amma.
Men bara för att något är naturligt innebär det inte per automatik att det är enkelt och att det fungerar utan undervisning och träning från både mor och barnets sida. För en del mycket träning och slit.
Och då beror det på vem du är, vad du har för bagage med dej i ryggsäcken, vad du har för stöttning, vilka råd du får osv osv om du mäktar med.
Själv hade jag massor av mjölk och inga komplikationer med alla fyra barnen men så är det inte för alla. Och ibland kan det vara och bli FÖR svårt helt enkelt, det måste man ha respekt för som barnmorska och de mammorna har rätt att känna sej stöttade och stärkta i sin modersroll ändå.
Men självklart bör man uppmuntra och informera om amningens alla fördelar.
Hur bra tilläggen än är så går det inte att jämföra med amningens fördelar i närhet, skydd av olika de slag, näring och så vidare.

Som barnmorska kommer jag, oavsett vart jag jobbar (MVC, förlossning, BB) att promota och uppmuntra amning och långtidsamning så mycket jag bara kan! Självklart.
Men jag hoppas att även de som absolut inte vill ska kunna bli stärkta av mej i det beslutet.

Undrar du mer i frågan så släng iväg en kommentar. Tack igen.

Puss/ Asta

Med en euforisk känsla. Eller, Gröngölingens syn på barnmorskeri

Sista dagen på BB praktiken och en vardag som många andra när jag står i kafeterians kö, läser: Leg Sjuksköterska på en skylt på tjejen framför mej och inser att jag är inte där.
Jag ska bli barnmorska jag!
Inte vill bli barnmorska. Inte drömmer om att bli barnmorska. Jag ska BLI barnmorska, jag ÄR på väg.
Och en svindlande lycklig stund (som faktiskt håller i sej än) tror jag verkligen på att jag kan. Att jag är kapabel. På att det kommer att gå.
Det kommer att komma andra stunder under utbildningen. Jag vet. Det svänger hit å dit. Hela tiden.
Men här å nu är det en så euforiskt lycklig känsla och stolthet.
Tänk... jag.
Jag å det finaste yrket i världen.
Wow.

Första praktiken är som sagt slut och det har varit en jättefin placering. Det har varit körningen, 4 timmar/ dag, som varit tuff, men i övrigt så är jag hur nöjd som helst.
Jag har lärt sett lite nytt, jag har lärt mej en hel del, framför allt om amning.
Jag har känt att jag fixar jobbet och jag har blivit väl emottagen och fått diskutera mycket barnmorskeri... sånt där som man kanske inte nördar ner sej i allt för mycket med familj å vänner.
Fick jättefin kritik av min handledare om att jag var duktig, intresserad, mjuk å fin, kunnig och att hon lärt sej av mej med.
Jätteroligt och faktiskt lite vemodigt att gå därifrån för jag kommer ju med största sannolikhet inte att arbeta där.

Drygt en tredjedel av min utbildning har jag bakom mej.
Det har gått så otroligt fort och samtidigt känns det som så länge sedan jag knegade på på medicinkliniken utan att veta om nåt annat. Men det är faktiskt bara nåt år sedan jag skickade in den där ansökan till Högskolan trots att jag egentligen inte trodde jag skulle hoppa på.
Jag har lärt mej så oerhört mycket redan, jag inser det.
Och samtidigt inser jag hur ofantligt lite jag kan... så är det ju.
Men jag när en dröm och ett hopp om att jag ska kunna representera yrket på ett bra sätt.

Barnmorska är världens äldsta yrke. Det är ett av de mest ansvarsfyllda och stoltaste.
Ett självständigt yrke som kräver empati, kunskap, ödmjukhet och jävlar anamma.
Det finns strider kring den gravida och födande kvinnan som måste stridas och vinnas.
Striden mellan om å ena sidan att graviditet och barnafödandet är en naturlig process i de allra flesta fallen å andra sidan en medicinsk process där allt skall kartläggas, registreras, planeras och styras.
Det är säkert inte lätt att som ny barnmorska komma och tycka å tänka en massa.
Självklart måste man som ny se och lära, vara ödmjuk och rätta in sej i leden men jag hoppas ändå ha kvar min syn och min tanke kring den födande kvinnan.

En del förlossningar måste övervakas och styras. En del kvinnor vill ha ryggbedövning och säkerhet (hej, jag var en av dem som sjung Halleluja när jag upptäckte EDA på min fjärde förlossning) men det måste oxå få finnas alternativ för den friska kvinnan som vill annorlunda.
Det är kvinnans kropp som skall styra och inte partogrammet eller vad doktorn kritiserar kring uteblivna interventioner på ronden efteråt.
Vi barnmorskor måste bevara vårt kunnande och vakta vår profession för att inte en dag bara bli doktorns hantlangare.
Jag brinner för det här utan att ha gjort en dags förlossningspraktik (ja, jag är självironisk här.)
Jag önskar mej fler möjligheter och fler val för kvinnor.
Mer tänk som Sophia BB där kvinnan har möjlighet till samma samma barnmorska under graviditet eller där kvinnor får ta ut sin förlossningspeng och ha en barnmorska med sej hemma istället.
Utveckla sjukhusförlossningarna till att bli mer hemmainspirerade. Vattenförlossning för den som önskar osv.
Det talas om risker hit och dit, men utan forskningens förankring.
Forskning visar att det är större risk för en frisk omföderska med tidigare normal förlossning att föda på sjukhus än hemma av en mängd orsaker.
Forskning visar att kontinuitet är viktigt.
Forskning visar inte att vattenförlossning ökar riskerna på nåt sätt.

Det är så spännande det här. Och jag är så tacksam och lycklig över att vara en del av detta.
Jag ska bli barnmorska jag.

Puss/ Asta

Mina samlade regler för barnuppfostran

1. Högläsning för alla barn. Gärna tonåringar oxå.

2. Astrid Lindgren i alla former. Som underhållning och diskussionsmaterial om det svåra.

3. Var förälder till ditt barn, de behöver inte en till kompis.

4. Konsekvens är överskattat. Lär barn att argumentera för sin sak och ändra dej, så som du gör gentemot andra människor, om de har bra argument.

5. Välj dina strider men stå upp för några få regler som är okränkbara.

6. Bara för att du gjort korkade val som ung eller väljer korkade val som vuxen är det ingen anledning till att du skulle låta ditt barn göra det.

7. Köp inte ut till minderåriga. Aldrig. Never. Ever. Hur de ska få tag i alkohol är ditt minsta föräldraproblem.

8. Lär dina barn den mest frustrerande av alla läxor. Var sak har sin tid. Om 2, 5, 10 år- ja.
Nu, inte en chans.

9. Det viktigaste för alla barn, jämställt med att vara villkorslöst älskad, är att vara behövd.
Att ha sin plats i flocken. Att flocken blir en sämre fungerande grupp utan deras insats.

10. Tala om för dom, varje dag, att "Du är det bästa som hänt mej och jag älskar dej till månen och tillbaka igen."

11. Målet är att ungarna alltid, i vilken situation eller ålder de än befinner sej i, vet att de ALLTID har back upp i mamma och att ingenting är så jävligt att du inte löser det.

12. Det borde vara obligatoriskt att se American History X med sina ungar, minst en gång, och prata med dem efteråt om den.

13. Politik, samhällsfrågor, rätt å fel kan och ska pratas med barn i tidig ålder.

14. Fostra dem till att heja på Frölunda Indiens i med och motgång.

15. Samsov med dina ungar så länge de vill.

16. Långtidsamma så länge de funkar.

17. Bär dem i bärsjal hud mot hud minst 3 månader, gärna sex.

18. Tänk dej för och undvik heteronormen så mycket du kan

19.Föd dem gärna hemma för bästa start.

20. Det är okej att bli förbannad när de vinner i Memory

21. Låt dem växa upp med djur. Det utvecklar deras empatiska sida mer än nåt annat.

22. Låt  dem få träffa och lära sej älska så många olika typer av människor som möjligt.

23. Låt dem se dina riktiga känslor. Som att du blir ledsen när de är dumma, arg om de bråkar, besviken när de skiter i ett förtroende

24. Pussa även tonåringar. Även om de betackar sej. Kör över deras integritet. där,

25. Bukmat funkar lika fint som hemlagat.

26. Mormor har en plikt och en klausul som gör att hon får skämma bort dem med både godis en tisdag och att köpa vad helst de pekar på. Mormors regel är helt enkelt stående över mammas regler.

27. Tjata inte på barnet om att "aj aj, det är farligt" om det inte verkligen ÄR det. Säger man det i tid och otid så lyssnar inte barnet när det gäller.

28. Grälande föräldrar ibland. Vad fint med äkta känslor.

29. Säg aldrig boy's will be boy's.

30. Kvantitetstid är hundratusen gånger viktigare än kvalitetstid.

31. Stressa inte sönder dina barn med sjutton aktiviteter och ska du ha barnkalas så ha det för att ungen vill och tycker det är kul-inte för att halvt ruinera dej i en perfektion som barn är helt ointresserade av.

32. När de säger klassikern "Men de andra barnen får ju", Svara lugnt "Ja, men i vår familj bestämmer vi reglera." Är det nån i barngruppen som har en extra sträng mamma kan du ju påtala "vilken TUR att vi har egna regler." 

33. Måste barn äta Broccoli som de inte vill. Korta svaret: Nej.

34. Föräldrars bästa kompisar är Fru Muta och farbror Hot.

35. Unna dej vid enstaka tillfällen att vara riktigt jävla skitpinsam. Det kan de gott ta, de har oxå varit pinsamma med trotsutbrott vid mer el mindre lämpliga stunder. ( Tips: Klä ut dej och några andra morsor till Spice Girls och häng utanför discot de är på.

36. Lär dina ungar grundläggande hyfs som att säga "tack så mkt", "Hej", "Välkommen" osv.

37. Lär definitivt dina barn att inte kalla varandra för fitta, hora, CP, bög.

38. Var ständigt beredd att ompröva.

39. Älska dem varje dag som de bästa människorna i ditt liv är.

40. Respektera dem som du respekterar andra du älskar.

Puss/ Asta

Glöm inte att gå in och "Våga fråga" två inlägg ner.

Ger er tips och ber om råd

Först vill jag tipsa om min nyaste favorit i sminkväskan som jag inte kan F Ö R S T Å  att jag överlevt utan. Loreal Nude Magique BB cream.
Den ser oansenlig ut, men den är SÅÅÅ bra.
Den smälter in på huden och anpassar sej efter ens egen hudton.
Den täcker alldeles lagom utan att ge ett spacklat intryck, den ger precis lagom med färg och den sitter hela dagen.
Den är helt fantastisk och ligger hyfsat bra i pris, kring 150 spänn.
Lätt det bästa jag prövat i foundationväg.

Efter detta tips vill jag be er om råd.
Jag har... generellt... torra skinkor som kliar, framför allt så här års, men framför allt har jag en fläck av eksem på kanske 6-7 cm i diameter på ena skinkan som jag haft i ca 5-6 år. Om jag smörjer flitigt och helst med kortison så kan det läka tillfälligt men bara tillfälligt.
Den kommer alltid tillbaka, vilken årstid det än är.
Rött å vansinnigt kliande.
Nån som har ett bra tips på vad det kan vara och vad jag ska göra med det?

Glöm inte att gå in å ställ en fråga på föregående inlägg. 

Puss/ Asta

Våga fråga

Jag har fått en hel del nya läsare det senaste så jag tänkte att det kunde vara dags för vad som är varje halvmedioker bloggares skräckblandade förtjusning, nämligen den att utlysa "Frågestunden."

Storbloggare har det med jämna mellanrum och får in hundratalet frågor som de sedan ägna X antal inlägg att besvara. För oss med nååågot färre läsare är det läskigt för då riskerar man utsätta sej för
0 kommentarer.
Nej, ingen vill veta ett skit om dej tack så mycket! 

Jag skriver det liiiite på skoj. Jag dör inte pinsamhetsdöden om ingen har några frågor men erkänner att det vore roligt. Roligt att få frågor, inspiration till nya inlägg.
Vad kan ni fråga då?
Ja, PRECIS vad som helst men det kan hända att jag anser det för privat och väljer att inte svara (det har aldrig hänt på mina tidigare Frågestunder.)

Ni kanske undrar...
... vad som är min absoluta favorit i sminkväskan?
... varför det är just rasism av allt elände jag ofta snöar in på?
... vem den där Märta som nämns ibland egentligen var?
... varför jag röstar på den röda sidan?
... om jag tror på Gud, UFO'n och Satan?
... hur jag ser på det här med ekologisk mat?
... vilken tv serie som betytt mest?
... hur jag ser på kärlek vid första ögonkastet, otrohet och monogami?
... om jag har nån relation till ABBA?
... hur man bäst klipper hundklor?
... eller precis vad du vill!

Jag vill mobilisera gamla och nya läsare här å nu.
Våga fråga! Och det vore jätteroligt om du samtidigt berättade lite om vem du är, hur länge du läst och vad du helst läser. Men det är helt frivilligt.

Puss/ Asta