När det kostar att säga ifrån.

Idag kom jag i gräl med  en människa som via Nya Tider delade en länk från facebookgruppen "Nej till asylboende" i Sverige.
Det började med att jag påtalade det olämpliga med att dela rasistisk propaganda och sprida den typen av sidor utan ett uns av källkritik.
Vi dividerade fram å tillbaka.
Fler å fler av de gamla Sd argumenten kom fram. Att vi har åsiktsfrihet, att vi har en åsiktskorridor, att jag är naiv och arrogant och inte vill se verkligheten, att de (flyktingarna) ska visa respekt och tacksamhet, att samhället håller på att raseras osv. Ni känner igen tugget.
Jag försökte till en början vara resonerande men blev undan för undan allt mer hård i tonen själv.

Den stora skillnaden med denna diskussionen, till skillnad mot andra liknande som jag för varje dag, var att denna gången var "motståndaren" en släkting å vän. En människa som jag känt och uppskattat i många år och om jag skulle beskriva hen med ett enda ord så får det bli "snäll."
Jag måste säga att både åsikten och argumentationen förvånade mej.
Plötsligt klippte hen av diskussionen genom att ta bort mej som vän på facebook.
Mej och mina barn.
Och jag måste säga att det förvånade mej ändå mer och faktiskt gjorde mej ledsen.
Hur arg jag än blev vet jag inte om jag fixat det.
Jag har rensat hårt bland vänner å bekanta, både på facebook och irl som uppvisar rasistiska beteenden men vid familjen drar jag nog gränsen.
Jag skulle aldrig vika ner mej i diskussionen, aldrig sluta ta fajten men att ta bort ur mitt liv... och ta bort ungar runt omkring... det skulle jag nog inte kunnat.

Hen kallade mej elak.
Elak var jag nog inte i huvudsak för att jag påtalade att hen var rasist, att hen angrep mej personligen genom att klumpa ihop min svärson och mina utländska vänner med brottsliga förövare av utländsk härkomst.
Nej elak var jag när jag påtalade att hen var bortskämd som ville stänga gränserna för människor som flyr sina liv när hen har bil, mc, reser utomlands varje år, shoppar en massa, lever gott.
För hen har det minsann jättesvårt med värk och annat och jag var bara så jävla elak. Så elak att till å med mina barn sas upp kontakten med.

Alltså alla har vi väl våra kors att bära? Våra krämpor, våra rädslor, våra relationsproblem, vår ångest?
Men man är en liten människa om man inte kan se att man... ändå... är så jävla mycket privilegierad jämfört med de människor som flyr.
Sverige ÄR ett av världens tryggaste länder.

Men ibland kostar antirasismen på. Ibland mer än vad man har lust att betala.
Ibland gör den mej ledsen.
Nu är en sån stund.

Puss/ Asta

Ledsen trött och fullkomligt rasande.

Jag är trött. Så in i bänken trött på alla upptänkliga sätt som går att vara trött på.
Jag har haft en helt okej dag på praktiken, det är inte det, men jag känner mej helt slut.
Precis sett "30 grader i februari", andra avsnittet på andra säsongen.
Älskade första säsongen, kunde knappt bärga mej till nästa avsnitt. Denna gången kryper serien och dess karaktärer under huden på mej. Jag känner en märklig ångest och oro av att se den å av att släppa den efteråt som inga skräckfilmer eller thrillers i världen har fått mej att känna.
Jag känner mej försvarslös inför deras öden, den annalkande känslan av katastrof i serien blir det oxå hos mej.
Förmodligen för att jag är trött. Det känns som om det gnager in på benet rent själsligt.
Jag har svårt för musik igen. Svårt för prat hemma. Svårt att koncentrera mej.
Som om jag tömt alla resurser och nu är... hudlös.


Tröttheten gör mej ledsen. Det känns som om jag vill gråta men kan inte.
Den gör mej förbannad. Jag vill skrika på folk. Dramatiskt kasta en lur i örat på dem.
Den gör mej mottaglig. Mottaglig för all världens elände.

Jag läser och hör så mycket gnäll bland välgödda svenskar.
Det klagas på allt. På pensionerna. På barnen. På dagens föräldrar. På Sverige och naiva svenskar.
På korrupta politiker och på fans moster. Och självklart måste flyktingmottagandet stoppas, för nu går det fan inte längre. Åldringarna får inte sylt på gröten.
Så länge jag kan minnas har jag hört äldre och yngre människor beklaga sej över Sveriges flathet mot Tyskland under Andra världskriget. Hur vi lät nazisterna passera för att likt våra grannländer undgå ockupation.
En del säger att även Sverige och svenskarna visste vad som försegick i koncentrationslägren.
Visste om judarna redan under kriget. Och vi gjorde ingenting.
Flerparten av svenskarna gjorde ingenting och det är en skam som än idag måste diskuteras och kritiseras.
Samtidigt. Idag. Anno 2016.
Sedan många år pågår det ett krig i Syrien. Ett krig där västerländska vapen används.
Ett krig där en diktator i åratal nu dödat... med alla till buds stående medel... sin egen civilbefolkning.
Men sen kom IS och fler än en fiende verkar vara omöjligt att hålla reda på.
Länge höll sej väst helt utanför ett krig som de tyckte inte angick dem.
Inte angick dem förän flyktingar började flyta upp döda på grekiska turistorter och de överlevande bankade på Fort Europas port.
Till skillnad mot Nazityskland får vi nu eländet direkt in i våra datorer och tv apparater.
I direktsändning ser vi barn spolas över relingen ner i ett kallt, svart hav.
Och nu är heder och mod inte så viktigt längre som när vi talade om generationer före oss.

Nu angår det oss plötsligt. Sverige har tagit emot så många flyktingar att vi behöver andrum.
Andrum, inte minst för att vi har ett rasistiskt och fascistiskt parti i vår riksdag och att denna bruna sörja börjar spilla över på andra partier. 
Fler än 20 % antas rösta i nästa val på detta parti. Trots hundratals med klavertramp från deras förtroendevalda som uttalat sej rasistiskt, homofobiskt, kvinnohatande, fackfientligt.
Bland LO's manliga väljare är det uppemot dubbla sympatisiffrorna.
Därför att ett stopp för invandringen är så viktig att det inte spelar någon roll vad deras företrädare tycker, tänker, hotar och vrålar. Det spelar ingen roll att ledande Sd'are lägger ut adresser på flyktingförläggningar som sedan brinner. Det spelar ingen roll att kvinnliga journalister och debattörer blir hotade och önskade gruppvåldtäkter.
Att hindra dessa flyende människor som håller på att utrotas i sitt eget land från att komma till Europa ÄR viktigare.
Ni som säger annat är godhetsknarkare, vänsterradikaler, militanta feminister, naiva stackare och skapare av åsiktskorridorer.
Gha!

Jag vill spy!
Jag vill slåss!
Jag vill gråta!

Det finns fan inga perspektiv.
"Sverige sjunker." "Samhällskollaps." "Den mest inkompetenta regeringen."
När man sprider sådana rykten. Hjälper dessa röster på vägen. Odlar myten... då förråder man sitt land. Försöker ge den en stämpel som inte är sann.
Sverige går bättre än på mycket länge!
Prognoserna har fått skrivas upp flera gånger.
Arbetslösheten sjunker. Även ungdomsarbetslösheten.
Svensken konsumerar allt mer. Handeln och resandet slår rekord.
Brottsligheten sjunker. Fler läser på högskolan.
Barn får mediciner gratis. Skatten för pensionärer sänks. A-kassan höjs.
Tack vare att vi blir fler byggs det ut med skolor, affärer, restauranger.
Skapas fler jobb. Genererar mer skatter.
Barn får fria glasögon. Vi investerar. Vi mår som land väl.
Det som Socialdemokratiska politiker är inkompetenta på är att sprida detta.
Eller att överrösta undergångsprofeterna.
Och vi har RÅD, PLATS och MÖJLIGHET att hjälpa fler människor som flyr för sina liv.
För att vi kan och för att vi har en medmänsklig skyldighet.
För att kunna se barnbarn i ögonen och säga, jag sa ja. Jag sa Välkommen.
Och då har vi haft den här regeringen i dryga året.

Gud hjälpe oss undergångsprofeterna får ta över Sverige.

Puss/ Asta

Dra på charter och lämna bebisen hemma?

Jag läser som ni vet en del mammabloggar. Trots att jag inte har några egna småbarn så har jag ändå småttingar omkring mej och mammalivet har länge varit en stor del av mitt liv.
Men som trogna läsare säkert känner igen finns det en del som har förändrats i synen på barn under de sista decennierna. En hel del på gott och annat som jag stör mej som fan på.

Ta tex det här med att det numera ska vara så jäkla jobbigt att vara småbarnsmorsa.
Kändismorsor som blir i det närmast kränkta... eller i alla fall får tokspel... om inte får sin egentid veckan efter att ungen tittat ut. Som tycker att de självklart ska kunna ränna på spa å kändismingel å jobbmöten å tjejkväll med polarna precis som förut för herre gud ungen har väl en pappa/ mormor/ farfar/ mammas goda vän/ barnflicka som den kan connecta med under tiden?!
Nu senast är det Cissi Wallin som skrivit om det självklara med att kunna dra på utlandssemester utan ungen när den är tre månader för man har kanske haft jävligt jobbiga tre månader å ungen har väl en pappa (eller annan anknytningsperson) som kan ta över så länge.

Jag är feminist. Japp. Jag tycker det är alldeles självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män. Jag tror på styrmedel från staten vad det gäller föräldraledighet och kvotering och jag tycker att pappor (vettiga pappor) har alldeles för lite att säga till om.
Jag orkar inte dra mer om hur å varför jag är feminist här för det är inte det inlägget handlar om.
Nånstans går det in absurdum.
Självklart har mamman en annan bindning till barnet än pappan när det är pyttespädis.
Mamman har ju burit det inne i sin kropp. Hon har en jävla massa hormoner som skall hjälpa henne med de här bindningsprocesserna. Partnern är viktig och älskar absolut men inte så som mamman som burit barnet. Den processen tar längre tid.
Ett litet barn behöver sin trygga anknytningsperson, det är oftast mamman då partnern jobbar, det kan vara någon annan men i så fall så är det den som ska vara där å inte springa på tjejkvällar och Cypernresor när barnet bara är några månader gammalt.

Människobebisen föds väldigt omogen för sin stora hjärna. Egentligen skulle de behövt boa en stund till där inne men då skulle de inte rent fysiologiskt kunna ta sej ut. Därför tror jag att naturen har tänkt de närmaste månaderna som en förlängd graviditet. Barnet är på utsidan men skall bäras hud mot hud så stor del av dygnet som möjligt.
Så har jag rent instinktivt gjort med mina bebisar och ju mer jag lär mej om kvinnokroppen och det späda barnet ju mer vatten på min kvarn får jag.
Jag kan faktiskt inte ens förstå hur NÅGON kan tycka att det är viktigare att dra på semester än att vara med sin tremånadersbebis?!
Hur kan jobb, polare, evighetslånga skönhetsbehandlingar vara viktigare än att vara nära sin späda avkomma?

Jag tycker att när man får barn så får man anpassa livet efter det ett tag och inte tvärt om.
Det där med att "lyckliga föräldrar är bättre föräldrar å ger gladare barn" är ju rent larv när vi pratar spädbarn. Deras behov kommer först.
Och blir du så förbannat olycklig av att inte kunna leva på som förut så borde du kanske inte skaffa barn? Du är till för ditt barn och inte tvärt om.
Självklart är det en annan sak om man är sjuk. Kanske inte för barnet men som princip.
Å självklart klarar barnet fler "viktiga vuxna" ju äldre det blir.
Å självklart är det skillnad på att ha vuxentid nån kväll mot jämt å ständigt.
Det är livssynen jag är ute efter. Den att man som mamma/ primäranknytningsperson först och främst ska se till sina egna behov och att livet inte får förändras.
Som kinkiga barn ska de ha sitt superdupiga händelserika liv intakt.

Puss/ Asta

Femtio tunga nyanser av grått

Jag är så trött på att vara sjuk.
Även om det inte är något dödligt, ingen köttätande bakterie, ingen autoimmun sjukdom som angriper kroppens muskulatur, ingen cancer eller annat livsfarligt så är jag less på att avverka typ en förkylning i månaden med tillhörande bronkitbekymmer.
Näsan rinner konstant, huden kring näsan ömmar, slem i luftrören, hosta, herpesutslag, förkylningsblåsor i munnen, svårt att sova, andfådd och fans moster.
Å när jag mår så här... när jag mått så här ett tag... då växer hornen fram i pannan och jag känner mej lite alldeles extra förbannad på allt å alla.
Inte så att jag oprovocerat skulle gå fram å slå nån på käften. Mer så att sånt som jag normalt suckar lite över, sådana som normalt har förmågan att reta upp mej lite får jag en överhängande lust att göra kalsonggreppet på.
Vi vet suga tag i baksidan av kalsongen å dra allt vad man orkar till de skär in i anus och kulorna får sej en rejäl kläm.
Lite så.

Jag har varit ledig i fyra dagar men sjuk under hela tiden och knappast njutit av det.
Eftersom jag nyligen var sjukskriven för exakt samma symtom en hel vecka så får jag i alla fall pallra mej iväg å försöka jobba. Har en häääärlig sexdagarsvecka framför mej. Jobbhelg å hela skiten.
Sååå taggad! Not.

Men om jag ska försöka se nyanser i det gråa. Fifty shades of grey som nu är så inne så har jag fått mycket tid med världens goaste Noah och världens goaste Gottfrid.
Jag har till den pälsklädda killens glädje tillbringat mycket tid i sängen och vi har sovit både för och eftermiddagslurar tillsammans.
I går på alla <3 dag var jag och moffa barnvakt åt Noah när föräldrarna var å käkade pizza och bowlade och det gick strålande. Han hann inte ens fundera över att de var borta.
Han tog en middagslur sovandes på mej i en dryg timma och jag fick ligga där i soffan med armarna om honom och snusa i hans fjuniga huvud.
Sånt skapar kärlek och minnen. Åtminstone för mej. Han lär ju tyvärr inte minnas den sovstunden när han är stor.

Att sova, vila, ligga nära är alltså det ljusa i den grå geggan nu.
Vilket osökt för mej till en kommentar jag fick angående att maken och jag har skilda sovrum.
Säkert är det så, att samsova med den man lever ihop med har fler betydelser än de rent sexuella.
För bestämma sej för ett ligg kan man ju göra ändå. På andra platser och vid andra tillfällen.
Men själva sovandet tillsammans och den närkontakt det ger är viktig och något går förlorat när man inte gör det.
Lätt att säga, svårare att göra. För att sova i ett svinvarmt sovrum med någon som snarkar, viftar, slänger och flämtar är inte heller en hit för romantiken.

Hur har ni det mitt i vabruari?
Håller ni på att förgås av kylan, mörkret, snoret och tristessen eller njuter ni av sprakande spisar och semlor?

Puss/ Asta

Känner ni er någon gång helt odugliga som hundägare?

 

Jag tänkte först döpa inlägget till "Hund bortskänkes, foder ingår" men även om jag fortfarande är AAAARG så inser jag att det i huvudsak (nej helt å håller då rå) är mitt fel.

Jag har jobbat hela dagen. Gått upp kl 05:00. Ni som känner mej vet att jag så dags skulle kunna sälja av nån av ungarna för att få ett par timmars sömn till.
Kört till jobbet. I snöslask storm!
Jobbat hela dagen.
Fastat hela dagen.
Gottfrid har haft sällskap av Mini med pojkvän, fått långpromenad i stan, badat i Ätran, tittat på grisar och änder så det har inte gått nån nöd på honom.
Men han är ju ändå mammig. Sökte hela tiden min uppmärksamhet, pockade på att vi skulle hitta på nåt så jag tog på mej ytterkläderna, vantar, mössa och så gick vi ut.

Gottfrid är jätteduktig lös.
Mycket mer lyhörd än i koppel... meeen, något mer flyktig och koncentrerad på annat när det är mörkt.
Hur som helst, vi gick vanliga kvällsrundan. Han var lös... som vanligt.
Då å då när han pinnade iväg lite långt eller inte höll koll på mej sjönk jag in i mörkret... bakom en häck, gömd bakom en stam, ner i gräset.
Å han sökte upp mej. Blev mer kontaktsökande.

Plötsligt när jag på en öde skolgård gömt mej bakom en häck hör jag honom skälla.
Jag rusar dit. Han har skällt på en rökande tjej... 15-16 år nånstans.
Det är egentligen ingen fara (med henne), Gotte har slutat skälla, viftar på svansen och hon klappar honom.
Jag kommer fram, ber tuuuuusen gånger om ursäkt, frågar om hon blev rädd vilket hon förnekar. Å hinner inte koppla hundfan innan han drar igen!!!
Denna gången har han 25 meter bort fått syn på en kvinna, två barn och en hund.
Han rusar mot dom. Jag ropar "stanna" som en galning. Han hinner fram men backar undan å väntar in mej.
Kvinnan lät på håll lugn, barnen pratade och skrattade, jag hörde henne säga "Nu går vi" och hann inte be om ursäkt.
Jag läxade istället upp min hund, kopplade honom och ångade rasande hemåt.

Han skulle gå strikt. Fick inte lukta. Inte flänga ut i kopplet. "Gå fint."
Vi går så en bit. 100 meter kanske. Jag känner att jag kan inte vara orättvis och långsint.
Berömmer. Klappar om. Tar av mej vantarna för att gräva fram godis och medan jag fipplar med det får han syn på en kanin... och sliter sej!!!
Vid det här laget är jag rasande som matadoren i Ferdinand.
Efter några minuter ser jag honom komma tillbaka. Inte bråttom alls.
Lommandes. Luktandes.
Jag rusar fram, glömmer mina pedagogiska, mjuka metoder.
Tar honom i kinderna och "ruskar honom." (Lugn, det är inte lätt att ruska 55 kg muskler.)
Skäller och visar att jag är allmänt skitsur.
Tror ni han bryr sej?
Tror ni han bryr sej nåt alls?
Är spak det allra minsta?
En gnutta ångerfull?
Inte!!!
Han fortsätter att dra i kopplet, söka med nosen efter vilt och koncentrera sej på allt... ALLT... utom mej.

Så jävla onödig promenad. Inte mycket till kvalitetstid där.
Men visst, jag vet. Innan någon säger nåt så VET jag att det är och var mitt fel.
Att inget av de tre incidenterna han hann hitta på under 15 minuter inte borde ha hänt. Fått hända.
Hundägare. Strikt ansvar. Jag vet!!!
Å blir arg på både honom och mej själv.

Händer sånt här någonsin andra hundägare eller är det verkligen bara jag?

Puss/ Asta

Läs inte detta.

 

Jag varnade dej. 

Idag är jag seg. Trött. Arg.
Seg å trött för att jag är lite bakis men framför allt för att jag har väst Sveriges största munsår. Herpes på och i hela underläppen.
Det sticker, svider å gör ont. Jag känner mej febrig, illamående, trött och off när immunförsvaret får fullt upp.
Fult som fan är det med. Och evigheter kommer det ta att läka.

Arg. Varför kan, vill, orkar men framför allt FÅR jag inte lov att skriva.
Jag kan hinta om att det handlar om ett stycke äkta make, en negativ dryg jävla attityd och att droppen fick bägaren att rinna över.
Så. Nu var det sagt. Lite för mycket kanske men skit samma.

Jag har inte gjort så mycket mer än att varit arg idag.
Arg när jag läst.
Arg när jag suttit i solstolen.
Arg på promenad.
Hostan vill inte riktigt ge med sej. Midjemåttet har ökat med flera centimeter och jag borde gå ut å springa men orkar verkligen inte.

Japp. En sån dag.
Ove å rut.

Puss/ Asta

Vad gör dej olycklig...

Då menar jag inte olika farsoter somkan tänkas drabba dej eller dom du älskar utan vag gör dej
L E D S E N
A R G
S U R
M O D F Ä L L D
T R Ö T T
Kort sagt,vad i ditt liv... din vardag stjäl din energi. Om många bloggare svarar kan vi kanske sammanställa och se gemensamma drag, men oxå att det inte är så illa egentligen.
Häng på denna utmaning nu (så är ni världens sötaste)...

Jag börjar!
I mitt liv får jag negativa känslor och töms på energi av...

♥ Plötsligt och oförklarig uppkommen ångest (vilket sker mindre sällan el så gott som aldrig nu när jag äter medicin.)

♥ Min rädsla... eller skall vi kalla den feghet...som begränsar mej. I allt från att söka nya utmaningar inom karriären till att gå ut i sociala sammanhang där jag inte känner någon o vet om de oskriva regelerna till att köra bil på okända vägar.

♥ Vissa slitsamma konflikter på min arbetsplats.

♥ Min make. Ja, kanske inte jämt men FÖR ofta. Framför allt över att han inte deltar.
Inte städar, inte vill göra saker som måste göras, inte är så sugen på att vara delaktig.
Å på att han har en negativ inställning till så mkt..."Det går inte/ det är för mkt jobb/ det kostar pengar/ det är tråkigt and so on

♥ Min släkt. Ibland. Rätt ofta.

♥ Skitvädersprognos inför stundande semester



♥ Mina fysiska komplex som jag väl...rimligen... borde vuxit ifrån.

♥ Allt jag ofta väljer den bekväma vägen och inte den krävande.

♥ Min dåliga karraktär. Jag ger upp så fort.

♥ Att pengarna alltid tar slut så fort.



♥ Att så många av mina medmänniskor är puckade/ egoister/ inskränkta.

♥ Att vissa självutnämnda ledare tillåts ta den rollen... och behålla den.

♥ Snåla människor gör mej tokig

♥ Krånglande datorer med

♥ Att få träffa sina barn för lite



♥ Naglarna som bara går sönder trots dyra preparat och ett ständigt duttande.

♥ Människor som tror att de är för mer å har näsan upp. Nästan alltid kvinnor galet nog.

♥ Rasister

♥ Elitister

♥ WM drömmar som går i kras

♥ Allergihelvetet



♥ När människor har den dåliga smaken att känna till min blogg men ändå inte läser den, älskar den, kommenterar helt galet mycket...

♥ Min cancerhyperkondri

♥ Att jag vill gå i ner i vikt men inte "kan."

♥ Människor som har mage att klaga på min hund. Kalla henne ful, bortskämd el ouppfostrad.



Tja,på ett ungefär det...
Vad är era hung up's?

Puss/Asta