Ledsen trött och fullkomligt rasande.

Jag är trött. Så in i bänken trött på alla upptänkliga sätt som går att vara trött på.
Jag har haft en helt okej dag på praktiken, det är inte det, men jag känner mej helt slut.
Precis sett "30 grader i februari", andra avsnittet på andra säsongen.
Älskade första säsongen, kunde knappt bärga mej till nästa avsnitt. Denna gången kryper serien och dess karaktärer under huden på mej. Jag känner en märklig ångest och oro av att se den å av att släppa den efteråt som inga skräckfilmer eller thrillers i världen har fått mej att känna.
Jag känner mej försvarslös inför deras öden, den annalkande känslan av katastrof i serien blir det oxå hos mej.
Förmodligen för att jag är trött. Det känns som om det gnager in på benet rent själsligt.
Jag har svårt för musik igen. Svårt för prat hemma. Svårt att koncentrera mej.
Som om jag tömt alla resurser och nu är... hudlös.


Tröttheten gör mej ledsen. Det känns som om jag vill gråta men kan inte.
Den gör mej förbannad. Jag vill skrika på folk. Dramatiskt kasta en lur i örat på dem.
Den gör mej mottaglig. Mottaglig för all världens elände.

Jag läser och hör så mycket gnäll bland välgödda svenskar.
Det klagas på allt. På pensionerna. På barnen. På dagens föräldrar. På Sverige och naiva svenskar.
På korrupta politiker och på fans moster. Och självklart måste flyktingmottagandet stoppas, för nu går det fan inte längre. Åldringarna får inte sylt på gröten.
Så länge jag kan minnas har jag hört äldre och yngre människor beklaga sej över Sveriges flathet mot Tyskland under Andra världskriget. Hur vi lät nazisterna passera för att likt våra grannländer undgå ockupation.
En del säger att även Sverige och svenskarna visste vad som försegick i koncentrationslägren.
Visste om judarna redan under kriget. Och vi gjorde ingenting.
Flerparten av svenskarna gjorde ingenting och det är en skam som än idag måste diskuteras och kritiseras.
Samtidigt. Idag. Anno 2016.
Sedan många år pågår det ett krig i Syrien. Ett krig där västerländska vapen används.
Ett krig där en diktator i åratal nu dödat... med alla till buds stående medel... sin egen civilbefolkning.
Men sen kom IS och fler än en fiende verkar vara omöjligt att hålla reda på.
Länge höll sej väst helt utanför ett krig som de tyckte inte angick dem.
Inte angick dem förän flyktingar började flyta upp döda på grekiska turistorter och de överlevande bankade på Fort Europas port.
Till skillnad mot Nazityskland får vi nu eländet direkt in i våra datorer och tv apparater.
I direktsändning ser vi barn spolas över relingen ner i ett kallt, svart hav.
Och nu är heder och mod inte så viktigt längre som när vi talade om generationer före oss.

Nu angår det oss plötsligt. Sverige har tagit emot så många flyktingar att vi behöver andrum.
Andrum, inte minst för att vi har ett rasistiskt och fascistiskt parti i vår riksdag och att denna bruna sörja börjar spilla över på andra partier. 
Fler än 20 % antas rösta i nästa val på detta parti. Trots hundratals med klavertramp från deras förtroendevalda som uttalat sej rasistiskt, homofobiskt, kvinnohatande, fackfientligt.
Bland LO's manliga väljare är det uppemot dubbla sympatisiffrorna.
Därför att ett stopp för invandringen är så viktig att det inte spelar någon roll vad deras företrädare tycker, tänker, hotar och vrålar. Det spelar ingen roll att ledande Sd'are lägger ut adresser på flyktingförläggningar som sedan brinner. Det spelar ingen roll att kvinnliga journalister och debattörer blir hotade och önskade gruppvåldtäkter.
Att hindra dessa flyende människor som håller på att utrotas i sitt eget land från att komma till Europa ÄR viktigare.
Ni som säger annat är godhetsknarkare, vänsterradikaler, militanta feminister, naiva stackare och skapare av åsiktskorridorer.
Gha!

Jag vill spy!
Jag vill slåss!
Jag vill gråta!

Det finns fan inga perspektiv.
"Sverige sjunker." "Samhällskollaps." "Den mest inkompetenta regeringen."
När man sprider sådana rykten. Hjälper dessa röster på vägen. Odlar myten... då förråder man sitt land. Försöker ge den en stämpel som inte är sann.
Sverige går bättre än på mycket länge!
Prognoserna har fått skrivas upp flera gånger.
Arbetslösheten sjunker. Även ungdomsarbetslösheten.
Svensken konsumerar allt mer. Handeln och resandet slår rekord.
Brottsligheten sjunker. Fler läser på högskolan.
Barn får mediciner gratis. Skatten för pensionärer sänks. A-kassan höjs.
Tack vare att vi blir fler byggs det ut med skolor, affärer, restauranger.
Skapas fler jobb. Genererar mer skatter.
Barn får fria glasögon. Vi investerar. Vi mår som land väl.
Det som Socialdemokratiska politiker är inkompetenta på är att sprida detta.
Eller att överrösta undergångsprofeterna.
Och vi har RÅD, PLATS och MÖJLIGHET att hjälpa fler människor som flyr för sina liv.
För att vi kan och för att vi har en medmänsklig skyldighet.
För att kunna se barnbarn i ögonen och säga, jag sa ja. Jag sa Välkommen.
Och då har vi haft den här regeringen i dryga året.

Gud hjälpe oss undergångsprofeterna får ta över Sverige.

Puss/ Asta

Skulle kunna dra på honom en smäll

Jag är en person som har väldigt lätt till irritation. Jag blir irriterad väldigt ofta.
Mestadels släpper jag det sedan väldigt fort för jag är oxå en person som snabbt letar nya perspektiv och som är förlåtande till min person.
Men ibland... ibland fullkomligt exploderar det i skallen på mej.
Jag kommer att tänka på den där klassiska intervjun med Foppa när han förlorat SM guldet och är så jävla besviken på (domaren) Börje att han vill dra på honom en smäll.
Ungefär så.

Och vad har retat upp tant Asta idag då?
Jo när en vit man i äldre medelåldern som inte känner mej men vet vem jag är har MAGE att försöka uppfostra mej på nätet ang att jag "hänger ut min mamma."
Min mamma svävar mellan liv och död. Min kamp nu är desperat.
Han vet inte ett skit om oss men lik väl tar han sej rätten att tala om för mej... en vuxen kvinna han inte känner... att jag gör fel. Inte att han tycker jag gör fel, utan att jag GÖR fel.
Hade jag haft honom framför mej så hade jag gett honom en tjottablängare rakt mellan lyserna så han hade fått åka plingplongtaxi till plåsterkåken, sanna mina ord!
Gha.

Det där med att gå ett par mil i någon annans skor är inte så dumt men dessvärre omöjligt.
Vad det gäller denna konflikten kompletteras den delvis av att vi, den här gubben å jag, har en gemensam nämnare som jag tycker om. Det är känsligt att kriga med vänners vänner.
Jag har haft ett horn i sidan till den här gubben och hans åsikter tidigare men knipit igen med anledning av respekt för vår gemensamma nämnare.
Men jag å många kvinnor med mej är oändligt trött på att bli uppläxade/ få förklarat för oss hur världen fungerar eller hur vi ska uppföra oss.
På att kända eller okända män talar om för oss... vuxna jämställda människor... hur vi ska bete oss.

Gubbe!

Puss/ ASta