söndag 26 mars 2017

Förlåt mitt mansförakt

Anneli Lodéns foto.

Jag har varit en usel bloggare sista tiden.
Av olika anledningar tog orden slut. Jag har känt mej trängd och skrivglädjen försvann. Det får va bra med det nu. Jag har saknat er och jag hoppas ni saknar mej med.

Den 1:a mars kom en spännande Instagramutmaning ut. Jag ångrar att jag inte hänkade på den. Men den är en bra inspirationskälla och jag tänkte använda den just så. Som underlag för kommande blogginlägg.
Är det någon särskild rubrik du skulle vilja att jag skrev om? 

Idag har jag valt nr 28. Mäns våld mot kvinnor.

Jag var åtta eller nio år. Det var hemma hos min moster och hennes familj och det hade varit kalas för någon av mina småkusiner. Jag skulle stanna kvar efter kalaset och övrig släkt var på väg att gå. Min moster stod i hallen och tog adjö av alla.
Under tiden i vardagsrummet tryckte min mosters man "kärleksfullt" upp mej mot väggen. Tog på mina knoppade förpubertala bröst, körde in tungan i min mun och viskade att jag var så sexig och att han inte kunde slita blicken ifrån mej.
Jag blev LIVRÄDD. Inte för händerna. Inte för kyssarna.
Jag blev livrädd för att jag frestat min mosters man och för att jag fått honom att vara otrogen. Livrädd att någon skulle ha sett det som precis hänt och bli jättearg på mej.

Jag var 12 år. Tolv år och väldigt medveten om mitt medelmåttiga utseende och min vacklande popularitet. Jag var väldigt förälskad i en av de populäraste killarna i området, en mörk kille som hette Glenn och som var 18 år.
Jag kunde inte tro min lycka när Glenn och hans kompis Niklas frågade om jag ville hänga med hem en stund.
Glenn bodde på första våningen, några gårdar ifrån mej. Hans mamma och pappa var hemma. Det var sommar.
Väl i pojkrummet började de tafsa och pussas och jag tramsade med i början men ångrade mej rätt snart. Hur förtjust jag än var i Glenn så tyckte jag inte om hans kompis.
Men under fniss och skratt band de mina händer och fötter, höll för min mun och hade därefter sex med mej om å om igen i tur och ordning.
Därefter ropade en av de populära tjejerna utanför på Glenn och han blev eld och lågor att få ut mej så snabbt det gick utan att tjejen skulle upptäcka mej.
Jag hade sår kring fötterna av repen.
Jag skämdes. Skämdes för så mycket.
För att jag låtit mej luras och inbillat mej... mitt nöt!!!... att en kille som Glenn verkligen kunde vara intresserad av mej. För att jag grät och tydligen inte stått pall för "vuxenhäng", för att Glenn så uppenbart var kär i den där andra tjejen.
Jag var länge livrädd att någon av killarna skulle berätta om det för någon och inte för än i vuxen ålder förstod jag att det de utsatte mej för var en regelrätt våldtäkt. På ett barn dessutom.

Jag var 13 år. Det fanns en kille i utkanten av bekantskapskretsen som var... jag tror 26? Han var så jävla ball i tajta jeans, skinnjacka, solglasögon.
Han hade bil å egen lägenhet. Egen fästmö med. Han hette Tero och spelade i ett rockband. Bas tror jag.
Hur som helst fick han höra talas om mitt intresse och på nåt vis stämde vi träff.
Vi möttes utomhus, han hämtade upp mej i bil och vi åkte till Systembolaget.
Jag hade nog aldrig känt mej så stolt som när jag gick bredvid honom där  han bar kassar med öl och vi åkte hem till honom.
Han fyllde mej med öl. Kanske med något annat oxå för jag var verkligen HELT borta. Jag minns sexakten och hur han vände och vred på mej i alla möjliga och omöjliga lägen.
Efteråt satte han mej på en spårvagn, från stans ruffigaste förort helt själv, uppenbarligen helt likgiltig för vad jag skulle kunna råka ut för.
Jag minns ingenting. Lyckligtvis för mej klev en kille jag kände på senare, såg mej, tog hand om mej och såg till att jag kom hem.
Jag väntade med klappande hjärta i månader på att "rockstjärnan" skulle ringa mej igen.
Även här var jag vuxen innan jag insåg vad som hände i den där lilla lägenheten egentligen.

Var jag fjorton? Hur som helst blev jag hemskjutsad av min kompis pappa.
Han var en mönsterpappa. Bättre familj än jag kom från, bättre i den meningen att de bodde fint, höll ihop, han hade ett välavlönat chefsjobb, en rar fru och min kompis avgudade sin pappa.
Han körde mej hem genom en regnig eftermiddag, höst och skymning i sin fina trygga volvo.
När vi stannade utanför mej frågade han efter en kram. En rimlig begäras för skjuts minns jag att jag tänkte. Men det blev ingen faderlig kram, istället tryckte han sej mot mej och flåsade i mitt öra att han velat knulla mej hur länge som helst.
Jag sprang därifrån och skämdes inför kompisen.

Jag var arton år. Jag hade en bebis där hemma och mitt första jobb. Ett svartjobb på en lunchrestaurang. Morfar passade min dotter fem timmar om dagen och jag fick 50 kr i timman för kallskänkejobb.
Ägaren var en fd steward som öppnat eget. Han var i dryga sextioårsåldern och hade en fru med grått hår och en dotter som var närmare min mamma i ålder än mej.
Strax efter att jag började jobba där försvann hans plånbok. Jag blev tillfrågad om jag stulit den, nekade och blev tagen för mitt ord. Men plånboken återfanns senare, tömd på pengar, i mitt bostadsområde.
Han brukade smyga upp bakom mej när jag stod och rörde ihop rhodeirlandsås eller hackade grönsaker. Då tog han mej på brösten, kysste mej i nacken, knådade mina skinkor.
Han var alltid "snäll" men lät mej förstå att om jag skvallrade skulle han göra polissak av den där plånboken. Dessutom fick jag cigaretter ibland utöver mina 250 kr/ dag.
Jag tror att det var mer skam än pengarna som gjorde att jag stannade kvar i ett halvår.

När det här med mitt svartjobb skedde hade jag hunnit vara med om flera regelrätta övergrepp och många, måååånga sexuella trakasserier.
Man är inte så jävla stor när man är 18. Inte ens om man har en liten dotter där hemma. Jag kände att jag... uppenbarligen... hade något som tog fram dem sämsta hos män. Att jag genom min utstrålning och mitt sätt att vara framkallade detta hos män. Att jag var "billighetsmärkt" på något sätt och att män kunde se det.
Den inställningen om mej själv bar jag med mej under många många år.
Jag blev oresonligt arg över antydningar om att jag "lockade" män, att jag var "flirtig" i min framtoning, om att jag "ville bli sedd" av män.
Det väckte så mycket skuld att raseriet inte fick proportioner.

Jag tror att det... hur jävla sorgligt det än låter... var först efter fyrtio som jag insåg till fullo hos vem skulden hör hemma.
Att jag är i min fulla rätt att klä mej urringat, skratta, flirta lite utan att bli utsatt för handlingar. Att min kropp är min och att så oändligt många av motsatt kön är svin. Svin som tar för sej av kvinnor och flickor helt utefter egen lust.
"Styrs av kuken", "tänker med det han har mellan benen" ses inte ens som en anklagelse utan som ett lite skojigt skämt.
Ja se karlar.
Boys will be boys.


Jag har hört oändligt... ja, o ä n d l i g t  många kvinnor berätta liknande saker som det jag skrivit om ovan. Berättelser om övergrepp. Berättelser om män som hatar kvinnor.
Det kostar. Det kostar kvinnors liv, hälsa och självkänsla.

Så förlåt att jag lider av en smula mansförakt.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Jag blir bara så otroligt förbannad - på alla vuxna, halvvuxna män och på andra människor runt omkring!!! Du var ett barn för helvete!!!!

    Och precis som du skriver är dessvärre inte sådana här upplevelser unika. Alls. Och det gör mig så ledsen. De få gånger jag har blivit utsatt har jag reagerat med ilska och slagits - en av gångerna vred jag om en killes kuk då han tog på mig på ett dansgolv; han kved nere på knä och till sist blev han utkastad av vakten... Jag blir fullständigt rasande vid sådana situationer..

    kram på dig vännen <3

    SvaraRadera
  2. Sorgen jag känner över barnet du var som förrövades på din barndom och tog på dig skulden. Att folk inte vet eller vill förstå att det är så det är. Och kommer att förbli om vi inte gör något åt det. Kram A

    SvaraRadera
  3. Det är princip helt omöjligt att INTE göra det, lida av en smula mansförakt, alltså! Ja herregud, vad det är svårt för män att acceptera när vi som är kvinnor säger att sexualbrott begås av MÄN!
    Jag blir också förbannad, vad är det för jävla värld vi lever i, där hälften av världens befolkning måste känna ständig oro över att bli utsatt för övergrepp och den andra hälften inte ens funderar på att detta är ett problem som är kopplat till det män och ingenting annat.. Flickor känner skuld, kvinnor känner skuld, men de som utsätter flickor och kvinnor, känner ingen skuld... Märklig och uppochnedvänd värld! Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare