Livets läxa

Livet/ världen skulle inte fungera om vi alla gick omkring och inbillade oss att vi var Guds gåva till mänskligheten. Att vi alla trodde att ingen är så vacker, stark, smart som mej och ingen är så älskad som jag är. Alla älskar mej, alla beundrar mej, alla vill se på mej... helst hela dagarna.

Det är precis så där små barn är.
Noah pratar oavbrutet och tycks tro att vi aldrig har något annat för oss än att lyssna på honom. Han skall ständigt uppträda, dansa eller klä ut sej och "kräver" entusiastisk respons på det. Och vi "wow'ar", applåderar och fnissar förtjust åt hans upptåg.
Han visar med sin kropp hur mycket person efter person älskar honom. "Mamma älskar mej så häääär mycket" och så sträcker han sej allt vad han kan. "Mormor älskar mej så här högt" och så ställer han sej på tå och sträcker händerna mot taket. "Mosse (hans ord för morfar) älskar mej..." osv.
Hans svar på "Jag älskar dej" eller "Du är min prins" eller "Du är bäst Noah" möts oftast med ett självklart  "Jag vet."
Enkelt och självklart lixom. Han vet att han är anledningen till att solen går upp för oss.
Och så ska det vara. Det önskar jag varje barn. Oändlig kärlek.

Men nu börjar det krackelera. Inte ens tre år så börjar hans värld växa och fler kommer att inkluderas i den. Igår sa han tex till sin äldsta kusin Kaylie "Älskar du mej så här mycket?! följt av att han visade med sin kropp.
Kaylie tittade lite ointresserat på honom och svarade "Näää."
Man SÅG förvåningen i hans ögon. Ingen har någonsin låtit bli att bekräfta kärlek till honom.
Eller när han senare körde en liten show och blicken bara vändes bort.
Samma sak när han på stan hälsar på folk... han gillar särskilt ungdomar, till dem kan han ropa "Hej hej" och när han möts av ignorans blir han helt perplex.
Än så länge går han inte på förskola, han är ständigt med oss som ohämmat beundrar honom men snart börjar det riktiga livet.
Förskola. Skola.
Finna sin plats. Konkurrera.
Möta andra barn som oxå levt i tron att de är helt unikt speciella.

Han kommer att möta stressade förskolelärare. Barn som utesluter, som kanske till och med är dumma. Hårda kommentarer. Han kommer bli varse om att han kanske inte är absolut bäst i världen på precis allting.
Och bit för bit kommer den där fantastiska självkänslan och tron på den egna förmågan att naggas, så som den... mer eller mindre... gjort med oss alla.
Livet kräver samarbete. Laganda. Alla kan inte vara primadonnor.
En egenkärlek som är oerhört gullig hos en tvååring blir jäkligt irriterande hos en vuxen och till å med hos ett äldre barn.
Men ändå, det är lite sorgligt.

Jag jobbar aktivt med att försöka vara en bättre kompis till mej själv.
En inte fullt så dömande röst till det egna jaget.
Men lik förbannat så får både de kroppsliga och det mentala sina kängor dagligdags. "Gå inte runt här å dug för fan!"
"Du är för tjock, för falsk, har för dålig karaktär, sa det där onödiga, gjorde bort dem, kommer aldrig att fixa osv." Senast idag tänkte jag på att jag brutit samtliga Guds ord utan att döda och så har jag MAGE att tänka att nån annan är orättvis eller dum.
Jag kan inte minnas den tid... om den fanns för mej... när omgivningen betraktade mej så som vi betraktar Noah och när jag hade all den där tilliten till min person.

Alla människor borde åtminstone ha det självklara, att de spelar en älskad huvudroll i sin egen film. Och någonstans på vägen tas det ifrån oss.

Puss/ Asta