Då har jag avverkat årets två första joggingrundor.
En gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Det är väl fjärde eller femte året som jag försöker mej på att springa nu.
I år började jag betydligt senare än vad jag brukar, det har varit en sen vår, och jag har oxå känt ett betydligt större motstånd och skepticism till att det ska gå i år.
Jag har bestämt mej för (hm, blir ofta prestationsinriktad och ungarna säger... trots att jag inte håller med... att jag är så tävlingsinriktad gentemot dem) att springa utan tidtagning.
Det behöver varken vara långt, snabbt eller vackert men det ska göras tre gånger i veckan!
Två gånger hittills som sagt var.
Ungefär 2,8 km.
Jobbigt som satan på alla nivåer.
För flåset. För musklerna. För pannbenet.
Men jag sprang... långsamt och nästan i gåtempo... hela rundan.
Och hela tiden pessimistiska Britta instängd i huvudet som ropade:
Det GÅÅÅR inte!
Alltså varför gör vi det här?!
Du kommer ändå snart tröttna. Du fullföljer ju aldrig.
Du är för gammal. I för dålig form.
Men sluta spring!
Och jag HAR svårare att motivera mej i år. Men motiven är som alltid:
- För mitt psykes skull
- För mina lungors skull
- För min häcks skull
- För att orka med vilda barnbarn på det sätt jag vill orka.
Nån som är sugen på att följa min resa här eller tycker ni att det där, det kan jag faktiskt sköta privat?
Anledningen är ju att jag... 50 årig tant som aldrig motionerat men storrökt under många många år med astma och övervikt... kan och att det kanske kan motivera även dej?
Puss/ Asta
Va! Har pessimistiska Britta flyttat in hos dig också? Hon måste ha förökat sig genom delning för hon bor kvar i mitt huvud. Jag försöker ge henne så lite näring och utrymme som möjligt men hon måste vara släkt med kackerlackorna. Hon ber mig ständigt räkna hur många gånger jag inte kom iväg till gymmet denna vecka och berättar för mig hur märkligt det är att jag orkar mindre denna gången än förra. Jag ber henne dra till ett varmare ställe och gläds åt att idag kom jag i alla fall iväg till.
SvaraRaderaBonnie