Asta recenserar "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia.

Jag har lyssnat på "Kattstryparen: rum 419" av Stefan Di-Omnia inläst av Stefan Sauk.
Och jag har fasen ingen aning om hur jag ska recensera denna.
Jag har inte kunnat släppa den. När jag inte lyssnat har jag tänkt på den.
Och samtidigt tycker jag väldigt illa om delar av den.
Alltså väldigt, väldigt illa. Vilket säkert förstärkts av Stefan Sauks röst och uppläsningsstil.

På bokens baksida: I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.

 Vad ska jag ge den här boken för betyg?  Känslorna för den spretar åt alla håll.
I förordet sägs att ev likheter med händelser eller personer beror på läsarens fantasi. Det är inte sant och författaren vill heller inte att du ska tro på det.
Så väl brottet som huvudkaraktärerna i romanen "Kattstryparen: rum 419" har verkliga förlagor.
Författaren Stefan Di-Omnia ägnade 5 år av faktagranskning gällande mordet på Lassa Jinneby där hans hustru Helene Åberg friades.
I romanen heter den mördade mannen Wiggeby. Hans fru Helene Aberg.
Helene får vi följa från att hon är tolv år gammal. Eller ja, egentligen från att hon föds.
Helen Åbergs mamma heter Hanna. Abergs mamma i boken heter Sanna.
Osv. Detta "sammanträffande" med namn och årtal inträffar gång på gång.
Hon beskrivs hela tiden som ondskan själv, helt utan empati eller inlevelseförmåga med annan, och blir tidigt en flicka som högaktningsfullt struntar i hur hon ställer till det för sin omgivning.
Tidigt döms hon för diverse ekonomiska brott precis som sin verkliga förlaga.
Hon misshandlar sin familj. Hon blåser sina vänner. Hon ser till att hennes förstfödda dör i plötslig spädbarnsdöd. Hon fejkar en våldtäkt.
Våldtäkten är intressant. I boken sätter hon dit en kriminell hårding hon till å från haft en relation med sedan hon var fjorton. Han heter Danny Fitzpatrik.
Danny Fitzpatrik har funnits på riktigt. Han friades för en våldtäkt på ovan nämnda Helene Åhberg. Han var oxå ledare för Brödraskapet innan han... av okänd gärningsman... blev skjuten och dog.
Två veckor innan "Kattstryparen: rum 419" kom ut överfölls författaren och misshandlades svårt. Vid ett annat tillfälle blev han förföljd av Helen Åberg.

Romanen har ett rått och övertaggat språk.
Det är väldigt mycket svordomar. Sex beskrivs på ett närmast pornografiskt sätt om å om å om igen. Helene och andra kvinnor beskrivs som horor när de tar för sej sexuellt medan männen i boken gestaltas som hyggliga män men att de går till prostituerade nämns i förbifarten. Den känns inte bara väldigt "o pk" utan rent gammaldags och omodern i sitt gestaltande. 
Det grova förstärks av Stefan Sauks karaktäristiskt släpande röst.
En sak till på tal om uppläsaren... som inte har nån relevans egentligen... han uttalar "samtidigt" sam-tidigt... ungefär som om man vänder blad efter halva ordet. Varje gång! Flera hundra gånger romanen igenom. Det retar gallfeber på mej.

Historien om Helene är vansinnigt intressant och blir ungefär 100 gånger mer intressant av att den verkar beskriva en verklig kvinna.
Jag hetslyssnar periodvis. Jag tänker på romanen hela tiden.
Undrar över var verkligheten tar slut och författarens fantasi tar vid.
Denna ovisshet ät kittlande.
Samtidigt stör jag mej som fan på det grova språket och kvinnosynen.
Och på Stefan Sauk.
Jag skulle önskat en mer mångbottnad analytisk syn på huvudkaraktären.
Varför blev hon som hon blev? En fattig barndom med en mamma som jobbade jämt räcker inte. Att flickan, som höll på att få sin mamma att stryka med vid förlossningen, redan som baby benämns som ond och "borde inte fått leva" av sin mormor problematiseras inte.
Vad driver en sådan här kvinna? Varför blev hon totalt empatilös? Hur påverkas hon av förväntningarna på att vara värdelös?
Det får får man inga svar på. Det analyseras inte alls.
Därtill läggs orimligt mycket tid i romanen på vissa händelser och mindre tid på andra... enligt mej mer centrala. Rättegången efter mordet på Wiggeby/ Jinneby hafsas kvickt igenom medan avslutningen, en utmätning av tillgångar tar en evighet.
Kanske beror det på vad författaren faktiskt kunnat belägga.

Jag kan inte betygsätta den här romanen. Den får nämligen en 1:a på vissa sätt och en stark, stark 4:a på andra. Att sätta en 3:a... godkänd... talar varken om hur usel den är i vissa aspekter och hur briljant den är på andra.
Det är ett tag sedan jag läste ut den. Jag tänker fortfarande på den... och på Helene... flera gånger om dagen.

Du får själv avgöra om du vill läsa den.

Puss/ Asta