Ja, jag vet. Jag måste sluta komma på små skojiga ursäkter om att "Hoppsan, nu blev det visst ännu en bokrecension" och försäkringar om att "Nej då, nej då bloggen har inte förvandlats till en bok eller recensionsblogg" för det HAR den ju uppenbarligen om majoriteten av inlägg är just sådana.
Om semestern... var jag det 2016? 2017? blev året jag sträckkollade säsong efter säsong med avsnitt av Orange is the new black så har ju verkligen denna sommaren... semestern 2020... varit ljudböckernas år.
Jag lyssnade på sju romaner i juni och hittills två i juli.
Senast ut "Goda grannar" av Mattias Edvardsson.
Det är min andra bok av denna författare. Förra året läste jag "En helt vanlig familj" som var bra och som jag vill minnas att jag gav en stark 4:a.
(Om ni väntar ett ögonblick så ska jag kolla upp det...)
Jupp, en stark 4:a fick den.
Genren är "spänningsroman", men inte av den typen som man tänker på vid deckare utan mer i stil med ex Malin Persson Giolito eller Stina Jacksson.
Inget polistugg å försupna utredare å lemlästade kvinnolik.
Micke och Bianca kommer till en liten idyllisk by i Skåne med sina två barn.
De är ursprungligen från Stockholm och har ingen anknytning till den här delen av landet men behövde en nystart.
De flyttar in i ett idylliskt litet samhälle med gårdar döpta efter Astrid Lindgrens platser. Det är så nära Bullerbyn man kan komma.
Här ska de bli lyckliga. Lyckligare än förr.
Men ganska tidigt uppstår irritation till och med grannarna.
Jacqueline som varit modell i USA i sin ungdom och som i egenskap av vacker å singel betraktas som manslukerska. Hennes tonårsson Fabian som är utanför och lite annorlunda. Ola med ett mörkt förflutet och det äldre paret Gun-Britt och Åke som håller koll på allt och alla.
En dag råkar Bianca ut för en olycka, hon blir påkörd och berättelsen varvas mellan före och efter denna olycka.
Och är det verkligen en olycka?
"Goda grannar" håller samma ton som "En helt vanlig familj", har du läst och tyckte om den kommer du inte att bli besviken.
Berättelsen förs framåt ganska långsamt och författaren beskriver människorna i berättelsen ingående och sinnrikt.
Det förmodade brottet står i centrum men ändå på nåt sätt i bakvattnet till de psykologiska mekanismer som driver människor, hur och varför vi agerar som vi gör utifrån vilka vi är och vad vi varit med om.
Romanen som är skriven i jagform växlar mellan tre perspektiv där samma händelser beskrivs och för historian framåt.
Det är Micke, Jacqueline och Fabians berättelser.
Som läsare tilldelas du pusselbitar och perspektiv och "vet" därmed saker i förväg. Det är snyggt skrivet. Alla författare behärskar inte detta grepp.
I den första romanen jag läste "En helt vanlig familj" kunde jag lista ut upplösningen relativt tidigt. Det kan jag inte i denna, den är nog faktiskt ett strå vassare.
Betyg blir en mycket stark 4:a. Kanske till å med lite till.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare