Är jag falsk?

"Du borde inte öpnna munnen. Du har gjort allt. Du är den mest falska feministen jag kan tänka mig. Du är falsk rakt igenom. Ombytlig. De som följer dig måste vara blinda som inte kan se hur mycket du ljuger. Du ljuger om allt människa. Skäms."

Den här kommentaren. Ganska säker på att det är någon jag känner. Har några aspiranter.
Den fick mej att le men oxå att få uppslag till ännu ett inlägg, ett viktigt sådant.
Till "Anonym" som skrivit, jag skulle kunna kolla upp vem du är men ids inte. Är inte tillräckligt intresserad.
Det rör mej inte i ryggen med vad en människa som inte ens vågar uppge sitt namn kastar för förolämpningar. Har du belägg för min falskhet och mina lögner så återkom gärna men då med namn. Ha det gott, hej.


Men till inspirationen då.
Jag förstår inte riktigt hur Anonym kunde bli så provocerad mitt inlägg "Ge mej dina håriga tankar"   då jag verkligen försökte att klandra fenomen och ingen enskild kvinnas val. Om du inte läst det inlägget så gör gärna det först, det är länkat å klart här.
"Du har gjort allt" skriver hen. Och DET är nåt värt att diskutera.
Nej, inte riktigt allt faktiskt men ja en hel del. Allt ifrån att raka snippan till att vara hemmafru till att framhålla hur förträffligt härliga, raka och enkla män är jämfört med skvallrande, hysteriskt kvinnfolk. 
Är det ljug å falskhet eller är det utveckling å förändring?
Det får läsaren avgöra.
Men vad mer intressant är, jag GÖR fortfarande en hel del som aldrig kan ses som feministiskt hur feministisk jag än vill vara.
Jag sminkar mej när jag ska ut i sociala sammanhang.
Jag tycker om att klä mej så som den manliga blicken uppskattar... framhäva tuttar, gömma undan valkar.
Jag gillar högklackat.
Jag lever med en högst ojämställd man.
Jag kan fortfarande döma kvinnor snabbare än män på en reflexmässig basis.
Osv.
Inget av det är feminism. Men det som ändå gör mej till feminist är att jag reflekterar och problematiserar  varför jag reagerar/ agerar/ känner som jag gör.

Ingen av oss är fullkomlig. Allra minst jag. Jag är inte särskilt falsk men jag har en mängd andra tillkortakommanden. Det fina i kråksången är att vi inte behöver vara perfekta heller. Vi behöver inte ens jobba med oss själva. Fast jag tycker det är utvecklande att göra det, en rörelse framåt.
Feminism är att inse att kvinnor och män inte har samma rättigheter och plats samt att vilja synliggöra och förändra det.
Men systerskapet handlar om att inkludera olika sorters kvinnor och att istället för att kritisera den enskilda individen lyfta ett fenomen som är problematiskt.
För mej i alla fall.
Hur tänker du? 

Puss/ Asta

"Var nöjda nån djävla gång!"

"Det är ju bara kärringar som har problem med sitt ego.
För vem håller ni på så där för?
Å ena sidan ska ni inte behaga männen å andra sidan jobbar ni ihjäl er för att göra just detta.
Var nöjda nån djävla gång!"


"Anonym" har skrivit en kommentar som jag kände att jag ville bemöta.
Vi kan väl försöka titta på vad hen säger och bortse från den öppet provokativa tonen. Jag tror Anonyms syfte är att vara otrevlig och få igång en motreaktion... ilska eller ledsenhet... men tänker inte gå i den fällan för så här tycker en hel del (ffa män.)

Kommentaren kom på mitt inlägg Kroppshets. Har du inte läst det, så gör det först så du är med på vad vi pratar om jag och Anonym. Du hittar det HÄR.
Det är ett inlägg som svarar mot Skäringers nya serie med samma namn och där jag tar upp det faktum att jag inte känner någon kvinna som inte är ätstörd på nåt vis. Som inte håller på och på olika vis trixar kring mat eller talar illa om sin kropp.
Och det tar sej allt mer extrema uttryck. Skönhetsoperationer var det bara kändisar i USA som gjorde när jag var ung, nu är det nåt var och varannan kvinna som pysslar med det. Ingrepp på olika sätt.
Utseendehetsen kryper lägre och lägre ner i åldrarna. Det kommer studier som visar att sjuåringar oroar sej för sin vikt.
Och allt fler pojkar och män drabbas de med.
Det spriiiiider sej med andra ord.
Trots att... eller jag skulle vilja säga på grund av att... vi trixar och fixar allt mer och att ett sjukt sätt att tänka kring mat, träning och kroppar normaliseras så sprider det sej.
Då är det ju knappast bara kärringar som har problem med sitt ego?

Behaga männen...
Jag tror väldigt lite av denna kroppshets har med att behaga männen att göra.
Jag tror den delen av kommentaren är ett uttryck för att män (som vanligt) tror lite för mycket om sej själva.
Det handlar snarare om ett helt samhälle. Människan är ett flockdjur, vår överlevnad har åtminstone under långa tider (och evolutionen har väl inte riktigt hängt med) hängt på att vi accepteras av övriga flocken.
Vi vill duga. Räcka till. Vara någon att räkna med.
Det gäller oss allesammans, män som kvinnor, pojkar och flickor.
Skillnaden består väl möjligen i att flickor redan från vi är spädbarn får förklarat för oss att vår huvudsakliga uppgift är att vara söta.
Det belönas vi för. Det komplimenteras vi för.
En så söt flicka. Vilken liten prinsessa.
Pojkar/ män belönas... och värderas... utefter styrka och olika skills.
Inte så rättvist det heller kanske.
Men då är det kanske inte heller så jäkla märkligt att det är skamfyllt för en kvinna att vara oattraktiv eller för en man att vara allmänt harig.

Sen kommer nästan det roligaste med hela kommentaren.
Eller ja. Jag lixom skrattar ha ha ha och så får jag nåt tjockt i halsen, är det tårar?
"Var nöjda nån djävla gång."
Nöjda? Vad är det vi ska vara nöjda med. Och nån gång, det är alltså på tiden att vi är nöjda. Hög tid.
Med vadå?

Med att det kom en studie som visade att det kommer ta cirkus 153 år innan vi är på riktigt jämställda i Sverige om vi håller nuvarande takt.

Med att flickor har bättre betyg i skolan men får sämre positioner på arbetsmarknaden och lägre löner.

Med att även mina barnbarn av kvinnligt kön kommer bränna ut sej för att de tar merparten av allt ansvar för hem och barn.

Med att domstolar fortfarande efterfrågar information om kvinnans promillehalt, kläder och tidigare sexuella erfarenheter i våldtäktsfall där HON är offret.

Med att... som sagt... flickor på sju år tycker att de är för tjocka.

Med att min mamma gick med nyckeln i handen i mörkret beredd att försvara sej mot överfall, precis som jag har gjort, som mina döttrar har gjort, som mina barnbarn kommer att göra.

Med VAD ska vi vara nöjda nån djävla gång?

Puss/ Asta

Kan man vara förebild med rakad snippa?

Jag fick en kommentar som kan vara intressant att spåna kring.
Det är "Anonym" som skriver, hör ni... anonyma läsare... kan ni inte skriva ert namn åtminstone så blir det lite personligare?
Nå väl, så här är kommentaren:

"Kul inlägg men för mig finns det en allvarligare underton. Som föregående skrev vill man väl inte se ut som ett barn mellan benen?? Jag måste varit väldigt naiv innan för det är först på senare tid som jag har förstått hur tabu det egentligen är att INTE raka muffen. Jag undrar hur du tänker kring det här med att man är en förebild för sina barn och barnbarn. Hur hade du förklarat för din 12-åriga dotter varför "mamma inte har något hår på snippan men jag har?" Hade du tyckt det var okej för en 12-åring att raka sig mellan benen? Hur är man en bra förebild tycker du? Själv vill jag att man ska se ut som en kvinna och inte ett barn, ansat men inte helrakat. Men alla gör såklart som man själv vill!"

Det är ett inlägg som många har läst. Skrev ett politiskt inlägg igår om värderingar som jag tycker själv att jag fick till bra och detta inlägg om muff frisyrer strax efteråt. 59 pers har läst det förstnämnda, 223 pers det sista som mest var trams.

Det där med att vara en förebild för sina barn är kanske det viktigaste vi har att göra som föräldrar (och som vuxna överlag), näst efter att pussa och krama dem. Och samtidigt är det emellanåt förtvivlat svårt.
Mammor och mormödrar är ju trots allt oxå helt vanliga kvinnor med egen prägling av sin tid, med komplex och svagheter.
Skulle jag vara rakt igenom en förebild så finns det mycket som jag skulle gjort avkall på och det finns värre saker än att raka snippan och kanske ingår att vara tillkortakommande mänsklig oxå i den där förebilden?
En 12 åring som du tar i exemplet har dessutom redan fått en massa influenser kring vad det är att vara kvinna från hippare referenser än morsan.

När mina barn var små försökte jag att vara en kvinnlig förebild genom att exempelvis stå upp för mina åsikter, inte ta skit från någon, utbilda mej, arbeta, ha en egen försörjning. Jag läste böcker för dem tidigt om rasism och homofrågor, var politiskt korrekt långt innan uttrycket fanns och vi diskuterade svåra frågor, jag pressade dem till reflektion över varför saker och ting är som dem är och kring sin egen del i det hela.
Jag är stolt över att ha fostrat fyra tänkande, diskussionslystna, öppensinnade människor.
Idag hade jag troligen fostrat dem annorlunda, det fanns mycket som jag då knappt reflekterade över. Genus exempelvis. Kvinnliga och manliga förebilder.

Det jag har avstått i min strävan efter att vara förebild när det kommer till utseendet är att fixa till brösten.
Det har jag innerligt själv önskat under perioder av mitt liv. Tomma hängbröst var inte jätteroligt när jag var tjugoett. Det som hindrat mej är mitt ansvar att visa att man duger som man är, att kroppen förändras, att det är okej att bli äldre.
Men visst, jag borde gnällt mindre över min vikt, inte druckit shakes eller bantat inför dem. Kanske borde jag även uppmuntrat mindre till synen att en kvinna värderas efter sitt utseende. Jag sminkar mej ju nästan dagligen, bär höga klackar ibland, ofta klänning, gillar att fixa med naglar och jag har skött "kvinnliga sysslor".
Allt detta är ju precis lika indoktrinerande som att raka av kroppshår.
Jag förstår att rakade kön initialt för länge sedan kom från porrens värld. I porrens värld eftersträvas att ligga på den förbjudna gränsen och i en tid av -70 tal när varje kvinna hade riklig hårväxt nertill så anspelade det så klart på förpubertetisk ungdom.  Självklart är inte mitt syfte idag, 40 år senare, med att raka snippan att efterlikna ett barn, de flesta vuxna kvinnor rakar ju och jag känner väl i så fall att det är den trenden som är slavisk.

Jag har pratat mycket med framförallt mina döttrar om att de är fina och duger som de är. Med mina barnbarn av kvinnligt kön vill jag mer än då fokusera på att ingjuta mod av kompetens i dem. Att satsa, våga, pröva, tro.  Försöka berömma inte bara deras utseende.
Men visst är det svårt, jätte svårt, att vara den där förebilden man skulle önska.

Puss/ Asta

Mata troll

 

LÄS inlägget nedan först "Skulle du kunna gifta dej med en muslim?"
I det fick jag följande kommentarer... 

Anonym: Jag trodde faktiskt att du tveklöst skulle svara JA, om du älskade honom. Du som är sådan förespråkare av alla människors lika värde och som gillar mångkulturen! Just nu föll din gloria. Du är precis som många andra, säger dej vara emot rasism men när det kommer till kritan så vill du varken gifta dej med en muslim eller bosätta dej i ett invandrartätt bostadsområde. Andra kan dela sitt liv med dom men inte du!!

Och mer från samma (?) Anonym:  Mångkultur är bra. Men själv väljer jag att bo i ett helsvenskt villakvarter. 

Hej Anonym!
Det går inte så bra för dej när du tänker va?
Att vara humanist/ ickerasist innebär inte att man vill gifta sej med vem som helst när som helst. Är man bara något mer än läskunnig så tror jag det framgår av min text.

Ja jag skulle kunna gifta mej med en muslim... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en muslim... om han envisades med att bo i ett tält i norra Afghanistan å röka opium.
Ja, jag skulle kunna gifta mej med en kristen... om vi passade ihop.
Nej jag skulle inte kunna gifta mej med en kristen... om han envisades med att sätta på småkillar och rabbla bibelcitat så fort jag gick utanför dörren.
Jag vet inte hur jag skall kunna göra det tydligare för dej att kärlek och respekt handlar om vem människan är och inte om vilken tro han har.
Det är ni rasister som delar upp människor utefter etnicitet och religion, jag gör andra urval utefter vem jag vill umgås med, gifta mej med, ligga med.
Å jag skiter fullkomligt i hur du ser på min gloria.

Varför jag bor som jag gör?
Tja, för att jag kan. För att jag trivs på landet. Jag vill inte bo i stan.
Jag HAR däremot bott i förorten hela min barndom och mina första vuxenår och det gick alldeles utmärkt.
Skulle jag flytta vilja bo i Göteborg igen hade jag mycket troligt flyttat tillbaka just till de kvarteren.
Anledningen till att jag föredrar landet har inte särskilt mycket med vilken etnicitet mina grannar har. De är förövrigt inte bara svenskar. Även när det kommer till grannar uppskattar/ uppskattar jag dem inte till följd av deras egenskaper.

Sen är det väl tragiskt att Sverige är så segregerat.
Det har ingenting med rasism att göra.
Både svenskar och invandrare skulle må bättre av att beblanda sej mer med varann, umgås och byta erfarenheter.

Nu har jag matat trollen färdigt.
Bon apetit!

/ Asta

En kommentar på ett äldre inlägg

Vill ni hänga med bättre så får ni läsa mitt inlägg om ni inte gjort det.
Det handlade alltså om människans värde alltid, automatiskt och okränkbart är högre än djurens och som ex drog Lady Dahmer (som jag spann vidare på) i sitt inlägg frågeställningen... "Skulle du rädda Breivik eller grannens hund" från att drunkna. 

Kommentaren då... 


Jag läste också det där blogginlägget och jag tycker inte svaren säger särskilt mycket alls om synen på människors kontra djurs värde.
Till att börja med hade nog många med nöje låtit Breivik drunkna oavsett om det fanns någon hund att rädda med i bilden eller inte.
För det andra har nog ytterst få av de som svarade tillräckliga livräddningskunskaper för att kunna simma ut och rädda en fullvuxen man. Många skulle nog inte ens ha kapaciteten att rädda en större hund.
För det tredje innebär exemplet just på grund av bristande livräddningskunskaper att man mer eller mindre skulle riskera sitt eget liv för att kunna rädda någon av dem. När det kommer till kritan tror jag inte särskilt många skulle riskera sitt liv för att simma ut och rädda vare sig en okänd hund (vad händer med min egen hund om jag dör i räddningsaktionen?!) eller en okänd människa och ytterst få skulle riskera sitt eget liv för att rädda Breivik.
För det fjärde är påhittade scenarion som är så extremt verklighetsfrämmande ganska värdelösa i sig , just eftersom man vet att det aldrig någonsin skulle hända är de svårt att ta på allvar.

Ett betydligt bättre exempel som är mer verklighetsförankrat är hur de flesta hundägare som ser sina djur som en familjemedlem om de hade väldigt ont om pengar en månad skulle välja att betala hundens försäkringar och mat framför att ge samma summa pengar till en uteliggare så att han/hon kunde ta in på vandrarhem och slippa sova utomhus i trettio minusgrader. Att ge penningsumman ifråga till Breivik om han behövde livsuppehållande medicin som han inte hade råd med tror jag inte ens finns på världskartan för särskilt många, men att öht blanda in honom är ju å andra sidan så extremt hypotetiskt att det känns onödigt.

Ett annat betydligt bättre och mer realistiskt exempel som människor faktiskt inte alltför sällan hamnar handlar om vad de skulle göra om de fick ett (önskat och efterlängtat) barn som hade extrem pälsdjursallergi. Jag har fortfarande aldrig hört talas om någon som skulle försöka adoptera bort barnet för att kunna fortsätta leva med hunden.

En del kommentarer är så roliga. Den här som en "Lisa" har skrivit fick mej att börja skratta... och jag vet inte/ tror inte det var meningen.
Jag menar inte att brista i min respekt men det VAR roligt.
Jag tror varken Lady Dahmer eller jag menade ORDAGRANT.

Nej alla kan inte simma. Jag skulle inte se att det var Breivik eftersom jag inte har falksyn, min granne har ingen hund, slumpen att både Breivik och grannens icke existerande hund höll på att drunkna samtidigt är högst orimlig... och att jag dessutom skulle vara där. :)
Det är nog mer en filosofisk frågeställning och bildligt talat.
STÅR människans värde alltid över ett djurs?

För mej är det då inte så. Å när jag talar om "människor" så syftar jag inte på mina barn för de står... så klart... i en egen liga vad det gäller kärlek och offer jag är villig/ beredd att göra för dem.
Jag talar om "andra människor."

En människa som Breivik står i mina ögon lägre än en älskad familjemedlem (en hund.) Jag skulle således inte ha svårt med det valet.
Jag är stark motstånd till dödsstraff men det beror på en mängd andra anledningar än att jag anser Breiviks liv värdefullt och okränkbart.

Vi bollar över till mej. Till mitt eget liv.
Jag älskar min Gottfrid.
Om maken blev allergisk eller ställde ultimatum i att jag fick välja mellan dem eller han inte var snäll mot hunden så skulle han ryka. Utan tvivel.
Å då tycker jag inte illa om min man. Det är inte så att jag önskar att han ska drabbas av en allvarlig hundallergi.
Min Märta som dog i januari var min absolut bästa polare i världen men hon var mer än så... Hon var mitt ankare i en orolig värld, min trygghet, min bundsförvant, min ständigt förtrogna... mitt ankare.
Att mista henne var mer fasansfullt än att förlora min bror till drogerna eller när mormor å morfar dog, det var värre än att begrava en av mina bästa vänner inte ens 35 år fyllda.
Det var fasansfullt och sorgen övermannade mej fullständigt. Dagarna flöt ihop där i början, jorden rämnade.
OM jag kunnat förhandla... med Gud eller Djävulen... om att få behålla henne på bekostnad av någon annan så hade jag offrat precis vem som helst bortsett från mina barn.

JAG kan inte dela in automatiskt så där. Vem som är viktigast... ett djur eller en människa. Det är den individ som min själ krokat fast hårdast i.
Ingen hund men inte heller någon människa är automatiskt värd mer än den andra.
Så ja det är sant... trots att jag nu relativt ofta ger pengar till tiggare... min hund kostar mej över 1000 kr i månaden och det skulle så klart kunna hjälpt många behövande människor. Snälla, goda, fattiga människor.
Adoptera bort ungarna är väl mer tveksamt... men med tanke på att den yngsta är 19 år snart så hade hon faktiskt fått flytta om hon blev allergisk.

Puss/ Asta