Min hjälte just nu

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta

Hjältar anno 2012

 

Jag har idag en fortsatt pissdag. Så dålig att jag egentligen skulle sjukskriva mej.
Det är inte att "ha semester" att känna så här mycket ångest och bli helt psykiskt utmattad.
Till dagens... veckans... årets glädjeämnen måste ändå räknas presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibblye. Våra hemkomna hjältar.
Presskonferensen var stark och känslosam och de två huvudpersonerna såg väldigt samlade och starka ut där de satt och besvarade alla frågorna.

Jag följde presskonferensen på sr.se men hade samtidigt uppe både Aftonbladet och Expressen där människor skrev in frågor och tankar.
Förvånansvärt många är kritiska till Persson och Schibblye och anser att "de fått skylla sej själva", "vad skulle de där och göra", "de bröt mot lagen", "kostar svenska skattebetalare en massa pengar" osv.
Jag blir både arg och upprörd över ett sådant resonemang!

Journalister kan verkligen vara både ock.
De kan vara gamar som mer el mindre förföljer människor, kända och okända, i jakten på sin historia och sina bilder. Ju känslosammare, naknare, mer skandalöst desstu bättre.
Men de kan oxå vara vår tids hjältar. De som arbetar på farofyllda uppdrag, i platser av krig och uppror, för att visa världen missförhållanden, klä av diktaturer, föra ut kampen åt de som slåss för friheten.
De kan vara de små och utsatta människornas språkrör och de gör det ofta under stora personliga risker. Någon som till varje pris vill berätta, avslöja och rapportera hem om hur stora västerländska kapitalbolag indirekt stöder diktaturer.
Det är vad som för mej personifierar en hjälte.
Johan Persson och Martin Schibblye förtjänar all uppmärksamhet, heder och respekt för vad de har gjort och varit med om.

Demokrati är något som vi svenskar ofta tar för givet.
Vår rätt att tycka, uttrycka vår åsikt, kritisera vår regering, rösta, skriva och känna.
Vi tar den för given men demokratin måste stridas för varje dag.
Samma sak gäller med fackliga rättigheter.
Bara för att vi en gång erövrat den betyder det inte att vi för alltid har den.
Vi lever på en jord.
Vi bär alla ett indirekt ansvar för varandra.
Således är kränkta mänskliga rättigheter i andra länder oxå mitt ansvar och mina problem.

Välkomna hem!

Puss/ Asta

Fredrik och Filippa ska skilja sej...

... och det lämnar ett "jaha?!" hos mej.
Nog verkade de vara det perfekta paret. Småsnygga, framgångsrika, slipade och kyliga.
Å Fredrik som älskar att dammsuga å veckohandla med Säpo i släptåg.
Men jag struntar rätt högaktningsfullt i deras civilstånd. De överlever nog det här båda två.

Vad jag däremot inte struntar i är Lundin Oils skitiga affärer. Bolaget som gör stora affärer i diktaturer på lokalbefolkningens bekostnad. Vad jag inte struntar i är Carl Bilths inblandning i detta företag och hans svala agerande kring de fänglade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.
Hur ser det sambandet ut?!
Aftonbladet har börjat gräva i det där nu och inför det känner jag hopp, glädje och ett stort "äntligen."

Jag lyssnade en kortis på radion idag i bilen där de talade om journalistik.
En man (glömt namn och titel) hävdade att nu för tiden är eller kan alla vara journalister.
Facebook, twitter och bloggar. Vanliga människor använder journalistiska grepp och det journalistiska hantverket för att föra ut sin synpunkt och sprida åsikter å nyheter.
Mannen som sa detta fick mothugg med att en journalist har en lång akademisk utbildning och kan prestera något helt annat.  Att bara skriva sina åsikter eller att sammanställa fakta är inte journalistik.

Jag håller med båda.
Det är bara att inse att alla journalister inte håller särskilt hög kvalitet på sitt hantverk och inte verkar vara de skarpaste knivarna i lådan precis. Ibland har de till och med ett torftigt språk.
Kvällsjournalistiken har väldigt mycket kommit att handla om skvaller och fåniga artiklar om sexvanor, otrohet och annat lättsålt.
Jag anser att journalister har ett av världens viktigaste yrke.
De är... eller borde vara... demokratins och sanningens väktare.
En tung maktfaktor.
Jag beundrar människor som vill berättasin historia och föra ut sanningen trots att de ibland riskerar både liv och förstånd.
Johan Persson och Martin Schibblye skulle berätta just en sån historia. En historia om hur den rika världen skor sej på den fattiga.
En del tycker att de får skylla sej själva för att de inte hade visum och tillåtelse.
Om journalister resonerat så så hade inga avslöjanden och ingen redovisning om diktaturer skett över huvudtaget.
Om Janne Josefsson bara intervjuade de som ville intervjuas hade inga avslöjande gjorts.
Journalister är hjältar när de avslöjar sådant som makten vill gömma å glömma.
Heder åt Aftonbladets chefsredaktör  Jan Helin.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta