Visar inlägg med etikett Fredrik Önnevall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fredrik Önnevall. Visa alla inlägg

fredag 15 januari 2016

Han är vad Richard Gere var en gång för mej



Alltså, jag vill typ ligga med Fredrik Önnevall. Jag vill gifta mej med Fredrik Önnevall. Jag vill föda Fredrik Önnevalls barn. Han är vad tonårens Thåström och Richard Gere va en gång.
En idol.
Han återger mej hoppet på mannen och på mänskligheten.

Serien Fosterland med Önnevall är tillbaka för sin andra säsong. Jag har precis sett första avsnittet på svtplay som sändes igår.
För er som missat denna serie finns hela första säsongen där och har du inte sett den så GÖR det.
I första säsongen träffade journalisten Fredrik Önnevall nationalister på lite olika håll i Europa, i Grekland, Ungern Frankrike och Sverige bland annat, och han träffade människor som drabbades av nationalisternas syn på världen. Flyktingarna.
Det är unika samtal där Önnevall verkligen försöker förstå och där han söker hos sej själv efter likheter och olikheter.
Första säsongen uppmärksammades särskilt för att Önnevall och tv teamet hjälte en syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige.

I denna andra säsong skall det framförallt handla om flyktingar, nyanlända till Sverige och om invånarna i samhällen där de hamnar.
Första avsnittet kretsade kring ett flyktingläger i Kenya och kvotflyktingar som skulle få komma hit, om frustrationen på ett flyktingläger i Sverige och om invånarna i Simrishamn.

Önnevall pekar inte finger åt någon. Han slår sej inte för bröstet över sin fina människosyn.
Tvärtom ställer han frågor, är genuint intresserad av den han talar med och rannsakar sej själv och sitt eget sätt att vara/ tänka. Han gör ett mycket fint och ömsint porträtt av en Sd sympatisör.

Ska man se NÅT på tv den här vintern så är det Fosterland.

Puss/ Asta

lördag 14 februari 2015

Fosterland



Jag har mumlat om den tidigare, serien Fosterland, producerad av Svt och mycket omtalad.
Den finns fortfarande på Svt play och efter att ha sett alla fyra delarna vill jag verkligen rekommendera den.
Fosterland är en rasande bra dokumentär som ALLA borde se oavsett var man står politiskt.
Det är en historia som angår oss alla.

Fredrik Önnevall och hans team har rest runt i Europa och talat med dem som kallar sej själva för Nationalister. Han har bland annat talat med representanter ur Gyllene Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Front national i Frankrike, Sverigedemokraterna i Sverige.
Teamet har också talat med flyktingar, dem som nationalisterna försöker hålla borta.

Fosterland visar på ett vi och ett dom på fler än ett sätt.
Vi som lever i frihet och utan krig och de som flyr.
Vi som kämpar för alla människors lika värde och de som pratar om rashygien.
Rasisterna och antirasisterna.
De som säger sej värna sitt land, sin kultur, sitt folk och vi som kallar dem för egoister.
Polariserade världar.
Önnevall intervjuar med stor öppenhet och nyfikenhet. Han håller inte med alla men han är vänlig och han vill förstå. Genom sin öppenhet får han tittarna att kanske förstå lite mer de med.

Själv fann jag Maya Markiewicz, representant för Sverigedemokraterna i Kungsbacka, extra intressant. Själv född i Polen, medveten om vilka möjligheter det givit henne men ändå inte beredd att låta andra få samma möjligheter "för vi har inte plats."
Under de samtal Önnevall för med Maya framträder en rädd människa som försöker låtsas vara något annat. Hon beskriver händelser som hos de allra flesta skulle ha passerat obemärkt förbi, men som hos henne väckte rädsla och ledde till ett nationalistiskt uppvaknande.
Att se nya skyltar i Malmö på språk hon inte förstår, att bevittna ett bröllopsfölje med bilar som tutade och ropade "Jag blev rädd, så gör vi inte här, vi beter oss inte så."
Vi får träffa Mayas pappa som är lika rasistisk som dottern och betydligt mindre verbalt slipad och jag tänker att uppvuxen så, med så mycket rädsla inom sej så är det kanske inte konstigt? Att det okända skrämmer?
Det är inte bara det att Sd drömmer om ett Sverige som var förr, att pengarna inte ska räcka till pensionärerna och allt det här gamla tugget. Nej, Maya tror på fullt allvar, precis som många nationalister och rasister, att vår kultur är hotad.
Att det faktiskt finns en överhängande risk att Sverige och övriga Europa ska islamiseras och att vi skall tvingas lyda under Sharia lagar.
Å det är klart, tror man så och matas av den världsbilden oförmögen att tänka logiskt, ja då blir man kanske rädd.

I fjärde delen av Fosterland visade Svt teamet på den starka dragningen från Europas nationalister mot öst och mot Ryssland. En smula otippat skulle jag nog säga men för dem står Ryssland med sina traditionella könsmönster och familjetraditioner som något mer lockande än Europas öppenhet.
Putin framstår som en stark och auktoritär landsfader och nationalismen, drömmen om enighet och styrka tilltalar märkligt nog även fransmän å greker idag.
Nationalistpartierna i Europa är inte små udda församlingar.
I sista valet blev Gyllene gryning Greklands tredje största parti, Front national är störst i Frankrike och Jobbiks ledare Gabor Vona är mycket populär.

Det är en mycket bra dokumentär och jag rekommenderar den starkt inte minst som undervisningsmaterial i skolorna.

Puss/ Asta

lördag 10 januari 2015

Min hjälte just nu

Fosterlands programledare Fredrik Önnevall.

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta