Jag skäms för Europa.

Malena Ernman skrev ett utmärkt inlägg om Europas strategi att hantera flyktingkrisen och satte precis ord på mina känslor. Ni kan läsa det HÄR. 

Det är en bedrövelsens tid och jag kan aldrig riktigt släppa tankarna på omvärlden. Det ligger som ett ok på axlarna ständigt, som en mörk skugga inom mej.
Situationen i många av världens länder, inte minst Syrien, Libyen och Afghanistan, är förskräcklig och vi har de största flyktingströmmarna någonsin. Människor flyr för sina och sina barns liv och de utsätter sej för förfärliga faror för drömmen om ett tryggare liv, för att få överleva.

Samtidigt växer rasismen och nationalismen i Europa och i veckan byggdes nya stängsel kring Fort Europa i och med överenskommelsen med Turkiet. Turkiet, ett land som inte precis är känt för mänskliga rättigheter eller att värna demokratin.
I Sverige talas det allt oftare om systemkollaps trots att Sverige på alla sätt går bättre än någonsin, svensken har mer pengar, lånar mer, konsumerar mer än någonsin.
Jag är inte och kommer aldrig att bli Moderat men Fredrik Reinfeldt höll ånyo ett nytt fantastiskt tal om just denna systemkollaps här i veckan. Dessvärre representerar inte Reinfeldt längre moderaterna, varken som partiledare eller i värdering.
Paret Adolfsson/ Liljeroth fick igår utrymme och plats i P1 att uttrycka åsikter som inte ens Jimmie Åkesson skulle vågat vädra offentligt. De menar att nyhetsmedia medvetet mörkar nackdelarna med invandringen och underlåter att skriva om brott utförda av de med annan etnisk härkomst.
Som "bevis" framförde de vad borgliga åsiktsjournalister skrivit i sina krönikor, Avpixlat och andra rasistiska nyhetsmedia och en allmän känsla.
De fick motstånd av utmärkta Jan Hellin fd chefredaktör för Aftonbladet som till skillnad från "känslor" gick till motangrepp med fakta, antal artiklar skrivna under viss tid osv.
Min uppfattning är att media i stort sätt bara rapporterar om det negativa med invandringen och alldeles för lite om de 95% som sköter sej, betalar skatt, bidrar till samhället.

Systemkollaps och den största flyktingströmmen i modern tid. Kanske början på ett Tredje Världskrig.
Sverige har gjort sitt. Tagit sitt ansvar. Gjort allt vi mäktar med.
Hmm. Så låter det.
Men har vi det?
Kan vi medan vi fortsätter leva som vanligt, fortsätter köpa dyra hus, resa mer än någonsin, handlar vatten på flaska och kaffe i mugg säga att vi gjort ALLT vad vi förmår medan barn dör på Medelhavet?
Allt vi kan... i tidernas största flyktingkatastrof... är det inte när det berör varenda svensk invånare?
När vi alla på något sätt hjälper till. Avstår av pengar, tid, boendeyta.
Om Moder jord och mänskligheten överlever detta så tror jag att det kommer att komma en tid när vi alla... alla vi "hyggliga människor" får stå med krökta nackar och skämmas över vad vi, fullt medvetna, lät ske. 

När det begav sej, och Sverige röstade om medborgarskap i EU röstade jag nej.
Jag har ändrat uppfattning sedan dess.
Jag tror att vi som medlemmar i en union bättre kan påverka de stora besluten som fred, ekonomi, säkerhet.
Men nu börjar jag ändra mej igen.
Det överhängande målet och tanken med EU är fred och samarbete. Men om vi använder EU till att stänga gränser, samarbeta med diktaturer och förhindra skydd åt människor vad ska vi då med en union till?
Jag skäms för Europa. Jag skäms för Sverige. Jag skäms för Socialdemokratin. Jag skäms för mej själv.

Puss/ Asta

Han är vad Richard Gere var en gång för mej

Alltså, jag vill typ ligga med Fredrik Önnevall. Jag vill gifta mej med Fredrik Önnevall. Jag vill föda Fredrik Önnevalls barn. Han är vad tonårens Thåström och Richard Gere va en gång.
En idol.
Han återger mej hoppet på mannen och på mänskligheten.

Serien Fosterland med Önnevall är tillbaka för sin andra säsong. Jag har precis sett första avsnittet på svtplay som sändes igår.
För er som missat denna serie finns hela första säsongen där och har du inte sett den så GÖR det.
I första säsongen träffade journalisten Fredrik Önnevall nationalister på lite olika håll i Europa, i Grekland, Ungern Frankrike och Sverige bland annat, och han träffade människor som drabbades av nationalisternas syn på världen. Flyktingarna.
Det är unika samtal där Önnevall verkligen försöker förstå och där han söker hos sej själv efter likheter och olikheter.
Första säsongen uppmärksammades särskilt för att Önnevall och tv teamet hjälte en syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige.

I denna andra säsong skall det framförallt handla om flyktingar, nyanlända till Sverige och om invånarna i samhällen där de hamnar.
Första avsnittet kretsade kring ett flyktingläger i Kenya och kvotflyktingar som skulle få komma hit, om frustrationen på ett flyktingläger i Sverige och om invånarna i Simrishamn.

Önnevall pekar inte finger åt någon. Han slår sej inte för bröstet över sin fina människosyn.
Tvärtom ställer han frågor, är genuint intresserad av den han talar med och rannsakar sej själv och sitt eget sätt att vara/ tänka. Han gör ett mycket fint och ömsint porträtt av en Sd sympatisör.

Ska man se NÅT på tv den här vintern så är det Fosterland.

Puss/ Asta

Fosterland

Jag har mumlat om den tidigare, serien Fosterland, producerad av Svt och mycket omtalad.
Den finns fortfarande på Svt play och efter att ha sett alla fyra delarna vill jag verkligen rekommendera den.
Fosterland är en rasande bra dokumentär som ALLA borde se oavsett var man står politiskt.
Det är en historia som angår oss alla.

Fredrik Önnevall och hans team har rest runt i Europa och talat med dem som kallar sej själva för Nationalister. Han har bland annat talat med representanter ur Gyllene Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Front national i Frankrike, Sverigedemokraterna i Sverige.
Teamet har också talat med flyktingar, dem som nationalisterna försöker hålla borta.

Fosterland visar på ett vi och ett dom på fler än ett sätt.
Vi som lever i frihet och utan krig och de som flyr.
Vi som kämpar för alla människors lika värde och de som pratar om rashygien.
Rasisterna och antirasisterna.
De som säger sej värna sitt land, sin kultur, sitt folk och vi som kallar dem för egoister.
Polariserade världar.
Önnevall intervjuar med stor öppenhet och nyfikenhet. Han håller inte med alla men han är vänlig och han vill förstå. Genom sin öppenhet får han tittarna att kanske förstå lite mer de med.

Själv fann jag Maya Markiewicz, representant för Sverigedemokraterna i Kungsbacka, extra intressant. Själv född i Polen, medveten om vilka möjligheter det givit henne men ändå inte beredd att låta andra få samma möjligheter "för vi har inte plats."
Under de samtal Önnevall för med Maya framträder en rädd människa som försöker låtsas vara något annat. Hon beskriver händelser som hos de allra flesta skulle ha passerat obemärkt förbi, men som hos henne väckte rädsla och ledde till ett nationalistiskt uppvaknande.
Att se nya skyltar i Malmö på språk hon inte förstår, att bevittna ett bröllopsfölje med bilar som tutade och ropade "Jag blev rädd, så gör vi inte här, vi beter oss inte så."
Vi får träffa Mayas pappa som är lika rasistisk som dottern och betydligt mindre verbalt slipad och jag tänker att uppvuxen så, med så mycket rädsla inom sej så är det kanske inte konstigt? Att det okända skrämmer?
Det är inte bara det att Sd drömmer om ett Sverige som var förr, att pengarna inte ska räcka till pensionärerna och allt det här gamla tugget. Nej, Maya tror på fullt allvar, precis som många nationalister och rasister, att vår kultur är hotad.
Att det faktiskt finns en överhängande risk att Sverige och övriga Europa ska islamiseras och att vi skall tvingas lyda under Sharia lagar.
Å det är klart, tror man så och matas av den världsbilden oförmögen att tänka logiskt, ja då blir man kanske rädd.

I fjärde delen av Fosterland visade Svt teamet på den starka dragningen från Europas nationalister mot öst och mot Ryssland. En smula otippat skulle jag nog säga men för dem står Ryssland med sina traditionella könsmönster och familjetraditioner som något mer lockande än Europas öppenhet.
Putin framstår som en stark och auktoritär landsfader och nationalismen, drömmen om enighet och styrka tilltalar märkligt nog även fransmän å greker idag.
Nationalistpartierna i Europa är inte små udda församlingar.
I sista valet blev Gyllene gryning Greklands tredje största parti, Front national är störst i Frankrike och Jobbiks ledare Gabor Vona är mycket populär.

Det är en mycket bra dokumentär och jag rekommenderar den starkt inte minst som undervisningsmaterial i skolorna.

Puss/ Asta

Min hjälte just nu

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta

Valvakans tankar

Jag skall strax runda av den här valvakan och gör det med splittrade känslor.

Man kan se på de svenska resultaten på flera sätt.
Socialdemokraterna ansågs förra EU valet ha gjort ett dåligt val.
De ligger kvar efter dagens val.
Det har inte gått sämre, men de har heller inte fångat upp några av de vänstervindar som blåser.
Moderaterna gör ett katastrofval.
Feministiskt initiativ kommer in i EU parlamentet med ett mandat.
Miljöpartiet gör ett kanonval och blir andra största parti.
9,8% av rösterna faller på Sverigedemokraterna. Det är två mandat det.
Skämmes ta me fan.
Hur kan man i tider som dessa när Moder jord håller på att dö, med krigshot in på knuten, med massiv arbetslöshet tycka att invandringen är den absolut största och viktigaste frågan?!?!

Sverige känns delat.
Rasisterna plockar röster och gör ett mycket "bra" val.
Å andra sidan växer också de partier som allra tydligast har markerat sitt motstånd mot Sd.
Vänstern, F! och Miljöpartiet.
Båda sidor... rasister och antirasister... mobiliserar.
Att ta diskussionen. Att alltid sätta ner foten. Att aldrig vika.
På arbetsplatser, i klassrum, inom bekantskapskretsen, i sociala medier och på gator å torg är viktigt.
Din röst och ditt motstånd gör skillnad!
Acceptera aldrig ett parti som gör skillnad på vi och dom, acceptera aldrig ett parti som vill stänga våra gränser och som vill dela upp medborgarskap i A och B lag.
Aldrig.
De får inte vara med i gruppkramen av en anledning. Inte för att vi vill vara dumma mot dem utan för att vi aldrig kan tolerera en sådan människosyn.
Så gläds över det.
Jämfört med andra jämförbara EU länder (Danmark, Frankrike, Tyskland, Finland...)håller Sverige rasismen kort och antirasismen högljudd.
Känn stolthet över det!
DET är svenskt.

Vänsterpartiet ökar blygsamt men tappar kvinnliga väljare. En inte allt för vågad gissning är att de gått till Feministiskt initiativ.
LÄR av det Vänsterpartiet. LÄR av det Socialdemokrater.
Väljarna vill diskutera rasism, vill diskutera de hot som reser sej i Europa mot kvinnors frihet, vill diskutera homofobi.
Miljöpartiet har varit oerhört tydliga mot rasismen och för miljön å de prioriteringar som måste till där.
Sånt intresserar väljarna Löfven.
Skuggleken om skattesatser och procentandelar hit och dit gör det inte.
Våga vara mer ideologiska. Väljarna har uppenbarligen belönat de parti som vågat det.

Europa är efter ikväll mer brunt.
Nationalistiska och nazistiska partier har gått framåt.
I Frankrike får Nationalistisk Front 25%!!!
I Grekland ser Gyllene Gryning ut att bli landets tredje största parti.
Människor glömmer fort uppenbarligen. Syndabockar måste utses och enkla svar på svåra frågor ges.
Det är deprimerande och skrämmande på riktigt.

... Nu kavlar vi upp armarna och jobbar vidare.
Sammanhållning är vårt enda alternativ.
God natt!

Puss/ Asta