Ett jävla liv

Ikväll har jag sett den oerhört viktiga dokumentären av fotograf Christoffer Hjalmarsson "36 dagar på gatan." En dokumentär i 6 stycken 30 minuter långa avsnitt där vi får följa Christoffer när han lever livet som hemlös i Stockholm utan kontakt med sin vanliga liv i trettiosex dygn.

Vi höra människor som lever det tuffa livet på gatan och deras historier.
Flertalet är män. Påfallande många har levt vanliga liv som gått åt helvete i och med en skilsmässa. Nästan alla har missbruksproblem.
Hade dom det inte innan de blev hemlösa får de det förstås. Det är ett jävla liv.
Bamse är lika gammal som mej men ser minst tjugo år äldre ut. Han har svåra bensår.
Pensionären Martin tillbringar nätterna på olika bussar.
Micke har en dotter som sitter häktad som han är orolig för. Två ensamkommande tonårspojkar från Afghanistan, ständigt livrädda för att skickas hem.
Paret Bim och Daniel har varit heroinister sedan de var tonåringar och dygnet går ut på att skaffa pengar, köpa heroin, ta drogen, jaga nya pengar.
Ett jävla liv.

Jag tror kanske det tyvärr finns människor där den här tillvaron är än mer främmande än den är för mej. Ofrånkomligt går mina tankar till min bror som levde hemlös de sista åren i sitt liv. Också han på en ständig och helt ovärdig jakt på droger.
Jag är glad att han är död. Jag är glad att han fått frid. Jag är glad att han slipper det här jävla livet. Men jag är oxå ledsen att han hamnade där.
Den lilla blonda killen som var mammas allt i livet när han var liten.

Jag hatar knark med allt vad jag har men jag tänker att den narkotikapolitik som bedrivs inte är fruktbar. Vi har höga siffror av döda narkomaner jämfört med övriga länder. Och jag har inget svar men jag tänker att två saker är lätta att få plats. Avkriminalisera droganvändande så människor med missbruk vågar söka vård utan bestraffning. Och ha Naloxan (antidot till opioider) överallt (ungefär som hjärtstartare) tillgängligt för att minska risken att dö av överdos.
Kanske borde vi oxå ha boenden där vi inte kräver att människor är drogfria men där de ändå har en dörr att stänga om sej, en säng och mat.
Att människor skall sova ute i minusgrader och dö av sin sjukdom är inte värdigt ett land som Sverige. Även om de fått sina chanser. Trots att de kostat en massa pengar.
De är människor. Och de lever ett jävla liv.

SE den på svtplay.

Puss/ Asta

Uppdrag granskning

Ja ja då. Eftersom ni tjatar så :)

Nu har jag oxå sett det beryktade Uppdrag granskning om Fredrik Virtanens fall.
I mina flöden åtminstone, på Instagram och Facebook, har det diskuterats vilt och de flesta sågat programmet med fotknölarna.
För er som mot förmodan levt under en sten är storyn kortfattat.
I oktober förra året strax efter att Lulu Carter outat Martin Timell som pervo skriver Cissi Wallin på sin Instagram att den kända mediaman som våldtagit henne är Fredrik Virtanen.
Många turer följer. Fler kvinnor träder fram och vittnar om övergrepp från samma man och slutligen blir det ohållbart för Fredrik Virtanen att vara kvar på Aftonbladets ledarsidor och han får sparken.
Virtanen i sin tur anmäler Wallin för förtal och Uppdrag granskning sänder slutligen sitt program som redan innan var kraftigt kritiserat med anledning av att deras team jagat, hetsat och förföljt Wallin och andra kända kvinnor som slutit upp kring henne.
Programmet säger sej inte ta ställning i skuldfrågan utan vill granska hur media okritiskt publicerat och hängt ut en icke dömd känd man.
I programmet får Fredrik Virtanen "prata ut" och det är även en kortare intervju med Cissi Wallin.

Så.
Det här är mina reflektioner...
Fredrik Virtanen tillåts sitta med tårar i ögonen och fingerkamma sin förbannade snedlugg. Han får brodera ut hur han kände den där dagen i oktober när allt exploderade av Wallins Instagraminlägg som sedermera delades av massor men framförallt av Mia Skäringer och Camilla Läckberg som har typ hur många följare som helst och historien briserade på några timmar.
Han skulle följa sina barn till träning. Han funderade på att ta livet av sej.
Han kände att livet var slut osv.
Vad det gäller alla anklagelser mot honom så tillåts han gång på gång förneka med enkla meningar som "Så var det inte", "Det stämmer inte", "Det har jag inget minne av."
Inga besvärliga konfrontationer. Inga skarpa följdfrågor. Inga mjuka heller för den delen.
När det kommer till Cissi Wallin får hon vedervärdiga frågor. Ovärdiga rent av, i synnerhet när de ställs av en kvinna till en kvinna.
Varför hade hon skrattat efteråt. Varför hade hon haft kontakt med Virtanen efteråt. Varför sa hon till en "vän" att hon legat med Virtanen timmarna efteråt.
Vanliga reaktioner hos en kvinna som utsatts för övergrepp och som inte riktigt greppar vad hon varit med om. Jag har själv agerat precis likadant. Vid flera tillfällen.
De gör stor sak av att SvD skrivit att en psykolog bekräftat Wallins berättelse när det i själva verket var en simpel samtalsterapeut men bryr sej inte om att tala med något expertvittne om utsatta kvinnor kan reagera så här.
Hon får även den helt bisarra frågan om hon inte tänkt på Virtanens familj innan hon gick ut publikt med hans namn. Vilket annat brottsoffer får en sådan fråga?

Så.
Tar inte ställning i skuldfrågan my ass.
De gör de visst. Det är det enda de gör. Och de har bestämt sej i förväg för vad de tror.
Trots att de jagat Cissi i månader så är de fullständigt ointresserade av vad hon har att säga. De gör sitt bästa... men hon är svincool, lugn och säker... att sätta dit henne. De skiter i hennes historia.
Och Virtanen kommer undan med att han levde dekadent, tölpaktigt, inte helt reko utan följdfrågor överhuvudtaget.

Jävla skitprogram. Jävla journalister. Jävla syn på utsatta kvinnor.
DET är min analys. Vilken är din?

Puss/ Asta

Bara se den.

Idag har jag precis sett näst sista avsnittet av första säsongen på Svt's dramaproduktion "Vår tid är nu" och jag har problem med att få superlativen att räcka till.
Serien är sååå jävla bra.
Jag kan inte komma ihåg när jag varit så hookt up på en serie tidigare, jag ser ju knappt på tv längre, kanske var det när Lost hysterin var som värst.
Måndagar har kommit att bli min älsklingsdag och min längtan efter nästa avsnitt är lika stor varje gång när avsnittet tar slut.
Nu är det ett enda avsnitt kvar nästa måndag och sen kommer vi få vänta ända till nästa höst. Vem sjutton vet om man ens lever hösten-18???

För er som möjligen missat serien så se till att se den nu under pausen!
Sätt upp det på din Bucketlist NU.
Serien handlar om Familjen Löwander som driver Restaurang Djurgårdskällaren.  Den formidabla Susanne Reuter spelar matriarken Helga med sönerna Gustav och Peter och dottern Nina.
Den startar på fredsdagen 1945 och är planerad i tre säsonger som kommer att sträcka sej till -70 talet.
Serien handlar till stor del om Sverige med ransoneringar, klasskillnader, fackföreningar och hur folkhemmet byggdes efter kriget men självklart med en hel del kärlek, förvecklingar och intriger.

Se den. Bara se den! 

Puss/ Asta

Han är vad Richard Gere var en gång för mej

Alltså, jag vill typ ligga med Fredrik Önnevall. Jag vill gifta mej med Fredrik Önnevall. Jag vill föda Fredrik Önnevalls barn. Han är vad tonårens Thåström och Richard Gere va en gång.
En idol.
Han återger mej hoppet på mannen och på mänskligheten.

Serien Fosterland med Önnevall är tillbaka för sin andra säsong. Jag har precis sett första avsnittet på svtplay som sändes igår.
För er som missat denna serie finns hela första säsongen där och har du inte sett den så GÖR det.
I första säsongen träffade journalisten Fredrik Önnevall nationalister på lite olika håll i Europa, i Grekland, Ungern Frankrike och Sverige bland annat, och han träffade människor som drabbades av nationalisternas syn på världen. Flyktingarna.
Det är unika samtal där Önnevall verkligen försöker förstå och där han söker hos sej själv efter likheter och olikheter.
Första säsongen uppmärksammades särskilt för att Önnevall och tv teamet hjälte en syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige.

I denna andra säsong skall det framförallt handla om flyktingar, nyanlända till Sverige och om invånarna i samhällen där de hamnar.
Första avsnittet kretsade kring ett flyktingläger i Kenya och kvotflyktingar som skulle få komma hit, om frustrationen på ett flyktingläger i Sverige och om invånarna i Simrishamn.

Önnevall pekar inte finger åt någon. Han slår sej inte för bröstet över sin fina människosyn.
Tvärtom ställer han frågor, är genuint intresserad av den han talar med och rannsakar sej själv och sitt eget sätt att vara/ tänka. Han gör ett mycket fint och ömsint porträtt av en Sd sympatisör.

Ska man se NÅT på tv den här vintern så är det Fosterland.

Puss/ Asta

Fosterland

Jag har mumlat om den tidigare, serien Fosterland, producerad av Svt och mycket omtalad.
Den finns fortfarande på Svt play och efter att ha sett alla fyra delarna vill jag verkligen rekommendera den.
Fosterland är en rasande bra dokumentär som ALLA borde se oavsett var man står politiskt.
Det är en historia som angår oss alla.

Fredrik Önnevall och hans team har rest runt i Europa och talat med dem som kallar sej själva för Nationalister. Han har bland annat talat med representanter ur Gyllene Gryning i Grekland, Jobbik i Ungern, Front national i Frankrike, Sverigedemokraterna i Sverige.
Teamet har också talat med flyktingar, dem som nationalisterna försöker hålla borta.

Fosterland visar på ett vi och ett dom på fler än ett sätt.
Vi som lever i frihet och utan krig och de som flyr.
Vi som kämpar för alla människors lika värde och de som pratar om rashygien.
Rasisterna och antirasisterna.
De som säger sej värna sitt land, sin kultur, sitt folk och vi som kallar dem för egoister.
Polariserade världar.
Önnevall intervjuar med stor öppenhet och nyfikenhet. Han håller inte med alla men han är vänlig och han vill förstå. Genom sin öppenhet får han tittarna att kanske förstå lite mer de med.

Själv fann jag Maya Markiewicz, representant för Sverigedemokraterna i Kungsbacka, extra intressant. Själv född i Polen, medveten om vilka möjligheter det givit henne men ändå inte beredd att låta andra få samma möjligheter "för vi har inte plats."
Under de samtal Önnevall för med Maya framträder en rädd människa som försöker låtsas vara något annat. Hon beskriver händelser som hos de allra flesta skulle ha passerat obemärkt förbi, men som hos henne väckte rädsla och ledde till ett nationalistiskt uppvaknande.
Att se nya skyltar i Malmö på språk hon inte förstår, att bevittna ett bröllopsfölje med bilar som tutade och ropade "Jag blev rädd, så gör vi inte här, vi beter oss inte så."
Vi får träffa Mayas pappa som är lika rasistisk som dottern och betydligt mindre verbalt slipad och jag tänker att uppvuxen så, med så mycket rädsla inom sej så är det kanske inte konstigt? Att det okända skrämmer?
Det är inte bara det att Sd drömmer om ett Sverige som var förr, att pengarna inte ska räcka till pensionärerna och allt det här gamla tugget. Nej, Maya tror på fullt allvar, precis som många nationalister och rasister, att vår kultur är hotad.
Att det faktiskt finns en överhängande risk att Sverige och övriga Europa ska islamiseras och att vi skall tvingas lyda under Sharia lagar.
Å det är klart, tror man så och matas av den världsbilden oförmögen att tänka logiskt, ja då blir man kanske rädd.

I fjärde delen av Fosterland visade Svt teamet på den starka dragningen från Europas nationalister mot öst och mot Ryssland. En smula otippat skulle jag nog säga men för dem står Ryssland med sina traditionella könsmönster och familjetraditioner som något mer lockande än Europas öppenhet.
Putin framstår som en stark och auktoritär landsfader och nationalismen, drömmen om enighet och styrka tilltalar märkligt nog även fransmän å greker idag.
Nationalistpartierna i Europa är inte små udda församlingar.
I sista valet blev Gyllene gryning Greklands tredje största parti, Front national är störst i Frankrike och Jobbiks ledare Gabor Vona är mycket populär.

Det är en mycket bra dokumentär och jag rekommenderar den starkt inte minst som undervisningsmaterial i skolorna.

Puss/ Asta

Min hjälte just nu

Imorgon, söndag, kl 20:00 på Svt 2:an sänds första delen av Fosterland, en dokumentärserie om nationalismen I Europa. Fredrik Önneval reser runt med sitt team och talar med människor som själva beskriver sej som nationalister.
Jag tror att den kan bli mycket intressant.

Fredrik Önnevall är för övrigt, redan innan jag sett serien, min hjälte.
När tvteamet var i Grekland träffade de en femtonårig pojke som var flykting från Syrien.
Pojken var i sällskap av andra flyktingar, vuxna män, men ingen anhörig.
Desperationen var hög och det sätt som stod till buds att ta sej ut ur Grekland och vidare i Europa var att från en höjd hoppa ner på lastbilar som kom körande på vägen, gömma sej, och på så vis komma ur landet.
Ett väldigt farligt sätt att fly på även för en vuxen man.
Där och då i Grekland frågade pojken Fredrik Önnevall om han kunde hjälpa honom till Sverige där han hade släktingar.

Föreställ er den situationen. Att vara ute på ett uppdrag som journalist... för Sveriges television dessutom. En journalist uppdrag som är att observera och beskriva den verklighet de ser.
Inte att agera i den.
Föreställ er en stund att då få denna fråga av ett barn.
Det krig som måste ha förts i Önnevalls huvud mellan förnuft och moral.
Mellan brukligt och ansvar. Mellan vad som är rätt och fel.
Önnervall tog i alla fall på sej uppdraget och pojken fick uppehållstillstånd i Sverige.
Mer om detta kommer jag... och ni... att få se i dokumentären.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagerat! Om jag fått samma fråga under ett uppdrag som sjuksköterska eller kanske som turist.
Om frågan ställts till mej som person... som enda person... och mitt svar för alltid påverkade barnets framtid.
Jag hoppas att jag skulle haft samma mod som Önnevall. För det är klart att påföljderna kunnat bli många och priset högt.
Men som Önnevall själv beskrev i en intervju jag hörde på radion. Han visste mycket väl om vilka påföljder som kunnat bli aktuella om han klev utanför sin roll som journalist och valde att agera som enskild medmänniska. Men han visste oxå att om han valt annorlunda skulle han hela sitt liv fått leva med att han... just han... sa nej till att hjälpa det här barnet som inte hade något annat hopp, någon annan som kunde hjälpa.

Fredrik Önnevall är min hjälte just nu. Han är mitt ljus i en rätt hård värld.

HÄR hittar ni en chatt med Önnevall. Som vanligt får blodet att sjuda. Väldigt många är mer bekymrade över att "Sverige inte kan hjälpa alla... faktiskt" och att Önnevall "är en människosmugglare och brottsling."

Puss/ Asta

Tips

Jag vill redan nu tipsa om en aktivitet i mellandagarna som ni INTE får missa.
En dokumentär på tre timmar om Astrid Lindgren.
Det är regissören  Kristina Lindström som gjort den. Känd sedan tidigare för den hyllande dokumentären Palme.

Dokumentären sänds i tre delar och beskriver större delen av 1900 talet. Hela Astrids liv från 1907 till 2002. En kvinnohistoria om en modig och begåvad kvinna som kom att bli hela Sveriges moder på något vis.

Jag hörde när Lindström intervjuades om dokumentären och den verkar väldigt spännande, väldigt privat. På förhandsvisningarna har den väckt många samtal om moral, etik och val i livet.
Lindström har haft tillgång till ett rikt material att ösa ur. Bland annat skrev Astrid dagbok under hela Andra världskriget. Varje dag. Första raden är "Idag började kriget." 

Jag kommer för allt i världen inte att missa den här.
Första avsnittet juldagen i Svt. Längtar redan.

Puss/ Asta

Stackars svenskar

Svenskar är ett ynkligt folk. Ett stackars folk. Inte mycket av den starka tuffa vikingen är kvar i våra gener.

Svenskars förmåga att fira jul är HELT och hållet avhängt att de får se den svarta "neger stereotypa" dockan i Kalle Anka.
Får dom inte det är inte bara deras jul förstörd utan även deras barn.

Svenskars förmåga till att ge sina barn en lycklig barndom är HELT baserat på att Pippis pappa även i fortsättning och i nyproduktionerna fortsätter att vara just negerkung... söderhavskung är bara blaha blaha. Det går icke!!!

Svenskars förmåga att fika eller för all del att baka hänger inte på ingredienser eller kaffesorter.
Nej, nej nej. De måste gå beställa/ baka negerbollar... annars får det va!
Negerbollar har det ju alltid hetat. Då kan det inte heta någonting annat nu.
Då raseras inte bara fikan utan hela vår nationella särart.

Svensken blir kränkt!
Kränkt av att inte få använda rasistiska tillmälen och stereotyper "som de ju ändå inte menar någonting illa med."
Å deras kränkning måste ju... förstås... tas på större allvar än att mörkhyade barn å vuxna i det här landet tar illa vid sej.
Det är underordnat. Fånigt gjort av dem rent av.
Det vet ju alla att negro är en färg. Å att inte dom blir kränkta av varesej snögubbar eller finska pinnar till kaffet.

Jag tror faktiskt att både Astrid Lindgren och våra vikingar skulle ha vridit sej i graven över denna ynkedom.
Astrid Lindgren uttalade sej redan på -70 talet angående Pippis pappa och sa att hon idag inte skulle ha skrivit negerkung utan söderhavskung.
Det är 40 år sedan och sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, språket, kulturen och vårt medvetande blivit högre.
Hos tänkande människor vill säga, för det är väl där det glappar...

Sedan jag fick den här bilden på den nystartade fejjangruppen "Förstör inte våra svenska klassiker" så har medlemsantalet ökat från igår 1027 till i skrivandets stund 3661.
Efter en liten rundkik där (eller i kommentarer kring efter artiklar i våra kvällstidningar kring detta) finner man en uppsjö av stackars kränkta män å kvinnor.
Thomas  från Varberg tex som skriver: Varför ska vi förstöra allt som vi byggt upp i vårt land för att de kommer flyktingar hit och bosätter sig?? Vem fan har tvingat dom att tycka som vi gör?? Jävla patetiskt alltihop.
Två tankar dyker upp i mitt huvud...
Vad har flyktingar med Svts diskussion eller för all del Walt Disneys diskussion i fjol att göra?
Varför ska de får skulden för vad tänkande svenskar (el amerikaner) tänker?
Tanke två. Jag undrar hur mycket Thomas å gänget som är mest kränkta själva läser för sina barn.
Eller för sej själva? Läser de NÅGON annan text än Avpixlat och Exponerat?

Stackars stackars lättkränkta svenskar

Puss/ Asta

Homogami

 

I tredje avsnittet av Svt's spännande realityserie om när Greta och Staffan söker kärleken med hjälp av vetenskapen i Kärlekskoden talade de idag om homogami.
Studier från olika håll i världen visar tyvärr att den gamla klyschan "lika barn leka bäst" stämmer.
Lyckliga par visade sej ofta vara av liknande sort, detta gällande områden som ålder, intressen, utbildningsnivå, bakgrund och politiska värderingar.

Hur är det med dej? Hur viktigt är sådana faktorer för dej? Eller rättare sagt, hur viktigt tror du att sådana aspekter är för hur du väljer partner, vad du attraheras av och hur stora chanser er relation kommer att ha på lång sikt?
Jag tror, precis som det sas i programmet, att vi inte alltid är medvetna om hur vi väljer och varför.

Jag tror det har en del med ålder att göra. Så är det nog för mej i alla fall.
Som äldre, om jag idag skulle letat ny partner, skulle de faktorerna absolut spela in.
Inkomst och yrke känns som mindre betydelsefulla än intressen och politiska värderingar.
Jag skulle aldrig välja, eller ens bli intresserad av en man, som låg för långt bort ifrån mej själv vad det gäller det.

Att ha stark familjekänsla. Tycka om djur och i synnerhet hundar då.
Att kunna föra sej, vara hyfsat allmänbildad, intresserad av sin omvärld och socialt kompetent.
Humor. Trygghet. Att vara en självständig och självgående individ som vill dela mitt men som oxå har egna intressen.
Å så måste han ha ett socialt patos så klart. Vara röd eller åtminstone dra mot mitten.
"Givande diskussioner" skulle då passionen falnat tillsammans med mej bli infekterade gräl om han var mörkblå moderat med den typen av värderingar och syn på individen och kollektivet som det för med sej.
Sverigedemokrat är förstås uteslutet.
Allt sådant här är efter ett första intryck väldigt mycket viktigare för attraktionen än glittrande ögon eller snygg bröstmuskelatur.

Jag tror inte att jag är särskilt ensam om att känna så.
När jag iakttar par i min omgivning som lyckats hålla en stark och lång kärleksrelation så spelar sådana här faktorer in. 
Vad tror du?
Bekräftar dina relationserfarenheter mina tankar (som faktiskt oxå är vetenskapliga) eller har du motsatta?

Puss/ Asta

Kärlekskoden

 

Har ni sett den nya realityserien på SvT... Kärlekskoden?
Två singlar, Greta och Staffan, som letar efter kärleken i tv.
Det låter kanske inte helt nytt, men det ÄR ett annorlunda program.

I Kärlekskoden skall man nämligen med hjälp av vetenskap och olika psykologiska och fysiologiska tester försöka finna en lämplig partner till de medverkande singlarna.
Greta och Staffan får välja ut sina kandidater delvis utefter vissa blindtester.
Doft, röst, kroppsspråksanalyser, personlighetstester.
I allt mitt snörvlande och hostande var jag tvungen att hitta på någon annan förströelse än att bara ligga i min säng å tycka gräsligt synd om mej och då tittade jag på de första två utkomna avsnitten i serien. Nästa del kommer den 15:e maj.

Jag tycker det är spännande. Hur mycket vi tror oss veta om vad som attraherar oss och hur mycket som faktiskt är undermedvetet styrt när alla signalsubstanser kickar igång.
En annan människas doft. Omöjlig att värja sej emot då vi måste andas.
Feromoner, viktiga för djur i deras parningsritualer, kanske viktiga för människan med, det vet ni inte helt säkert.
Men dofter i allmänhet och av en annan människa i synnerhet är direkt kopplat till det limbiska systemet i hjärnan som styr vårt känsloliv. Vad vi tycker om/ inte tycker om.
En människas röst ger oss en massa information bortom könet.
Vi avgör snabbt ungefärlig ålder, noterar ev dialekter. Vad det gäller dialekter är det väl känt att de flesta av oss upplever ex norrländskan som mer trygg och förtroendeingivande än stockholmskan.
Vi kan i viss mån avgöra sociogrupp, få en vägledning i hur bildad den här människan är bara genom att lyssna på en främmande människas röst.
Utseendemässigt så finns det vissa kroppstyper och vissa anletsdrag som oavsett trender eller kulturer tenderar till att uppfattas som mer attraktiva än andra.
Symmetri är en sådan aspekt.
Men det är också så att vi ofta letar efter likheten till våra livs allra första förälskelser, i heterosexuella fall en partner som påminner om vår mamma/ pappa.
Det menar forskningen är en förklaring att påfallande många par är lika varandra.

Den mest spännande övningen de gjorde var en speeddejt.
Vad Staffan och Greta inte visste om under denna övning var att det inte var de som skulle ranka utan att en psykolog satt och bedömde kroppsspråken både hos singlarna och de olika kandidaterna under tiden.
Kvinnor och män har delvis olika gester som signalerar intresse/ attraktion.
Män sätter sej tex mer bredbent, rör på sina händer, borstar bort obefintligt skräp på axlarna. Kvinnor rättar till frisyren, tar på sina öron (som hettar till.)
Men det finns även rörelser och uppförande som är likadant för män och kvinnor vid attraktion. Hur vi ler, hur vi håller fast blickar, hur vi speglar varandras gester osv.
Otroligt spännande att se.

Se! Tycker jag. Svtplay. Ganska underhållande och en smula lärorikt på köpet.
Å kanske lär vi oss nåt om oss själva.

Puss/ Asta