Breakdown. Det sista jag skriver om det.

 

Om man är den typen av människa som går runt och tror att man är något å lider av det så borde man verkligen testa att jobba för landstinget. Förr eller senare plockar de ur dej den illusionen.
Jag ska inte gå in på detaljer men igår slutade jag gå som katten kring het gröt.
Jag gick in till min chef och sa vad jag tyckte å tänkte och efter hennes reaktion (eller ickereaktion) på det fick jag nog.
För kollegor och patienters skull arbetade jag klart mitt arbetspass trots att jag mådde svindåligt.
Tårarna kom om å om igen och när jag kom hem sa Mini att det såg ut som om jag gråtit hela dagen.
Det hade jag nästan.
När jag kom hem hade jag ont precis överallt.
Jag tog Ibumetin för huvudvärk, Nitrospray för värk i bröstet, Atarax för oro, Zopiklon för att få sova.
Å sov gjorde jag. Stenhårt.

Nog är nog och just nu behöver jag en paus hur syster duktig jag än är.
Jag kommer att vara sjukskriven den veckan jag har rätt till utan läkarintyg och sedan får jag se.
Jag tänker sova, läsa, springa, promenera och andas. Jag tänker hänga med mina killar och jag ska kontakta facket, läkare och en terapeut.
Jag ska inte hänga allt för mycket vid datorn, jag ska inte hänga med på avslutningsmiddagen med jobbet utan jag ska försöka få distans. Tänka klart och tänka rätt.
Alla kriser är en möjlighet, det är förbannat svårt att se det mitt i stormens öga men så är det.
Vi får se vart jag hamnar. Vad som är tänkt för mej. Jag ska ta i tu med det när jag andats klart.
Jag är en psykiskt stark människa tack vare att jag har nära till mina känslor.
Jag är oerhört stresstålig så länge det handlar om "mycket att göra" men jag är allt sedan utbrändheten väldigt känslig för organisatoriskt kaos.

Detta är det sista jag skriver om jobbet på ett tag. Till de av mina kollegor som läser och i synnerhet de som går vidare till den andra avdelningen... Ta hand om er. Vi syns å hörs. I love U all.

Puss/ Asta

Gott å blandat

Minns ni mej?
Jag är inte den roligaste bloggaren nu för tiden.
Det fanns en tid när jag fnyste åt bloggare som inte producerade minst ett inlägg om dagen.
Jag berättade för Mini att jag har sådan bristande inspiration... vill skriva men vet inte om vad... och hon svarade sarkastiskt att "Du kan ju skriva om ditt underbara barnbarn. Eller om din fantastiska hund. Ett inlägg om en klänning från Indiska eller nej, jag vet... skriv om Sverigedemokraterna, det har du ju aldrig gjort innan."
Hmmm.
Ibland orkar man inte. Orkar inte samla tankarna till ett helt inlägg eller till att hålla tråden.
Det spretar hit å dit, en hel massa olika tankesnår och just ett sådant inlägg får ni stå ut med ikväll.

Jobbfronten:
Intet nytt och allt nytt från fronten. Min avdelning stänger vansinnigt nog ner den 30:e mars.
Om dryga två veckor alltså jobbar jag på en ny avdelning och med delvis nya kollegor.
Jag tror mej veta var men inte säkert med vilka.
Det är med blandade känslor. Mest sorg, vrede och oro. Över hur vi blivit behandlade. ÖVer hur patienter och skattebetalare blir behandlade. Över förbannad dumhet.
Det är sorg att mista flera av sina kollegor, min chef, allt vi stridit för och kämpat så hårt för att ro iland.
Men det är oxå en lättnad att veta. Att äntligen få besked om vad som ska hända.

Joggfronten:
Började vårens träning i måndags. Knappa tre kilometer som gick bra och gav mersmak. Har sprungit kortare sträckor fyra gånger denna veckan och känner mej på gång igen. Ska ta det varligt, skita i längder å tider och fokusera på att komma ut.

Vårinköp:
Shopping ointresset håller i sej. Någolunda. Fast två par skor har jag köpt. Båda från Tamaris. Båda röda. Ett par ballerina och ett par högklackade pumps. Se nedan.



Dagens gaddning:
Har idag gjort färdigt min "barn och barnbarn tatuering" Nu pryder fyra stora fjärilar och tre små min vänstra arm. Flick och pojkfärgade. Är väldigt väldigt nöjd, glad och stolt över den.
"Noahfjärilen" strax ovanför armvecket var inte skön att göra.



Min åsikt om Saudi:
Ja jag VET att det var en sosseregering som en gång slöt avtalet med Saudiarabien om militärsamarbete men likväl, jag är förbannat stolt över att vi äntligen har en regering som säger upp avtalet (även om jag inte är säker på att det var enligt Löfvens önskemål) och jag är än mer stolt över att vi har en utrikesministerier med ryggrad. 
Skit samma om det kommer att kosta pengar och arbetstillfällen, vissa ställningstagande måste man ändå ta annars är man som Astrid Lindgren sa ingen människa utan bara en liten lort.

Nyheter som ger mej hopp:
Denna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20462546.ab Gjorde min dag.
Önskade fler var sådana hjältar. Önskar att jag var en sådan hjälte.

Hockeyfeber:
Men ingen vettig människa har väl undgått att SHL har slutspel nu?
Å att Frölunda spelar kvartsfinal varannan dag mot Luleå i bäst av sju matcher?
Nej, tänkte väl det.
Hur det går? Tackar som frågar, vi var överlägset bäst i första matchen.
I år luktar det guld!

Mavalas nageljox:
Har väl hållit på en dryg vecka nu med Mavalas serum, fiberlack och täckningslack.
Märker ingen som helst skillnad. Än.

Vårkänslorna:
Är på topp. Vi har här på västkusten haft sol i många dagar nu och temperaturer mitt på dagen upp mot nio-tio grader. Dryga kylskåpsvarmt alltså, jo jag vet men soooolen, solen bränner riktigt när den kommer åt och isvindarna inte gör det.
I morse när jag åkte till tatueraren fick jag skrapa rutorna på bilen. Väl i stan såg jag en ung tjej komma cyklande i jeans och ärmlös topp. Sååå varmt är det inte, inte ens i Halland.

 

Å Sverigedemokraterna:
Ja de är fortfarande dumma i hela huvudet.

Njut av helgen ni som inte ska jobba å slita på en uppgiven avdelning med vinterkräksjuka patienter.

Puss/ Asta

Det blev ta mej tusan vår i år med

Alltså... solen!
Var har du varit hela mitt liv?
Det känns som evigheter sedan det där stora brinnande klotet visade sej och värmde mina kinder så som den gjort de senaste dagarna.
Allt blir verkligen lättare, roligare, vackrare.
Den allra första spirande våren är lika härlig och lika överraskande var enda år.
Det är som om jag invaggats i tron att mörkret aldrig mer ska släppa taget om oss.
Jag har varit ledig idag och... ja, en ledig dag till eller två hade väl inte gjort ont men jag känner ändå att jag fått så mycket energi av den här dagen, den 9:e mars 2015 som gick å aldrig kommer åter.

Jag började dagen med att springa. Det var premiärturen för i år och beslut om att börja igen har mognat och pockat på sista veckorna. Igår bestämde jag mej för att det skulle vara dags idag.
Oavsett väder och oavsett om jag orkade 200 meter.
Jag sprang nästan tre kilometer och hade säkert orkat enda hem men valde att bryta och gå sista biten.
Ville sluta med en kraftfull känsla och minnas den. Sträckan och känslan var ändå över alla förväntningar efter ett halvår av inaktivitet.
Var nog mer stolt över mej själv och prestationen idag än när jag sprang milen första gången.
De här första stapplande stegen är alltid de svåraste. Innan man vet att man kan.

Det blev en lång promenad med Gottfrid utmed havet sedan.
Lämnade vinterjackan hemma å tog bara en stickad tröja på mej.
Liiite kallt var det faktiskt, särskilt om händerna.
Jag vill nog att det ska vara vår mer än vad det är.

Jag har även ägnat dagen åt att ta hand om mej.
Raka benen, färga håret, noppa brynen, vårda naglarna.
Fötterna ser för jävliga ut men de gömmer vi för omvärlden ytterligare ett litet tag.
Det må låta ytligt men att vårda mitt yttre och ta hand om det som varit eftersatt ger mej sinnesro det med.

Har ni njutit av våren idag?

Puss/ Asta

Vem? Va? Nä, det vet jag inte...

För två år sedan drabbades jag av det som diffust kallas utmattningssyndrom.
En hopakok av jobbiga faktorer fick den berömda droppen att rinna över.
En osäker arbetssituation, stress, krånglande relationer och min själsfrände Märta dog.
Inte särskilt konstigt att benen svajade å hjärnan kokade där ett tag.

Nu är det efter långa stressiga år på jobbet med en arbetsbelastning from hell mer osäkert än någonsin.
Jag vet inte vart jag arbetar om två veckor. Jag vet inte med vem.
Jag hoppas att de symtom jag har är relaterat till detta för annars blir jag riktigt rädd.

Jag har på senaste tiden fått en hel del... motsatsen till komplimanger för mitt yttre.
Många har sagt saker som att jag ser äldre ut, blek ut, trött. Är du ledsen?
Och jag har börjat glömma. Jag har ta me fan fått teflonskalle.
Så var det inte när jag var utbränd sist, då vart jag disträ och kände en osäkerhet, jag fick dubbelkolla mej själv ständigt.
Nu glömmer jag bort. Minns inte överhuvudtaget.

Jobbet fungerar faktiskt.
Jag kommer ihåg mina patienter. Jag kommer ihåg dropp som skall sättas, antibiotika som skall ges, urin som ska mätas, piller som skall administreras.
Men det är som om hjärnan fixar detta och precis ingenting mer.
Jag glömmer tv program jag sett.
Jag glömmer människor jag träffat. När kollegor talar om tidigare medarbetare eller patienter så är det i många fall helt blankt. Som om jag aldrig mött dem.
Jag glömmer var jag ställt bilen.
Jag glömmer att jag har glasögonen på mej och letar efter dem.
Jag går ut ur facebook och loggar sedan in direkt för att "se vad som hänt på facebook" och kommer först då på att jag just kollat och loggat ut.
Jag glömmer vem jag tjänstgjorde med dagen innan och vem jag hade sällskap med från parkeringen.
Ja allt.
Kan man verkligen BLI sån av stress?

Puss/ Asta