Att se livets mirakel en måndagmorgon

 

Idag har jag varit uppe i ottan (vilket jag tog igen med en låååång förmiddagslur.)
Idag är nämligen inte vilken dag som helst. Idag har vi varit på ultraljud och tittat på Mini å Anthons bäbis.

Mitt i natten (halv åtta) begav ett morgontrött gäng sej ut till bilen.
En brokig skara. Blivande mamma, pappa, mormor å gudmor.
Bilrutor fick skrapas och bilrutor immade igen men vi kom fram i alla fall...

... å vilket mirakel det är!
Att faktiskt få SE den lilla bebisen. Både i ett stycke å bit för bit.
Blev så imponerad när barnmorskan tittade närmare på hjärtat.
Det är ungefär en cm stort och man såg 2 kamrar och 2 förmak, klaffarna som arbetade.
Hen verkade väldigt morgonpigg och gymnastiserade för fulla muggar.
Mormors lilla...
Det blev så mycket mer verkligt.
Å även om jag bävar för mitt lugn och min sinnesfrid med en liten bebis i huset så längtar jag JÄTTE mycket efter hen.

Hen...
Som alla ungdomar nu för tiden som fasen inte kan vänta på något :) ville Mini och blivande pappan veta mer exakt vem som bodde i magen.
Barnmorskan sa att det inte är helt hundra på ett sånt här ultraljud.
Flickor kan vara väldigt svullna i sina blygdläppar och ha en stor klitoris så det är lätt att ta fel.
Men med största sannolikhet kunde hon se. En avancerad gissning.
Om de unga tu vill att jag ska avslöja det vet jag dock inte så jag avvaktar där.
Men HAR ni sett ett så vackert foster någongång?!
Självklart inte.
Frågan var retorisk.

Puss/ Asta