Till månen... och tillbaka igen.

 
Mina ungar...

Tänk att ni är vuxna nu allihopa.
Tänk att ni har vuxna problem, vuxna glädjeämnen, vuxna liv.
Nyss var ni ju mina...

Det känns inte alls som länge sedan jag stoppade er i badkaret alla fyra om kvällarna. Tvättade era små kroppar, era hår. Vi gjorde figurer av schamposkummet.
Frotterade er torra, satte på er pyjamasarna och kammade er för natten.
Och sen kröp vi allihop upp i dubbelsängen och läste sagor.
Astrid Lindgren, Tzaziki, Grävlingen som ville bli bilmekaniker, HC Andersen, Viggo, Gilla hur mycket jag tycker om dej och många fler.
Det var min älsklingsstund på dagen. När vi var samlade, när jag hade koll, när världen för ett ögonblick var bara vår.
Jag brukade smyga in till er när ni hade somnat. När ni hade bråkat å tjatat klart och sov så stilla i era sängar. Fjäderlätt kysste jag era pannor, andades in eran doft.

Jag längtar inte tillbaka. Inte till att vara "27 år någonting."
Jag trivs med att yrkesarbeta, tjäna pengar, vara tryggare i mej själv.
Men jag kan sakna er, jag kan sakna att ha mina barn under ett tak och att få vara anledningen till att solen går upp för någon. Veta om att jag kan beskydda er.

Äldsta dottern som alltid var storasyster. Som tog den rollen på ett sånt blodigt allvar. Reservmamma ständigt. I kärlek och fostran.
Dotter nr II som alltid var solig och obekymrad, alltid roade sej själv och glatt hängde på.
Sonen, filosofisk och glad. Som alltid ville vara som pappa. Som alltid ville pussas och krypa upp i knät.
Å så Mini. Vårt yrväder. Social och full av liv. Envis och kavat.
Och på många vis är ni fortfarande likadana som de ni var när ni var små.

Älskade, älskade barn.
Älskade barn med era vuxna liv, var och en av er med era egna bekymmer.
Var och en av er i dörren till något nytt.
Jag vill fortfarande hålla er i handen. Så är det att vara mamma förstår ni.
Jag vill fortfarande vara där och gå först, ta emot er, ta smällen som gör ont.
Utan er.
Jag ska inte säga att jag inte vore någonting för det är inte sant.
Jag är många roller, har många sidor.
Men utan er. Vore jag någon helt annan.
Var och en av er är min livsluft. Utan en enda av er skulle jag inte kunna andas.

Ni har blivit så fina människor.
Jag är så stolt över er. Precis lika stolt över var och en av er.
Vet ni om det?
Vet ni hur mycket jag älskar er?
Till månen (... och tillbaka igen.)

Puss/ mamma