Ett sådant kärleksbrev får jag aldrig mer

 

"-Mayday! Mayday! We are sinking."
"-What are you sinking about?!"
Alla har vi nog sett Manpowers reklam om rätt man på rätt plats och kommunikationsförbristningarna. Rolig är den.
Å viktig är kommunikationen.

Jag å min make hade en brist i kommunikationen idag.
Han skulle, i sin iver att jaga möss och i att bli av med gamla madrasser som väl gjort sitt för tjugo år sedan passa på att slänga säng å sängbord in the Master bedroom idag.
Han sms'ade mej och bad mej rensa ut mitt sängbord.
Jag sms'ade att det hade jag gjort för flera veckor sen.
Han trodde att jag sparat undan det jag ville ha kvar någon annanstans.
Jag menade att jag slängt allt skräp och att det som var kvar skulle sparas.
Och! Eftersom det var han som slängde å jag som var på jobbet så var det enligt hans tolkning som det röjdes.

Jag minns inte allt jag hade i mitt sängbord.
Några gamla dagböcker. Lite smyckekrafs.
OCH!!! sånt som jag sparat från barnen.
Jag är absolut inte sentimental och har aldrig varit när det kommer till ungarnas kludd och pyssel. Bortsett från några tomtar och en teckning på familjen med huvudfotingar Mini ritade som vi ramat in har jag nog knappt sparat nåt.
Men där i min låda fanns utvalda kort och brev jag fått av barnen.
Med "barnen" menar jag till 95% min äldsta dotter som skriver å skämmer bort mej med de vackraste av kärleksbetygelser.
Några kort var från Mini som oxå är lagd lite åt det hållet.
Men sen var det ett kärleksbrev förstår ni, från sonen.
Skrivet efter något tjafs vi haft en gång då han var kanske 13-14 år.
Med blyerts och spretig handstil, inga krusseduller at all, men så himla fint.
Han bad om ursäkt, skrev att det inte kändes bra, att han varit grinig och sen skrev han saker som att jag var världens bästa mamma, att han älskade mej mest av allt...
Jag menar, va fan... jag kommer aldrig få ett sånt brev av sonen igen!
Så många gånger... när livet har varit för jävligt... när man grälat med barnen eller bara saknat dem som jag läst de där korten och breven.
Nu är de borta.
På tippen.
Å aldrig mötas vi åter.
Allt för en jävla kommunikationsmiss som jag egentligen inte kan klandra maken för.
Han gjorde det inte med flit, vi missförstod varann.
(Sen att jag så klart skulle tänkt till om jag rensat den där lådan och sett de fina korten. Men men, det är jag det. Å jag är kvinna.)

Så ungar... kan vi nu enas om att ni hjälper er mor i förtvivlan och skriver varsitt brev till mej om varför ni älskar mej mest i världen och varför just jag är en så mycket bättre öm moder än någon annan kvinna någonsin varit el kommer att bli?!
Kan ni göra den lilla enkla gesten till kvinnan som burit er under sitt hjärta i 9 månader, pressat ut er medans det kändes som att skita ut en hörnsoffa i skinn, burit er genom febernätter och koliksmärtor. Älskat er, snytit er, hängt på trista lekplatser för er, varit klassmamma tillsammans med olika pretto morsor, lagat lunchlådor i all hast för att ni klockan 22 på kvällen kommer på att "det är utflykt i morgon", oroligt nattvakat när ni varit ute och fortfarande... TA ME FAN... skulle ge mitt liv för er allesammans. Kan vi enas om att ni GÖR detta för mej nu?!
Tack!

Puss/ Asta