Jag är pappas flicka jag...

 
Foto: Pappa å jag för 15 år sen typ. 

Jag har inte vuxit upp med min pappa.
Han har inte skjutsas mej tidiga mornar till nån simhall när jag var liten.
Inte plåstrat om, blåst på skrapsår eller lyft mej högt i luften och sagt att jag är hans prinsessa.
Men ändå, på ett annat sätt fast lika fullt, är jag pappas flicka.

Jag är inte slående lik honom. Utseendemässigt är jag en blandning av honom (framförallt över ögon och näsa) och av min mormor (fast jag är inte alls så vacker som hon var.)

Min pappa och jag är lika till sättet.
Nej, jag är inte konstnärlig som han. Men på nästan alla andra sätt är vi lika.
I åsikter. I rädslor. I svagheter. I styrkor.
Vi har samma humor. Samma temperament. Samma sarkasm och ironi.
Vi har samma bekräftelsetörst.

Det finns saker som jag sällan eller aldrig pratar om.
Men om... om jag skulle prata om det... så skulle jag välja pappa.
Mamma skulle förstå. Mamma skulle aldrig döma mej för något.
Men pappa skulle veta. För pappa är likadan.

Jag kände ikväll att jag har ett våldsamt behov av att träffa pappa.
Inte ihop med familjen eller hans väldigt rara fru.
Jag skulle vilja träffa honom själv.
Vara ensam med honom.
Kan han åka å fiska med sin son så kan han fan åka på en prathelg med mej.
Hyra en stuga. Laga lite gott käk, dricka rikligt med vin, kanske ta en whisky och en cigarett och prata om livet. Om varför det är så svårt att vara människa, så svårt att räcka till. Om kärleken å döden. Livet i all sin skönhet och bräcklighet.

Det ska jag säga till honom. När jag hinner ringa...

Puss/ Asta