Det här livet

Jag körde en liten frågestund på Instagram på vinst eller förlust, osäker på om någon skulle vilja fråga ett enda dugg men fick faktiskt en hel del.
En löd: "Några tips du velat ge dej själv som ung."

Det är en så himla bra fråga och samtidigt så svår att svara på även om jag vet precis. Det är lätt att det låter som floskler, som en sammanfattning att låten Sunsceen.
Men okej, här är några tankar...

Jag hatade att vara barn och jag tyckte nästan lika illa om att vara ung.
Som liten var jag en liten ful, ängslig unge. Alltid fel ute, alltid maktlös.
Ständigt rädd för allting. Barnen på gården och i klassen, för mammas utbrott, för att klanta mej och göra fel. Rädd för att synas.
Som tonåring gjorde jag allt för att få vara med, vinna respekt och få kärlek.
Att vara en vindflöjel med sej själv och sina egna känslor vinner sällan någon respekt eller kärlek. Den typen av unga, osäkra flickor med hjärtat i sina utsträckta händer blir snarare blåst, baktalad och utnyttjad.
Mamma och mormor turades om att tröttna och slänga ut mej, till sist hamnade jag som tolvåring på ungdomshem (berättat om det många gånger), när jag gick i nian träffade jag min man och kom till ro.
Slapp gå med hjärtat i händerna.
Som vuxen fick jag en större kontroll på mej och mitt å det som är mitt liv, men länge, länge höll jag på med många konstigheter.
Det gamla vanliga självföraktet som så många av oss kvinnor ägnar oss åt med kroppshat, kaloriräkning och en känsla av att aldrig någonsin duga.

Nu. Nu skulle jag säga att jag har tämligen normalt med neuroser.
Är skör-stark. Har mina perioder av både ock.
Men ändå, min bästa tid är absolut nu.
Jag önskar att jag tidigare lärt mitt eget värde.
Jag önskar att jag tidigare förstått att min lycka sitter inte i vad män tycker och tänker om mej eller om de finner mej knullbar. Att ingen annan kan göra dej fri.
Jag önskar att jag vetat att jag kommer att klara mej okej.
Jag kommer ha tak över huvudet, ett jobb jag tycker om och jag kommer att bli en hyfsad mamma.
Allt det väsentliga kommer att ordna sej. Mer än så, jag kommer bryta mängder med destruktiva mönster generationer av min släkt haft.
Det kommer att kosta på. Men det kommer att gå.
Jag önskar att jag vetat att jag är inte dummare, latare, elakare eller mindre kapabel än nån annan.
Jag kommer att få mina doser av medgång och motgång å jag kommer att överleva... tills jag inte gör det mer. Det gäller för oss alla, ingen av oss kommer levande här i från.
Jag är rätt övertygad om att när vi väl tar klivet från jordelivet så kommer det vara oväsentligt hur många världsdelar vi sett, hur många delfiner vi simmat med, vad vågen står på eller hur många prylar vi har.
Det... det här vi kallar livet... handlar om relationer. Relationer och att älska.
Det är jag rätt säker på.

Puss/ Asta