tisdag 21 maj 2013

Kan jag... ja då kan vem som helst.

 

Jo, men så är det...
Kan JAG då kan ta med tusan ALLA!

Jag är helt ny inom löperiet.
Jag har aldrig varit en motionstjej.
Under alla mina hundår har jag kommit upp i en hyfsad grundkondition vad det gäller att GÅ. Jag har gått mellan 45-60 minuter i någolunda tempo dagligen i åratal.
Men där ifrån till att springa. Eller att "jogga det saktaste man kan" är steget väldigt stort.
Jag överdriver inte... det är verkligen helt sant... när jag säger att jag från början kanske orkade springa hundra meter, alldeles oavsett hur långsamt jag sprang.
Sen tog andan slut. Å jag skylde på astman.

Men så började jag då att springa det jag orkade. Kanske 100 meter.
Så gick jag tills jag lugnat mej. Sprang igen. Gick. Sprang.
På en 4 kilometersrunda kanske jag sprang sammanlagt femhundra meter.
Eller lufsade, för jag hade "springmönstret" men tog det lika långsamt som om jag gick.

Ganska snart kunde jag springa dubbelt så långt. Behövde hämta andan kortare stunder.
Det är inte många veckor sen jag sprang 3 km I STRÄCK och var så jäkla stolt över mej själv.
Det där med konditionsökning, det går fort i början.
Å idag nådde jag alltså målet som jag satt upp för mej själv att nå i mitten av juni... fem kilometer. En halv fucking mil!
Det är inte mycket jämfört med kollegor som springer stadslopp och Göteborgsvarv och annat... men jämfört med mej... jag som hade springkondition som en 75 åring är det FANTASTISKT!!!!
Gud, jag är så stolt över mej själv.

Kan jag så kan garanterat du. Om du vill!
Gå-lufs-gå-lufsa några veckor och ge dej sen fan på att du fixar springa fem minuter i sträck, en låt i sträck eller vad det nu kan vara.
Att springa är verkligen härligt när man väl kommer igång.
Det är tillgängligt, bara att snöra på ett par skor.
Det är enkelt. Det kräver inte en massa tid eller utrustning.
Det går fort att utföra och det bästa av allt (som jag själv inte trodde ett skit på innan jag kom igång) endorfiner sprutar ut i kroppen.
Man får ett slags glädjefnatt av det.
Blir hög på sej själv!

Puss/ Asta

14 kommentarer:

  1. Hahahaha härligt!!! Du är frälst!! Var bara rädd om dig så att du inte åker på skador! Så stolt över dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack hjärtat! Det värmer.

      Radera
  2. Härligt! Men tyvärr kan inte alla...jag började komma igång riktigt bra förra året till min scolios och glappande diskar sa ifrån. Och kiropraktorn skällde på mig... :-P

    (självklart förstår jag att du inte menade "alla", jag är bara lite bitter att min rygg sade ifrån lite väl skarpt...)*Aaaavundsjuk, jag är så aaaavundsjuk*

    ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, men tyvärr är det väl så Jessica. Att kroppsliga besvär kan sätta stopp. Oroar mej själv för astman som drar igång snart. Men alla som liksom jag bara är lata, otränade el har jävligt dålig kondis då.
      Kram

      Radera
    2. Håller tummarna för att astman kommer vara snäll mot dig! Endorfiner och lyckorus är dig väl unt! *fortfarande aaaavundsjuk*

      Radera
  3. Svar
    1. Antar att du vet hur det känns :)

      Radera
  4. Jag vet vad du pratar om, det är underbart att springa!!! :) Var stolt, 5 km är längre än vad man tror! :) /Ida N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om ett tag kanske jag till å med kan hänga på dej Ida :) Kul att du kikade in här. Kram på dej (det hade varit kul å ses.)

      Radera
  5. Bra jobbat och vilken inspiration.
    Vill också kunna jogga utan att svimma omkull av syrebrist.
    Men jag antar att det bara är att börja helt enkelt och göra sitt bästa och inte ge upp.

    SvaraRadera
  6. Tycker det är så fantastiskt härligt att du kommit igång med det här och det lyser om dina rader. Jag förstår så väl energi kicken. Själv är jag rädd för mina knän bara sedan i höstas, men SÅ sugen att sätta igång. Bandet och trappmaskinen är inte samma sak. Man känner inte den där WOW känslan efteråt på samma vis som när man varit ute. Men som sagt - du är superduper duktig!! Hoppas nu astman håller sig i schack den här sommaren. Stor kram!

    SvaraRadera
  7. Jag hatar att springa, verkligen hatar, så det finns nog inte en chans att jag skulle kunna få för mig att börja med de. Men just nu har jag dessutom problemet att jag inte ens kan gå. Min rygg krånglar och det tar en evighet att få tid hos sjukgymnast. Jag började försöka i början av april, ooch nu har jag äntligen fått en tid - i mitten av juni... Om jag får bukt med ryggen så kanske, kanske jag skulle kunna ge mig på att springa, men det är en väldigt hög tröskel för mig att ta mig över!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare