lördag 8 juni 2013

Hårda vs mjuka skolan

 

Gottfrid är ett år.
En del hundar, av mindre sort, är vuxna då.
De flesta halvvuxna. En Dogue de Bordeaux på ett år är en valp i en stor kropp.
En mycket omogen unghund som tar stapplande kliv ut i stora världen och som precis som barn ibland är kaxig å kavat och ibland rätt så liten å lättskrämd.

Jag har haft hund hela mitt vuxna liv. Jag har umgåtts och tränat hund mycket längre än så.
Jag har läst om hund, pratat hund, utbildat mej kring hund.
Jag har gått ett oändligt antal kurser med mina hundar... för olika skolor och även privatlektioner.
Framför allt har jag i hela mitt liv haft ett gediget hundintresse å tittat på mycket hund.
Sett på dem hur de kommunicerar, leker, agerar i olika situationer.
Försökt lära mej deras språk.
Där blir man som människa aldrig fullärd.

Jag har valt att fostra Gottfrid, liksom Märta, enligt den sk mjuka skolan.
Kort sagt går det ut på att uppmuntra och belöna rätt beteende och att ignorera eller avvärja det man inte gillar.
Forskningen visar att de "hårda metoderna" och de "mjuka metoderna" är ungefär lika effektiva... det handlar om hur du som ägare vill vara med din hund å vad du vill ha för relation till den.
Jag har prövad båda på olika hundar och föredrar helt enkelt när lydnaden kanske inte är av kadaverkaraktär men bygger på respekt.
Från mina händer kommer bara godis å kärlek, aldrig smärta.

Gottfrid är en fantastisk liten kille.
Öppen, nyfiken och positiv.
Han tigger gärna, klättrar upp i knät på mej när jag äter osv.
Det är inte olydnad, jag har inte lärt honom annat, för mej är det inget problem.
Människor som kommer hit får helt enkelt acceptera att Gotte bor här, de gör det inte.
Däremot gör han en del som han inte borde, och som han innerst inne vet att han inte ska. (Å som jag kan bli hjärtligt trött på.)
Jagar rådjur, hoppar, bits hårt när han leker.
Jag ser inget "ont" i det, han är ung, impulsiv och omedveten om hur stark han är.
Å så är han pojk och vill vara lite kaxig.
Jag har gott hopp om att bitandet å hoppandet ska gå över.
Jag tränar avvärjande å jag tror det är en unghundsgrej. Precis som när han var valp å ville bli buren. Det är inget som han kommer att hålla på med i evigheter.
Jagandet är svårare.
Min senaste instruktör lärde mej att när en hund koncentrerar sej hårt på något riktigt lustfyllt, som att följa ett rådjur med blicken, då stängs andra sinnen av för att koncentreras till blick och lukt.
Så faktiskt... "han hör inte" är på riktigt. Alldeles oavsett hur mycket jag ropar så är de sinnena att ta till sej det avstängda.
Intressant.

Ett år som sagt. Från nu och kanske ett år framåt är den jobbigaste tiden i ett hundägarliv. Det är då flest hundar säljs på blocket "av familjeskäl" eller "allergi."
Och mitt i denna tid går det inte en dag utan att jag tänker på hur BRA han är, hur FINT han agerar i en viss situation, hur STOLT jag är över honom.
Det bådar gott tycker jag.

Puss/ Asta

8 kommentarer:

  1. Låter bra tycker hon med tvååringen

    SvaraRadera
  2. min dotter har en kelpievalp 12 veckor som bits hårt, tuggar på, hänger i barn & kläder & skor, biter gärna upp i ansiktet,och om man säger ifrån så "svarar" hon upp??? vad gör man då, tycker du?? hon lugnar sej när man lägger henne i bur en så vill man ju inte ha det hela livet??jag försöker lugna dottern med att detv växer bort och inte behöver åtgärdas,har jag rätt tror du????

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle inte oroa mej om jag var ni. Jag skulle se till att ha ben överallt att erbjuda istället när hon håller på och om hon ändå envisas säga "nej" och gå där ifrån.
      Det växer bort...
      Gottfrid har hållt på ovanligt länge å jag misströstar ibland för det är skitjobbigt, jag tror han leker med mej som med andra hundar och förstår inte att han är stark.
      Kram

      Radera
  3. Hej Asta! Du är säkert den allra bästa matten till Gottepojken. Men jag tycker inte om den där uppdelningen ang hårda/mjuka metoder. Det är för svart eller vitt för mig. Alternativt för otydligt om man så vill. En lång gråskala där några ligger i ytterkanterna, och där det som är hårt för nån, är mjukt för någon annan. Det kanske är bättre att utifrån hundens perspektiv i varje uppkommen situation tänka: Hur gör jag nu så det blir så bra för min hund som möjligt-för det skiftar ju från situation och från individ till individ. Det vet ju du att man får vara lite påhittig ibland. Så metoder nä....

    Vår ena tik blev tex väldigt deppig/kraschade när vi avlivade vår hanhund som hon levt och växt upp med. Hennes partner som hon fick sju år tillsammans med. Hon låg i hans bädd och var inte intresserad av någonting. Det som är mjukt i vår värld är ju att sitta bredvid och trösta och klappa i det läget, men det blir än värre i en sån situation. Jag fick ta mig samman så att säga och dra med mig henne ut i skogen och gå med henne mkt...aktivera henne mer etc...och nu så fungerar hon igen.

    Så mjuk eller hård. Jag vet inte riktigt om vårt sätt att tänka i vad som är mjukt verkligen alltid är mjukt i hundens värld eller vice versa. Därav gillar jag inte uppdelningen...mjuka/hårda metoder för de förvillar mer än vad det gör nytta- särskilt för den ovana hundägare. Ja det är mitt sätt att se på det hela.


    Och ser man till hur en tik behandlar sina valpar så har hon ju överlag ett enormt tålamod, men när de är äldre valparna, så kan ju tikarna ta i rejält gentemot dem, på ett sätt som vi människor tycker är långt ifrån mjukt. Hundarna här hemma säger ju ibland ifrån till varandra, men gör ju aldrig nån annan illa i egentlig mening. Så i hundvärlden så säger man tydligt ifrån till varandra. Det är inte främmande i deras värld, såsom jag ser det. Nu är ju inte vi hundar och vi får väl var och en försöka avgöra vad som blir så bra som möjligt i kontakten med våran hund/hundar. Jag tror de allra flesta hundägare försöker vara så uppmuntrande och glada som det går, när de håller på med sina hundar.

    Ha en bra kväll och hoppas han Gottepojken är bättre från hostan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja han är bättre men skruttig med maten och han snorar ännu men hostar mindre.
      Självklart är det inte svartvitt å det händer att jag ryter till och jag markerar med mitt kroppsspråk när jag inte är nöjd.
      Var å en blir salig av sin tro.
      Jag tycker hanar generellt sätt är svårare att fostra och det är lättare att hamna i en mätningssituation. Det vill man inte med en kille på 65-70 kg så småningom.
      Kram

      Radera
  4. Jag har levt med hund under hela min uppväxt. Jakthundar. Som skulle kunna vara fokuserade och koncentrerade och viljstarka. De flesta i vår by använde den hårda skolan. Min pappa tvingades av oss övriga i familjen att använda den mjuka skolan. Våra hundar skulle dubblera som familjehundar och funka med oss allihopa. Av någon anledning var det alltid min pappa som hade de bästa jakthundarna, de som hämtades för de svåra uppdragen. Undrar vad de kunde bero på ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror... att ska du med hårda metoder avskräcka hunden från att göra nåt ont så får du ta i så hårt att hunden aldrig vågar göra om det. Då fungerar de hårda metoderna bäst.
      En sån relation vill inte jag ha med min hund.
      Den som misstar rädsla med ledarskap blandar ihop det lika mkt som gangster wanna bee's gör med ordet respekt.
      Kram Asta

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare