lördag 15 juni 2013

Vem är det som är korkad egentligen?

 

När mina barn var små brukade jag å min polarinna Cissi skratta åt folk som duttade för mycket med sina barn. Såna som lät 5 åringar åka kärra och följde sina förstaklassare till skolan.
Hånfullt brukade vi säga att "De gjorde sina barn utvecklingsstörda genom att behandla dem som bäbisar."
Nu säger vi ingenting. Nu vet vi. Ingen spöar oss i grenen dalt.
Cissi går upp FLREA gånger varje natt för att hennes katt vill dricka.
Nedlyft i badkaren.
Under rinnande kran.
Sa jag flera gånger per natt?
Jag sa en massa annat oxå förr i världen. Som "klarar man inte av sina stora hundar så ska man inga ha" när vi... min gamle Baron å jag... gick förbi hundägare vars stora hundar gjorde utfall.
Det var innan Märta det...

Tänk vad man mjuknar med åren.
Eller blir lite klokare kanske. Åtminstone lite mer ödmjuk.
Men kanske var det ändå tur att jag fick mina barn tidigt med tanke på hur jag curlar min lille prins Gotteman.

Gottfrids matlust har aldrig varit mycket att skryta med. Jag tror det är ganska vanligt inom rasen (eller så är det vanligt med bortskämda Dogue de Bordeauxer) för jag har hört om många som har problem.
Sedan Gotteman fick sin förkylning, kennelhosta eller vad det är, så har aptiten varit lika med noll.
"Låt honom vara utan mat då" säger en del viktigpettrar.
Men det funkar inte så. Efter nåt halvt dygn utan mat börjar han må illa å då äter han verkligen inte. Då spyr han galla å vänder bort huvudet även från godis.
Ofta fungerar det att ge en smörgås så kommer aptiten, men nu är det värre ställt som sagt.
Idag har jag trugat i honom 1,5 mått foder.
Allt mer desperat.
Med grädde.
Med kyckling.
Med mer kyckling.
Med resterna av gorgonzolasåsen.

Mmmm.
Ofta anklagar jag Gotteman lite kärleksfullt för att inte vara den vassaste kniven i lådan. Motstånd får honom att ge upp. Alltid.
Han kikar lite och knäcker han inte gåtan han har framför sej på 5 sekunder så går han därifrån. Vad det än gäller.
Märta var motsatsen.
Det sägs att hundar inte kan lära sej genom att iaktta men hon kunde.
Å lärde sej det mesta. Själv.
Men Gotteman. Han är mer söt än smart om man säger så.
Fast man kan undra... är det han eller jag som är korkad?
När maten blir godare å godare ju längre man väntar.
Hans uppfödare brukar säga att "han har fostrat dej väl" och det får man väl hålla med om.

Innan ikväll såg maken å jag på ett par avsnitt av Games of Thrones.
Maken satt s Gottfrid inte kunde sitta närmast mej och herre jesus så synd det var om honom.
Han försökte tjata. Tränga sej förbi. Morra bort sin pappa (ända till pappa morrade tillbaka.) Han pep å han suckade å han hade det vääääldigt besvärligt.

Jag har aldrig varit en särskilt ängslig småbarnsmamma.
Mina barn har fått leka vilda lekar. Passa varandra. Ramla nångång.
De har kommit hem sandiga och med skrubbsår om kvällarna.
Men fulla av lek och äventyr.
Jag har aldrig tagit särskilt mycket strider för dem.
Självklart om det har behövts men tjafs syskonen emellan eller med nån kompis har de inte haft mycket för att komma hem om.
Nu... jag är en tigermamma för Gottfrid.
Ve den som är dum mot honom. Ve den som kritiserar honom.
Jag har blivit av med många "vänner" för deras "välmenta råd" om mina hundar.
Inte minst när Märta var som värst och alla tyckte att jag skulle avliva henne innan någonting hände.
Här avlivas inga hundar! Har man tagit fan i båten ror man den i land.
Har man en hund som Märta med veka, sköra nerver och stor försvarslust och vakt... ja, då är det klurigt men då får man anpassa livet efter det.
Gotteman... han är ljuvlig. Perfekt.
Lite envis bara.
Lite bortskämd.
Lite slyngelålder.
Jag tar vilket krig som helst för honom. Dumdristigt försvarar jag honom.
Tappar min artiga väluppfostran och snörper kyligt på munnen när någon säger nåt dumt om honom.
Å ler som en lallande idiot när andra beundrar honom och över över honom superlativen.

Som sagt, mjuknar med åren.
Vi sover ihop ännu. Frågan är vem som behöver det mest?
Moi skulle jag tippa. Jag har gjort några halvdana försök att sova utan honom.
Efter en kvart ger jag upp. Å går ner.

Hundtanten. Det är jag det.
Men är man mormor så kan man väl få vara en smula excentrisk?

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Det har nog lite med åldern att göra... eller erfarenheten? Ju äldre man är, desto mer medveten blir man ju om allt som kan gå fel. När man är 20 tror man ju att man på något sätt är odödlig och alla andra också. Man vill förebygga alla de där olyckorna på ett annat sätt när man är äldre, för man vet hur jävligt det känns när något händer.

    SvaraRadera
  2. Ja fast vad skall man göra när dom har ont i magen? Spyr mm. Jag har ju gjort ett par foderbyten pga sås på mat, J gjorde ju sådant och då slutar givetvis vovven att äta och vi bytte och då åt han ju den nya ett par månader. Testa och byt foder kanske. Han kan ju vara sådan att han tröttnar... Snape vart ju lite sådan om man inte tänker på såseriet. Testa... kram

    SvaraRadera
  3. Alltid lätt att säga hur andra ska vara. Ja och man har gärna synpumkter...Själv är man väl en kompott med allt möjligt tror jag. Fast jag har ont i magen idag, för att Fjant ska byta hage 200 m härifrån, så jag kommer inte att se honom ut genom fönstret.Skräck. Vad gäller Pyret så tycker andra att jag varit så lugn jämt. Jaha. Det vet jag inte. Ja hon har väl fått lekt rätt mkt hur hon velat, ramlat o slagit sig. Men sen kan jag bli löjlig när det gäller annat. Sen brukar hon numer tala om vad hon behöver och vill om nåt inte är bra...och då lyssnar jag. Challe puschar henne lite mer. Ja, ja.

    Ja. Jag vet inte om jag ska vara så mkt viktigpetter här då idag. Men jag håller med uppfödaren ja...haha! Nämen hörru med den där hostan som han har/haft så är det nog inte ovanligt att han äter dåligt.Sen om det är rasen med då...

    Annars har ju de prickiga hundarna överlag en ätstörning oftast åt andra hållet. Bulimi utan att spy. Fast Dino var lite risig i kistan så där vi fick leta reda på ett hundfoder som hans mage höll för. Men aptiten var ju extrem...Men vetr ville ju göra gastroskopi o allt ett tag men det redde upp sig ändå.Jag blir ju så nojig med när det blir nåt med djuren- så jag hade klippkort på djursjukan ett tag ang hans mage. LÄS Challe inte glad.

    Annars tycker jag Gottepojken verkar vara lite lik vår Blomma här hemma. Inte superskarp på alla områden. Dino var mer som Märta. Men Blomma är väldigt mkt mer lätthanterlig. Och de kan ju vara smarta på sitt sätt...som du ju märkt.

    Men ang foder...jag kan inkentinken om din hunds ras och vad de behöver äta för slags mat. Somliga med dalmatiner gör egen hemlagad mat och tillsätter vitaminer och kött själva. Ann-Mari Hammarlund är ju nån sorts foderexpert-spec på dalmatiner- men håller föredrag om foder överlag. Hennes matlistor finns på nätet. Jag tänkte eftersom han gillar annat än just hundmaten. Vi köpte Magnussons hundfoder ett tag (kravmärkt utan köttmjöl) och hade som bas och därtill la vi till vitaminer, rå nötfärs/äggula. (Lite grädde därtill skulle nog också funka..hehe) Det funkade bra men det blev lite meckel med många hundar tyckte så jag så vi bytte till torrfoder...efter nåt år.

    En del kör ju på färskfoder..barf och annat. Kan jag inte mkt om. B-vitamin kan man ju hälla i dom ifall aptiten är dålig..brukar ju hjälpa ibland iallafall.

    Ur Millans råd och tips. Din upopfödare kan ju säkerligen bäst om vad han bör äta. Nämen det är ångetframkallande när djur och barn inte äter. Jag hade en häst en gång som det var ett heltidsjobb att hålla hullet på. Sånt blir jobbigt.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppskattar alltid dina kommentarer och kanske i synnerhet inom hunderi, du är trygg och kan så mkt. Annanas såg honom idag och tyckte inte han var så farligt tunn, men vad lever han på? Korv?
      Ska till veterinären imorgon och ska höra med honom. Gotte ska ha sin vaccination då.
      Jo en del kör Barf och en del hemmagjort, tycker det känns så bökigt bara, å att allt ska bli rätt. Näringslära är en hel vetenskap. Å jag tror Gotte tröttnar på allt på 3:e dan. Kör kanske i honom lite B-vitamin. Det+ äggula+ grädde rekommenderade alltid Märtas uppfödare när de åt skralt.
      Kram

      Radera
  4. Oj, vilken underbart engagerad kommentar Millan skrev!! Klok hon å!!

    Men jag. Jag fattar ingenting av detta. Tycker nog att det nog daltas liiiite väl mycket. Men som du ju vet - jag "gillar ju inte ens djur"... *skrattar*

    Kram på dig!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare