onsdag 23 augusti 2017

Själen ropar



Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten och att bada. Samtliga av mina barn har ärvt denna förkärlek.
När jag var liten var jag rädd för allt men en riktig fisk när det kom till vatten.
Som skolflicka var jag värdelös på idrott, hatade det glödhett. Livrädd för stenhårda bollar som killarna sulade iväg, rev ribban redan på uppvärmningen när vi skulle hoppa höjdhopp, fick ansträngningsutlöst astma efter 50 meter löpning och missade alltid bollen med breda slagträt när vi spelade brännboll.
Men jag dök snyggast och jag simmade snabbast.

Och kärleken till vatten har hållit i sej även om jag på senare år blivit allt mer badkruka vad det gäller temperaturer. Förr kunde jag bada bland isflak (nästan) numera behöver jag närmare 20 grader.
Men när det håller hyfsad temperatur är jag som ett barn och kan bada i evigheter.
I år har jag badat på riktigt en gång (och några klädbad med hunden.)
Medelhavet är det jag längtar allra allra mest efter.
Jag kan känna ett närmast fysiskt behov begär efter det. Som en törst. En hunger.
Och snart...

Imorgon klockan 18 lyfter förhoppningsvis vårt plan mot Grekland.
(Jag körde den något annorlunda uppladdningen i natt, att se flygplankatastofilmen Sully med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen om den sanna olyckan (2009) när en pilot tvingades nödlanda på Hudson river i NY efter kollision med en flock gäss.
Jävlar vilken läskig scen, i synnerhet 1½ dygn innan man skall flyga. Ja, det var en parentes.)
Och på fredag förmiddag sätter jag fötterna i det där stora blå och väderprognoserna utlovar åtminstone 25 grader i vattnet. Det känns rimligt.
Det känns som något min själ ropar efter.

Puss/ Asta

1 kommentar:

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare