måndag 28 oktober 2019

En revirpinkande barnmorskas betraktelser




Förlossningsvården debatteras på många håll nu efter uppståndelsen som journalisten Lisa Bjurwald åstadkommit med sina tv framträdande  inför att hennes bok "BB krisen" skulle lanseras.
Jag har skrivit om detta förut men vill ändå för säkerhet skull betona, så ingen människa går omkring och tror att jag att jag inte inser att det finns brister i förlossningsvården, att det är BRA att ämnet förs upp på agendan.
HUR det förs upp har ändå stor betydelse och det har varit en hel del lågvattenmärken i debatten, inte minst från Bjurwald själv, som inte leder till någon annan förändring än att göra gravida kvinnor än räddare för sin stundande förlossning.
Rädsla är inte bra. Att inte känna tillit vare sig till sin egna kropps förmåga eller sjukvården är inte heller bra. Ingetdera bidrar till en säkrare förlossning.
Sverige HAR en mycket säker och högkvalitativ förlossningsvård. Svenska barnmorskor är utomordentligt väl utbildade. Svenska kvinnor kan föda barn, har kunnat i alla tider.

Priset för det hittills "mest korkade inlägg i debatten" måste väl ändå gå till Expressens ledarredaktion med artikeln ni hittar HÄR, ta er gärna tid att läsa den.
I denna artikel beskrivs barnmorskor som revirpinkande självförhärligande översittare som bortser från forskningen, kvinnorna och deras säkerhet enkom för sin egen inbillade förträfflighet skull.
Vi beskrivs som ett gäng gnällspikar som kan komma att gå med på att kvinnor induceras (får förlossningen startad) i vecka 41 istället för som nu gängse vecka 42 när det, enligt artikel, är rent livsfarligt att gå en dag längre i sin graviditet än 41 fulla veckor högst motvilligt. 
Det enda sanna i artikeln som framkommer är att majoriteten av kåren inbillar sej att just vi barnmorskor är bäst lämpade att sköta barnmorskeri.
Vi ÄR det. Barnmorskor är långt mycket bättre på att sköta och bedöma en normalförlossning än någon annan yrkeskår. Vi är oxå, för att bemöta slutknorren i artikeln, minst lika bra på att bedöma och sy bristningar i klassen I och II som läkarna är då vi  har avsevärt mer erfarenhet.

Nästan vad som helst kan bevisas med forskning.
Vetenskap ger inom väldigt få områden entydiga svar. Det är väldigt mycket å ena sidan, å andra sidan.
Det vet alla som av någon anledning ägnat sej åt att läsa vetenskapliga artiklar.
Risken för intrauterin fosterdöd ( att barnet dör i magen) ökar av flera anledningar varav rökning, övervikt och ålder över 35 år hos modern är några exempel. Men det går inte att komma ifrån att en stor nationell undersökning där gravida slumpvis lottades att induceras i vecka 41 eller vecka 42 fick avbrytas då flera barn dog i magen efter v 41.
Många länder har sedan tidigare valt en tidigare gräns än Sverige att starta förlossningen i.
Huruvida en tidigare igångsättning av förlossningen ökar risken för akut kejsarsnitt och andra komplikationer tvistar de lärda om men så vitt jag förstått kan man inte se någon markant försämring.
Däremot är det otvivelaktigt så att tidigare induktioner kommer att kräva fler vårddygn och utökad personal i en redan pressad verksamhet. Och detta i sej finns det också mycket forskning kring.
Både det faktum att kvinnor i latensfas (med värkar som ännu inte påverkar livmodertappen) är de som är i särklass mest missnöjda med att "motas" från förlossningsavdelningarna till att kontinuerligt stöd av en barnmorska har en positiv inverkan på såväl förlossningsförlopp som upplevelsen av trygghet och nöjdhet.
En kvinna som känner sej trygg och har en barnmorska som hinner vara närvarande stor del av förlossningen föder med mindre smärtlindring, mindre allvarliga bristningar, snabbare och med större grad av att känna sej bekräftad och trygg under denna den kanske mest livsomvälvande händelse i sitt liv.

Vi barnmorskor skall inte låta oss schasas bort från våra ansvarsområden och vår profession!
Det handlar inte om revirpinkande, det handlar om att vi, och bara vi, har kompetensen att på ett evidensbaserat sätt handha den gravida kvinnan, kvinnan i förlossningens alla faser och eftervård av kvinnor och barn.
En kvinna i latensfas är inte som vilken smärtpatient som helst i vården och skall inte heller så betraktas. Hon skall därför inte handhas av allmänutbildade sjuksköterskor för det... det... skulle ha en negativ effekt på det senare förlossningsarbetet. Kvinnan skall dessutom kontinuerligt bedömas med CTG och vaginala undersökningar under en induktion, något som inte finns i sjuksköterskans kompetensområde.
Inte heller, anser jag, att det är lämpligt att rakt över ersätta barnmorskor med sjuksköterskor inom eftervården. Barnmorskor har oändligt mycket mer utbildning kring de komplikationer som kan uppstå efter en förlossning samt inom amning. Amningen som minskat under många år i Sverige trots att vi väl känner till dess fördelar.

Slutsatsen kan inte bli annan än...

💣Det behövs fler förlossningsplatser/ platser för kvinnor i latensfas.
💣Det behövs fler barnmorskor. Dit når vi med betalda utbildningar, en vettig ingångslön, en god löneutveckling och en acceptabel arbetsmiljö.

SEN kan vi börja inducera i vecka 41 och genomföra alla de förbättringar som behövs för en kvinnovård värdig de kvinnor som föder nästa generation.
Man kan inte göra tvärtom. Det går inte att pressa en redan pressad personal till en enormt stor ökad arbetsbelastning. Inte om vi förväntar oss samma eller förbättrad kvalitet. Hur kan det vara svårt att förstå?

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare