Mitt viktigaste inlägg på länge.

Peter Wolodarski, chefredaktör för DN, skriver idag en mycket stark och berörande artikel på ledarsidorna om hur Sverige håller på att avhumaniseras och förändras i grunden. Han sätter ord på känslan jag burit senaste året.
Hans ord får det att knyta sej i magen.

Så gott som var och varannan veckan kommer nya väljarundersökningar där Sverigedemokraterna skördar nya förväntade framgångar inför nästa val.
I vissa mätningar är de största parti, i andra näst största.
Oavsett, det går bra för Jimmie Åkesson och hans parti.
Såväl Moderaterna som Kristdemokraterna säljer sin heder för att få lov att vara med och dansa i segervalsen. Alla löften om att inte samarbeta med Sd och framförallt alla ord om VARFÖR de inte ville samarbeta med Sd är nu glömda och det är svårt att se hur vi inte skall styras av en högerkonservativ regering efter september 2022 som senast.
Det gör mej både ledsen och orolig på så många plan att jag inte vet vart jag ska börja, man kan förändra och förstöra väldigt mycket under fyra år, kanske till och med för alltid.

Sverigedemokraternas framgångar gör mej bedrövad men än mer sorgligt och oroväckande är vad som hänt i vårt land, precis som Wolodarski påpekar.
Hur attityder förändrats. Hur tonläget skruvats upp. Hur stora grupper människor avhumaniserats. Hur föraktet mot motståndarna hårdnat.
Vad som för inte särskilt många år sedan var fullkomligt otänkbart att säga har nu blivit så accepterat att var och varannan svensk säger det.

Citat ur artikeln: "Vi har i flera år blivit serverade med så många invektiv och försök att ladda ord med ny mening, att vi vant oss och mer och mer normaliserat det onormala
2019 var året då en riksdagsledamot för ett parti som suttit i regering flera gånger kallade svenska barn som är fast i läger i Syrien för ”jihadiavkommor”. Och inte bara det. Enligt riksdagsledamoten är de små barn till ”IS-honor som tigger om att hämtas tillbaka” när de i själva verket borde ”låtas ruttna kvar där”.
Så här lät det inte förut från en folkvald i ett traditionellt parti, det var otänkbart. Men hur många protesterar i dag?
Färre och färre. Samma riksdagsledamot, som gjort det till en sport att via sociala medier spotta på andra människor, hade för några år sedan blivit av med sina uppdrag som en följd av systematiska försök att brutalisera offentligheten.
Inte längre. Tvärtom blev han under nyårshelgen framlyft i en stor svensk tidning av två kommentatorer som ”någon som alltid har något att säga”.

Kent Ekeroth tidigare riksdagspolitiker och numera fortfarande anställd av partiet går i bräschen för se hur nära ett fascistiskt språkbruk det går att ligga och fortfarande behålla ett brett folkligt stöd.
Efter den tragiska nedskjutningen av flygplanet i Iran där 176 människor av spridda nationaliteter tragiskt omkom och aldrig mer kommer att komma hem till sina nära och kära gör han en tweet där han med skrattemojsar skämtar om att "smålänningarna" i själva verket är allt utom svenskar.
Senare får man förmoda att Åkesson tagit honom i örat och han medger att hans tweet var "dåligt tajmad."
Lite för nära den där fascistgränsen alltså. Åtminstone för partiet som gör allt de kan för att fingerpulla upp Moderaterna till ett regeringssamarbete.
I oktober 2022 hade det förmodligen varit helt okej för Sd ledning. Nu, inte så...
Men det är partiet det! Sympatisörerna förstår absolut var Ekeroth menade och instämmer och jag har läst oändligt med kommentarer där det mitt i tragedin av omkomna skall diskuteras vem som är svensk och framför allt, vem som inte är det.
Jag ser det här förändrade synsättet på sociala medier, jag ser hur det bland bekanta blivit allt vanligare.
Avhumaniseringen av flyktingar, tiggare, muslimer. Hur de beskrivs som skäggbarn, slödder, terrorister, lycksökare, löss och andra helt horribla epitel.
Detta att gradera människor, deras värde, utefter var de kommer ifrån.
Att medborgarskap är olika värt, att visa etniciteter bättre än andra.
Det märks i beskrivningarna av vårt land som i fritt fall. Förtalet mot landet "dom" säger sej värna om.
Det märks i hur deras politiska motståndare porträtteras och hotas.
Och hur vi som protesterar och försöker stå upp för någon form av anständighet blir kallade för allt ifrån godhetsknarkare, batikhäxor och vänstervridna till förrädare och muslimhoror.

Citat ur artikeln: Alla som hånskrattar åt ”god ton”, ”varningar om 1930-talet” och ”politisk korrekthet” bör fundera på alternativet. Den offentlighet som nu tycks växa fram – framhejad av Donald Trumps aggressiva twittrande – har redan börjat förskjuta oss.
De små vidrigheterna kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.

Sverigedemokraterna har i värsta fall siffror upp mot 22-24 procentenheter.
Lägg till ytterligare 10-15 procentenheter från M och Kd som sympatiserar med den här värdegrunden och typen av retorik. Men vi andra är fortfarande fler!
Vi måste höras. Vi måste synas. Vi måste protestera med allt vad vi har!
Avslutar med en känd och passande dikt skriven av Niemöller strax efter Andra världskrigets slut. Niemöller som var tysk präst och stark nazistmotståndare, ni har alla läst den förut.


”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”

/ Asta

Ps. Ja, du får dela inlägget om du instämmer i vad som står ovan.