Svar på en fråga.

"Kan hända du skrivit om detta och att jag missat det men 1. Varför är du och din man fortfarande gifta? Kan tyckas va en dum fråga men du verkar inte se på män med så blida ögon och om jag tytt dina inlägg rätt så här ni inte den bästa relationen.
2. Av vilken anledning bor din dotter och ditt barnbarn fortfarande hemma?"

"Hur tycker du, som uttalad feminist, att det är att leva i en hetrorelation och ett äktenskap som ibland vacklar? Med genusglasögonen på, hur tänker du kring dina (nuvarande och framtida) nära manliga relationer? Sen undrar jagom du vill berätta lite hur du och din dotter tänker om att bo tillsammans?"


Samma fråga formulerat på väldigt olika sätt.
Måste erkänna att jag fann den första varianten provokativ och uppfattade det inte alls som en nyfiken fråga utan snarare ett taffligt försök att provocera och vara spydig. Tänkte ignorerat den men när min dotter formulerade om frågan, andra varianten, kan även jag se att den är intressant.
Det är möjligt, även om jag inte tror så, att frågeställaren formulerade sej klumpigt. Det tror jag inte.
Jag är på bloggen rätt förskonad från elakheter men de gånger trollen krälar ur sina hålor är det just för att anmärka på att jag verkar kärlekslös mot min make att de provoceras av att jag lever i ett generationsboende.
Någon skrev en gång att jag måste hata min man för jag hade vid något tillfälle skrivit att njutningen att ääääntligen få bajsa när man hållit sej länge och håller på att skita på sej är större än njutningen av sex.
Det kan jag fortfarande fnissa åt.

Well.
Jag är feminist. Jag har en misstro mot de flesta män.
Men jag har en pappa, en make, en son, en vald bror och tre barnbarn som är manligt kodade och som jag självklart älskar. Därtill känner jag en del män som jag tycker om och/ eller hyser respekt för.
Jag tror nog att den allra mest hårdföra manshatande feminist har män/ pojkar i sin omgivning som de älskar.

Däremot, om jag någongång skiljer mej från min make eller han ifrån mej så tror jag inte, med väldigt hög sannolikhet, så kommer jag inte att inleda någon mer kärleksrelation med en man.
Jag tycker mansrollen är allt för problematisk. Att nackdelarna är större och fler än fördelarna när det kommer till att leva med en man.
Jag har barn, barnbarn och vänner som håller mej sällskap.
En hund som håller mej trygg.
Jag kan reda mej själv sexuellt.
Det finns hantverkare, bilmekaniker och andra jag kan köpa in tjänster av.
Skulle jag mot förmodan vilja ha ett nytt kärleksliv skulle jag söka mej till en kvinna.

Men allt detta är i händelse av att jag skulle bli skild.
Den risken tror jag inte är så stor. Om drygt en månad har vi varit gifta i 30 år jag och min man.
Och ja, jag har en jävla förmåga att slå dövörat till och ett sjuhelsikes tålamod men det är självklart inte allt. Så klart finns det mer än så.
Det finns ingen människa på jorden jag litar på så mycket som honom.
Han må vara lat, ett ofeministiskt miffo, han mansplainar mej stup i kvarten och jag blir rasande en gång i halvtimman å rätt gapig är man med men han är oxå väldigt snäll och jag älskar min man.

Fråga 2. Alltså, förlåt. Jag sa att ni fick fråga vad ni ville men jag är så TRÖTT på denna fråga för jag har fått den så många gånger.
Har ni någonsin reflekterat över vilken liten pyttedel av världen Sverige är?
Att man i massor av länder lever i generationsboende som det mest naturliga som finns.
Så för sista gången på ett tag. Jag och min fullvuxna dotter lever tillsammans för att vi vill det. För att vi är bästa vänner. För att jag får sällskap och glädjen att se Noah växa upp. Hon får ekonomisk hjälp, sällskap och stöttning i sitt föräldraskap.
Noah får bo i hus istället för en liten lägenhet med tre vuxna som älskar honom runt honom ständigt.
Jag tycker att det låter fullkomligt logiskt varför vi valt att bo så som vi gör!
Fullkomligt ologiskt att göra på annat sätt.
Men det är JAG det. Jag har full respekt för att andra väljer att leva på annat sätt.
Jag kan tycka att det där med hur familj ska se ut är så snävt.
Vi lever alltså 2018. Familj är det man väljer.
Det kan vara mamma-pappa-barn.
Mamma-mamma-barn.
Mamma-barn/ Pappa-barn.
Mamma-väninna-barn.
Utan barn.
Eller som vi.
Det är väl fint så?

Puss/ Asta

'"En sak att ändra på", en fråga från Nina.

 

En av mina absoluta favoritläsare (jag skulle lätt kunna bli polare med henne om inte avståndet var nååågot långt) är Nina. Hon ställde den sista frågan i mitt inlägg "Våga fråga." (Har du någon fråga eller nåt du undrar över är du självklart välkommen att fråga precis när som helst.) 

Om du fick ändra EN sak med dig själv (personlighet eller utseende), vad skulle det vara och vad skulle det få för följder? Eller skulle du rentav inte förändra nåt?

Uff.
Jag önskar att jag var en sån där 40+'are som satt här så där förnöjt. Som tryggt kunde låta allt mitt goda självförtroende och min skitsamma-å-ta-mej-för-vad-jag-é inställning förmedlas till alla er yngre läsare men så där ÄR jag inte riktigt.
Jag är inte där än. Det kommer säkert när jag fyllt 45 :)

Jag måste ändå säga att ni yngre skall inte ängslas. Trots min ofullständighet så är detta min bästa ålder. Mellan 40 å nu. Klart trevligare än att vara 20 år.
Jag har mer utstrålning, jag är smartare, snällare, en bättre förlorare.
Jag vågar säga ifrån, jag har gott självförtroende inom många områden, jag vinner större respekt och män verkar finna mej mer attraktiv än när jag var ung.
Om det nu är viktigt. (Tja, ganska... trots att jag är tant. Som sagt, inte där än.)

Lik väl finns det en massa saker som jag skulle vilja ändra på.
Jag skulle kunna skriva en så lång lista att ni inte skulle orka läsa den.
Jag kan den utantill. Jag talar nämligen om det för mej själv 100 gånger om dagen ungefär.

"EN sak" skriver Nina. Jag ska välja EN.
Då går väl de sladdriga låren bort.
De tomma tuttarna med.
Den bulliga magen.
Att håret får en grå utväxt på två veckor.
Till och med min astma går bort.
Min bristande karaktär... ja, hör å häpna.
Om jag skulle kunna förändra EN sak hos mej själv så vore det...

... Att bli en bättre bästa kompis till mej själv.
I det ligger så otroligt mycket. Den dagen jag lyckats med det så kommer jag att bli en långt mer harmonisk människa.
Jag ses av vissa som sträng/ hård mot andra. Jag är betydligt strängare mot mej själv.
Min allra högljuddaste kritiker. Min allra vassaste, mest sarkastiska röst. Min allra hånfullaste betvivlare.
Jag ställer ständigt en mängd krav på mej själv men det är alltid mina misslyckanden jag ältar. Det hade alltid gått att göra allting bättre.
Du som läser kanske tycker det låter sorgligt?
Patetiskt rent av?
Tyvärr tror jag att jag delar denna egenskap med massor av systrar där ute.
Med flertalet kvinnor.
Ni är kanske inte bara medvetna om hur många hundra gånger om dagen ni tyst klandrar er för nåt ni sa. Eller inte sa. För några kilon för mycket. För en tröja som stramar över en valk. För att ni stannat kvar i en relation som inte är bra. För att ni inte kan låta bli att sms'a den där mannen som inte förtjänar er. För att det blev gräl med barnen. För allt ni inte hann med på jobbet. För väninnan ni inte ringt. För att det blev ett glas för mkt i fredags. För att ni sa nåt olämpligt till svärmor. För att joggingrundan blev så kort. Eller inte alls.
För att...

Jag vill bli min egen bästa kompis. Respektera mina satta gränser. Unna mej människor runt mej som faktiskt bryr sej om mej. Strunta i dom som inte gör det.
Strunta i att tigga bekräftelse. Strunta i att deppa över andras hårda ord.
Det är inte så farligt att ALLA inte älskar mej. Vill vara min bästa kompis. Vill förlåta mina tillkortakommanden. Det är bara farligt om jag inte gör det själv.

Ingen annan vän skulle jag håna över enstaka kilon. Över relationer som inte fungerar. Andra av mina vänner skulle jag uppmuntra, trösta, ge stöd å en kram så varför gör jag inte det med mej?
Jag som faktiskt spelar huvudrollen i det enda liv jag med säkerhet vet att jag har.

Puss/ Asta

Frejas funderingar, om jobb, barn å politik

 

Vi lämnar återigen Sd och inläggen om det. På min Statcounter kan jag se att halva Höör varit inne på mina inlägg om rasism, Sverigedemokraterna och kritiska inlägg mot att klumpa ihop "muslimer" som en homogen grupp.
Nån snubbe (?) har varit inne 24 gånger. Idag.
Fascinerande och nästan lite märkligt. Vilket intresse för lilla mej.

Frejas frågor då...
Om du inte jobbat inom vården och inte heller med hundar, vad hade du jobbat med då?
Tror du att du varit annorlunda som mamma om du fått barn senare i livet?
Om du skulle sitta i regeringen, vilken ministerpost hade du velat ha och vilka vore dina tre första åtgärder?

Om jag inte jobbat inom vården eller med hundar så hade jag förmodligen varit (arbetslös?) journalist.
När jag valde högskoleutbildning valde jag mellan Sjuksköterska, journalist eller stadsvetare.
Det som avgjorde var att inom vården finns alltid jobb. I journalistbranschen sa man DÅ i alla fall att det fanns ungefär dubbelt så många journalister som arbeten och antal tjänster som stadsvetare i min lilla håla är nog tämligen obefintliga.

Jag befarar och tror absolut att jag varit annorlunda som mamma om jag fått barn senare i livet. Oändligt mycket pjoskigare och räddare för allting.
Jag ser bara vilken typ av hundmamma jag är...
Så nej, Gud, ödet, turen, livsvalen eller slumpen visste nog vad den gjorde när jag födde samtliga ungar innan jag hann fylla 26.
Idag verkar det så svårt att vara småbarnsmamma.
Det är så mycket man ska tänka på som jag aldrig funderade på.
Å ibland är det kanske så att instinkterna vet bäst? Eller bra nog åtminstone.

Usch, jag skulle inte vilja sitta i en regering. Jag har på tok för många lik i garderoben för att kunna bli politiker. Å jag har inte kompetensen. Bara åsikterna.
Men OM jag satt i regeringen så skulle jag så klart vilja bestämma så mycket som möjligt och hade blivit stadsminister.
Då skulle min första åtgärd bli att tillsätta dugliga ministrar.
Jag skulle slopat det 5:e jobbskatteavdraget. Jag skulle stoppat vinster i skola, vård och omsorg som är finansierade med hjälp av skatteintäkter.
Jag skulle sett till att mina ministrar kallade ihop kompetensgrupper bestående av vanligt folk inom olika områden för att se vad som behöver göras åt ex skola, vården, äldreomsorgen, kriminalvården.
Jag skulle gett migrationsverket och försäkringskassan humanare direktiv.
Ja, och sen hade jag vilat mej och tagit ett glas vin för nåt ska jag ju göra dag två oxå :)

Puss/ Asta

Skulle du kunna gifta dej med en muslim?

 

Ja, det var en av frågorna som jag fick i mitt "Våga fråga inlägg."

Jag har funderat på hur jag ska tackla den frågan.
"Skulle du kunna gifta dej med en sexköpare/ djurallergiker/ tidigare kvinnomisshandlare/ sverigedemokrat?" vore lättare. Svaren är nej på samtliga, men muslim?

Jag har ingen aning om hur många muslimska män det finns i världen. 1,5 miljarder människor bekänner sej till Islam enl Wikipedia som förvisso inte är världens bästa källa men jag orkar inte kolla närmare. Min poäng är att muslimer är väldigt OLIKA människor. De kan inte klumpas ihop som en sort. Inte ens värmlänningar kan klumpas ihop så.
Det finns allt från fanatiska bokstavstrogna galningar till det stora flertalet som är lite som vi i Sverige. De som tillhör Islam utan att vara speciellt religiös.
Jag skulle gissa (nu är jag ironisk ja) att det skiljer ganska mycket mellan hur en pakistansk fårahede tolkar sin omvärld och hur en man i Sverige från Bosnien gör det.

Nu är jag redan gift. Om jag skiljer mej så är jag tveksam till att jag skulle gifta om mej.
Men OM jag gjorde det så skulle jag ha en mängd krav på den stackars mannen ifråga.
Humor, lojalitet, hundintresse, ett öppet sinne, trygghet i sej själv, omtanke, trohet, intelligens, ett attraktivt utseende, måttlig i sitt alkoholintag, social, accepterande av mina barn och barnbarn, humanist... och sen vill jag nog inte att han är fanatiskt religiös. Åt något håll. Inom någon religion.
Jag skulle inte vara beredd att sätta på mej en burka nej. Men jag tänker inte heller låta mej släpas runt för att knacka dörr som ett Jehovas vittne.

Det där med kärlek är svårt. Långvariga relationer än svårare.
Att upprätthålla romantik, respekt och nyfikenhet för varandra och att leva tillsammans är världens svåraste uppdrag. Fler än vart annat äktenskap spricker. Inom samboskap är siffrorna ännu högre. Av de som stannar kvar... är inte alla lyckliga.
Ändå envisas vi människor, världen över, om å om igen med att försöka.
Och det är väl fint så?
Jonas Gardell sa en gång ungefär så här... "Det är inte alla förunnat att hitta den stora kärleken, det finns människor som går genom ett helt liv utan att göra just det. Så om du finner den stora kärleken är det din skyldighet att ta emot den. Oavsett vilken ålder, kön el nationalitet den har."
Jag säger "Amen" på det.

Puss/ Asta

Sara den rara som gud ska bevara (så inte råttorna tar na) ställde en gäng skojiga frågor.

 

Hoppar lite bland frågorna och väljer att besvara Saras frågor.
Sara skriver att hon läst länge men sällan kommenterar.
Då är jag så glad att du gjorde det nu :)
Å tack snälla för att du följer min blogg.


Du är ung mamma, är alla dina barn planerade eller blev det bara så?
Nej, det kan jag inte säga. Alla mina barn var välkomna men bara Dotter nr II planerad. På den tiden blev jag typ gravid av att se maken utan kalsonger.
Nu mera har säkerligen fertiliteten avtagit dramatiskt på gammeltanten.

Köpte ni huset direkt när ni flyttade till Falkis?
Ja och nej. Vi köpte en bostadsrätt som efter X antal år gjordes om till friköpt.

Du har varit gift länge, vad är hemligheten?
Mina två huvudkaraktärsdrag kanske, envishet och rädsla.
Det är inte bara kärlek som hållit ihop oss under 30 år utan ibland långt mindre romantiska ting som oro för ensamhet, barnen och ekonomin.
Jag önskar att jag kunde säga så där vackra saker som att alltid hålla en flytande dialog, alltid respektera varandra och ha massor av kroppskontakt men i vårt fall är det inte sant.
Men efter att ha levt ihop hela sitt vuxna liv och mer så är enheten av paret så stark.
Jag har svårt att se vem jag är utan honom. Vem han är utan mej.

Får Ni själva lägga schemat på jobbet?
Japp, vi har sk Time Care där vi lägger önskeschema, därefter "diffar", alltså flyttar pass dit det behövs.

Barnmorskautbildningen är den lagd på hyllan?
I stort sätt. Eller jag vet inte...
Om jag får betalt skulle jag nog gå.
Som det är nu så ökar inte lönen speciellt mkt efter vidareutbildningar vilket resulterar i att allt färre läser dem. Någonstans måste ssk kompenseras. Antingen genom betald utbildning eller genom ökad lön efteråt. Helst båda.

Pensionssparar Du (hur mycket)?
Symboliskt. 500 kr/ mån sedan några år tillbaka.

Är Du lycklig?
Det är 10 000 kronors frågan för vad är lycka egentligen?
Nej, jag kan inte säga att jag så där till vardags är särskilt lycklig. Inte ens att jag är särskilt lyckligt lagd.
Men jag är en reflekterande människa på gott å ont som försöker leva här å nu och i stunden känner jag ofta lycka. När jag gosar med Gottfrid, när vi promenerar utmed ett stormande hav, när jag kramar mina barn osv.
Jag har mycket att vara tacksam över och det är jag långt mer än lycklig.

Hur kommer det sig att Du älskar hockey?
Vet inte. Vet inte ens när det började. Förmodligen smittades jag av maken.
Det är en gammal kärlek vid det här laget i alla fall. Alltid Frölunda så klart.

Vad har dina barn haft för intressen?
Allt möjligt men ingen av dem har varit särskilt sportintresserad som i att utöva det själv. Dotter nr II höll på med friidrott nåt år, scouterna ett tag, judo några gånger, gymnastik och en massa annat. Sonen klättrade.
Äldsta och yngsta dottern har alltid varit politiskt intresserade, ja det är dom alla men kanske lite mer. Dessa två har även haft en del med kyrkan att göra.

Puss/ Asta

Marias sista fråga, om bloggen

Bästa/sämsta med bloggen? Hur tänker du runt det här med att lämna ut andra i bloggen?
Marias sista fråga. Som jag frågade även henne.

Det bästa med bloggen är... oj, det är mycket!
Det är att jag får formulera mina tankar på ett sätt som känns mer meningsfullt än i en pappersdagbok i sängbordet.
Jag hade stoooora planer och stooooora ambitioner med min blogg när jag startade den på Amelia en gång i forntiden.
Kunde Blondinbella så kunde väl jag?!
Min blogg blev aldrig stor och berömd, men den är min och jag är väldigt stolt över den.

Jag har 4-500 besökare/ dag. Lite mer om jag retar skinnskallarna :)
Inte så himla många jämfört med storbloggarna  men ni är världens bästa läsare och med det är jag nöjd!
Jag tänker ofta på er under dagen. En del av er har hängt med länge, kommenterat regelbundet och blivit som vänner. Men jag tänker på er andra med, att detta måste jag berätta och detta måste jag visa er. 

Jag har haft förmånen att träffa en del av mina bloggsystrar.
Beata som många kanske minns. Kloka Cis som kommenterar här ibland.
Annanas. Nelly som dog för några år sedan.
Jag har träffat Maria två gånger, hon å jag har på något sätt hängt ihop ända från begynnelsen och för mej är hon en bloggsyster i verklig bemärkelse för vi känner varann så väl. Jag har även haft nöjet att träffa färgstarka Nina och kloka Jessica.
Ja å så allas vår Ergo Sum då som jag ser som en nära vän.
Alla dessa människor som jag förmodligen aldrig skulle ha mött om jag inte bloggat är ju så klart nåt av det bästa.

Det sämsta är tiden jag lägger. Tankemödan. Särskilt i tider av strid.
Vissa dagar äts upp utav bloggen och emellanåt känner jag att det är på bekostnad av det verkliga livet. Av vänskap irl.
Men bloggen och ni är ett beroende som jag måste lära mej hantera.
Jag kan inte se hur jag skulle kunna sluta skriva?
Vad som skulle kunna få mej till det?
Kanske om ni mangrant slutade läsa.
Gör inte det är ni snälla.

Vad jag skriver. Om vem. Vilken hänsyn jag tar.
Mmmm.
Jag försöker tänka så att det jag berättar på bloggen skulle jag kunna berätta för en främling på bussen.
Jag är en oerhört transparent person. Öppen med känslor och tillkortakommanden.
Jag är oxå oerhört mycket mer privat än vad man kan tro. Egentligen är det ingen som riktigt känner mej.
När man bloggat så länge som jag och skrivit så många inlägg är det lätt att de där gränserna för vad som är okej att skriva och berätta blir flytande.
Lätt att man skriver lite mer än vad man tänkt sej.
Ändå är det sällan jag raderar. Då ofta av hänsyn till andra.

Om jag tar upp en konflikt eller en händelse. Kanske som har med min man att göra (händer sällan), med barnen (oxå sällan) eller med mina föräldrar (lite vanligare) så gör jag inte det för att lämna ut eller snacka skit om ex mamma el pappa.
Jag gör det mer för att belysa en känsla... bra el dålig hos mej. Förstår ni skillnaden?
De gånger jag bara är allmänt förbannad så skriver jag inte det.
Men det är en hårfin skillnad och det är inte säkert att läsaren uppfattar skillnaden.

Puss/ Asta

Maria frågade om sjuksköterskeyrket.

 

Maria frågade: Jag funderar ju på att läsa till ssk och du som sitter på en massa erfarenhet och gått utbildningen - när kände du under utbildningens gång att det här var din grej? Vilket ämne inom sjukvården brinner du mest för och kände du det redan när du läste till ssk? Vad var det svåraste du bemött som ssk? - både som elev och som ssk i yrket. ( givetvis utan att bryta patient sekretess, men om du utgår från dig själv) Vad är din styrka som ssk?

Bred fråga och jag ska försöka ge ett brett svar. Har andra läsare som efterfrågat inlägg om mitt yrke tidigare.
När jag började läsa Sjuksköterskeprogrammet efter att ha tragglat igenom grundvux och komvux gjorde jag det i syfte att bli barnmorska. Jag ville då helst inte jobba en enda dag i onödan ( ett år som syrra innan du får söka vidare.)
Men jag kom att tycka om mitt yrke som medicinsköterska och blev kvar.

Sjuksköterskeutbildningen är en av de bättre utbildningarna som finns om man vill arbeta med människor på något sätt för den är så bred och så oändligt många möjligheter. Via erfarenhet och/ eller vidareutbildning kan man arbeta med allt från graviditeter till åldringsvård. Allt från psykiskt sjuka till akuta medicinska omhändertaganden. Det kan vara allt från en lugn vårdcentral till en akutvårdsavdelning med liv och död.
Alla som tycker om att arbeta med människor kan finna sin plats.

Om jag skulle gå vidare inom yrket så skulle jag utbilda mej till barnmorska, till distriktssköterska eller inom psykiatrin och då förmodligen missbruksvården.
Gemensamt för dessa till synes spridda områden är att de bygger mycket på personliga relationer. De bygger alla på förtroende mellan sjuksköterska och patient, på att lära känna och på samtal.
Det är där jag är som bäst inom mitt yrke, i mötet, att använda mej av att förmedla förtroende och ge känslan av att lyssna och förstå.
Att jobba på IVA, akuten, ambulansen är inte min grej. Jag skulle alltid undra hur det gick sedan och känna en frustration i det.

Nu mera efter snart 12 år i yrket har jag ju såklart även hunnit samla på mej en del erfarenhet och det som kallas den kliniska blicken.
Nu kan jag tycka att det är lite kul när det hettar till och det sker nåt akut.
"Kul" är så klart fel ord men det är en speciell känsla när det handlar om liv och död och patienten klarar sej. Adrenalinkick.

Det svåraste jag mött som sjuksköterska?
Jag vet inte. Det är på olika nivåer.
Patienter som man lär känna under många år och fäster sej vid lite extra som går bort.
Patienter som kommer in med vad som först bedöms som något banalt, en lunginflammation eller liknande, men som visar sej ha spridd cancer.
Att ringa till anhöriga å berätta att en patient plötsligt gått bort är aldrig roligt. Alltid svårt.
Att känna sin begränsning och inte kunna påverka eller hjälpa en ensam människa är inte heller lätt.
Anhöriga som är missnöjda el arga el förtvivlade och som man inte når fram till.
Hade ju en sådan incident för nåt år sedan när jag och en kollega blev filmade och hotade och det var inte så himla kul.
Dels för incidenten i sej men även för att jag inte nådde fram till dem och för att jag tillät mej bli förbannad.
Över lag så upplever jag att både patienter och anhöriga blir allt mer missnöjda.
Inte så att de är det "jämt" men jag får lägga mer tid på sådana samtal nu jämfört med i början av min karriär, vilket så klart beror delvis på besparingarna och delvis på ett generationsskifte. Gårdagens gamlingar var ett mer tåligt släkte. Dagens gamlingar ( och ffa deras anhöriga) läser på på internet och tror sedan att de kan mer än läkaren.
Den dagliga stressen är en annan svår sak.
Känslan av att gå hem och inte vara 100 % säker på att man inte missat något viktigt eller med vetskapen om att en patient som kanske fått ett tungt besked om svår sjukdom inte fått prata. Att jag bara hunnit säga "God middag" och "Här är dina mediciner" till honom.

Jag känner dagligen på mitt arbete att jag gör nytta och skillnad.
Men ibland... inte allt för ofta men då och då... kan man känna att man förändrar för en annan människa i grunden. Att våra samtal och de trådar jag därefter drar i blir startskottet på ett nytt å bättre liv för patienten.
Sådana tillfällen spar jag i mitt yrkeshjärta som små diamanter.
DÅ är yrket verkligen fantastiskt! Värt allt.

Slutligen vill jag råda dej att göra högskoleprovet så många gånger du kan.
Resultatet förbättras ofta för var gång och första gången var lite av en chock för mej och för många andra. Det är tufft mentalt att skriva ett prov i 5 timmar å vara allert hela tiden, där du vet att resultatet påverkar huruvida du kommer in på utbildningen eller inte.
Lycka till!

Puss/ Asta

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta

Laila frågade om 5:2 metoden.

 

Gulliga Laila frågade...
"Ja.......det med 5:2 lurer jeg litt på. Blir du ikke veldig svimmel og kvalm de dagene du ikke spiser? Eller har jeg misforstått, og at man spiser da også men bare flytende (smoothies og lignende)?"

Jag är så ny på det här med 5:2 metoden, har hållit på en å en halv vecka bara, men det känns bra så här långt.
Jag ska inte sticka under stol med att jag vill tappa de kilon jag gått upp över jul och någon månad innan dess. Vägde 59 i höstas och 62,5 när jag startade förra fredagen.
3,5 kg låter inte så mycket och är det inte heller, men det var ändå tillräckligt för att kläderna skulle börja sitta åt igen, byxorna skava i midjan då jag satt å så vidare.


Viktigt för mej var ändå att inte försöka "banta" utan att hitta ett sätt att gå ner å hålla vikten på som fungerade i vardagen och som var snäll mot kroppen.
5:3 är en livsstil och ett sätt att leva och inte en egentlig diet.
Det sänker insulindoserna i kroppen, minskar risken för hjärtkärlsjukdom, demens, diabetes. Fastan triggar cellerna till cellförnyelse och stimulerar deras arbete vilket man tror (djurförsök visar) minskar riskerna för många tumörsjukdomar.
Kroppen är helt enkelt inte skapt för att få kontinuerlig mängd föda hela tiden.
Tilläggas skall att någon långtidsforskning i större skala på människor finns inte ännu.


Det passar mej perfekt tror jag.
Jag tror dock inte det passar alla.
Jag är sällan hungrig på förmiddagarna och har alltid slarvat med frukost och lunch.
Mina fastedagar blir sällan jobbiga förän fram mot tre-fyra på eftermiddagen.
Under fastedagarna skall kvinnor äta upp till 500 kcal. Män 600 kcal.
Hur man förlägger dem beror på vem man är.
En del behöver frukost för att fungera. Andra är, som jag, hungrigare på kvällen.
Hittills har jag i huvudsak valt att köra Nutriflex/ Naturdiet shakes på fastedagarna.
Det av två skäl. Det är enkelt att hålla koll på kalorierna. Å jag blir mer hungrig när jag börjar tugga på något.
Jag dricker mycket vatten upptill, annars blir jag lätt yr.
Vill man så kan man istället äta för 500 kcal. Det är en lätt frukost och middag.
Sallad är nästan inga kalorier alls. Ägg mättande och 85 kcal. En banan ca 100 kcal.
Hur man gör med sin kaloriranson lägger man upp själv.
Ja, jag är lite hungrig men första fastedagarna var värst. Sen vet man att det funkar och rätt fort går över.
Faktiskt mår jag bättre i magen de dagar jag fastar. Är inte alls lika gasig och svullen.
Däremot är mitt tålamod betydligt sämre och jag är oxå mer lättstressad.


Visst är fastedagarna en smula spartanska men till skillnad mot när jag bantat så vet jag att "imorgon får jag äta igen." På mina ätdagar äter jag precis som vanligt.
Pizza ibland. Chips på helgen osv.


Jag har faktiskt inte vägt mej ännu, tänkte vänta till på fredag när det gått två veckor.
Det känns som om jag tappat lite kring magen på kläder å så.
Vi får se.


Tack för din fråga goa Laila och lycka till om du nu hänkar på.


Puss/ Asta