'"En sak att ändra på", en fråga från Nina.

 

En av mina absoluta favoritläsare (jag skulle lätt kunna bli polare med henne om inte avståndet var nååågot långt) är Nina. Hon ställde den sista frågan i mitt inlägg "Våga fråga." (Har du någon fråga eller nåt du undrar över är du självklart välkommen att fråga precis när som helst.) 

Om du fick ändra EN sak med dig själv (personlighet eller utseende), vad skulle det vara och vad skulle det få för följder? Eller skulle du rentav inte förändra nåt?

Uff.
Jag önskar att jag var en sån där 40+'are som satt här så där förnöjt. Som tryggt kunde låta allt mitt goda självförtroende och min skitsamma-å-ta-mej-för-vad-jag-é inställning förmedlas till alla er yngre läsare men så där ÄR jag inte riktigt.
Jag är inte där än. Det kommer säkert när jag fyllt 45 :)

Jag måste ändå säga att ni yngre skall inte ängslas. Trots min ofullständighet så är detta min bästa ålder. Mellan 40 å nu. Klart trevligare än att vara 20 år.
Jag har mer utstrålning, jag är smartare, snällare, en bättre förlorare.
Jag vågar säga ifrån, jag har gott självförtroende inom många områden, jag vinner större respekt och män verkar finna mej mer attraktiv än när jag var ung.
Om det nu är viktigt. (Tja, ganska... trots att jag är tant. Som sagt, inte där än.)

Lik väl finns det en massa saker som jag skulle vilja ändra på.
Jag skulle kunna skriva en så lång lista att ni inte skulle orka läsa den.
Jag kan den utantill. Jag talar nämligen om det för mej själv 100 gånger om dagen ungefär.

"EN sak" skriver Nina. Jag ska välja EN.
Då går väl de sladdriga låren bort.
De tomma tuttarna med.
Den bulliga magen.
Att håret får en grå utväxt på två veckor.
Till och med min astma går bort.
Min bristande karaktär... ja, hör å häpna.
Om jag skulle kunna förändra EN sak hos mej själv så vore det...

... Att bli en bättre bästa kompis till mej själv.
I det ligger så otroligt mycket. Den dagen jag lyckats med det så kommer jag att bli en långt mer harmonisk människa.
Jag ses av vissa som sträng/ hård mot andra. Jag är betydligt strängare mot mej själv.
Min allra högljuddaste kritiker. Min allra vassaste, mest sarkastiska röst. Min allra hånfullaste betvivlare.
Jag ställer ständigt en mängd krav på mej själv men det är alltid mina misslyckanden jag ältar. Det hade alltid gått att göra allting bättre.
Du som läser kanske tycker det låter sorgligt?
Patetiskt rent av?
Tyvärr tror jag att jag delar denna egenskap med massor av systrar där ute.
Med flertalet kvinnor.
Ni är kanske inte bara medvetna om hur många hundra gånger om dagen ni tyst klandrar er för nåt ni sa. Eller inte sa. För några kilon för mycket. För en tröja som stramar över en valk. För att ni stannat kvar i en relation som inte är bra. För att ni inte kan låta bli att sms'a den där mannen som inte förtjänar er. För att det blev gräl med barnen. För allt ni inte hann med på jobbet. För väninnan ni inte ringt. För att det blev ett glas för mkt i fredags. För att ni sa nåt olämpligt till svärmor. För att joggingrundan blev så kort. Eller inte alls.
För att...

Jag vill bli min egen bästa kompis. Respektera mina satta gränser. Unna mej människor runt mej som faktiskt bryr sej om mej. Strunta i dom som inte gör det.
Strunta i att tigga bekräftelse. Strunta i att deppa över andras hårda ord.
Det är inte så farligt att ALLA inte älskar mej. Vill vara min bästa kompis. Vill förlåta mina tillkortakommanden. Det är bara farligt om jag inte gör det själv.

Ingen annan vän skulle jag håna över enstaka kilon. Över relationer som inte fungerar. Andra av mina vänner skulle jag uppmuntra, trösta, ge stöd å en kram så varför gör jag inte det med mej?
Jag som faktiskt spelar huvudrollen i det enda liv jag med säkerhet vet att jag har.

Puss/ Asta