Marias sista fråga, om bloggen

Bästa/sämsta med bloggen? Hur tänker du runt det här med att lämna ut andra i bloggen?
Marias sista fråga. Som jag frågade även henne.

Det bästa med bloggen är... oj, det är mycket!
Det är att jag får formulera mina tankar på ett sätt som känns mer meningsfullt än i en pappersdagbok i sängbordet.
Jag hade stoooora planer och stooooora ambitioner med min blogg när jag startade den på Amelia en gång i forntiden.
Kunde Blondinbella så kunde väl jag?!
Min blogg blev aldrig stor och berömd, men den är min och jag är väldigt stolt över den.

Jag har 4-500 besökare/ dag. Lite mer om jag retar skinnskallarna :)
Inte så himla många jämfört med storbloggarna  men ni är världens bästa läsare och med det är jag nöjd!
Jag tänker ofta på er under dagen. En del av er har hängt med länge, kommenterat regelbundet och blivit som vänner. Men jag tänker på er andra med, att detta måste jag berätta och detta måste jag visa er. 

Jag har haft förmånen att träffa en del av mina bloggsystrar.
Beata som många kanske minns. Kloka Cis som kommenterar här ibland.
Annanas. Nelly som dog för några år sedan.
Jag har träffat Maria två gånger, hon å jag har på något sätt hängt ihop ända från begynnelsen och för mej är hon en bloggsyster i verklig bemärkelse för vi känner varann så väl. Jag har även haft nöjet att träffa färgstarka Nina och kloka Jessica.
Ja å så allas vår Ergo Sum då som jag ser som en nära vän.
Alla dessa människor som jag förmodligen aldrig skulle ha mött om jag inte bloggat är ju så klart nåt av det bästa.

Det sämsta är tiden jag lägger. Tankemödan. Särskilt i tider av strid.
Vissa dagar äts upp utav bloggen och emellanåt känner jag att det är på bekostnad av det verkliga livet. Av vänskap irl.
Men bloggen och ni är ett beroende som jag måste lära mej hantera.
Jag kan inte se hur jag skulle kunna sluta skriva?
Vad som skulle kunna få mej till det?
Kanske om ni mangrant slutade läsa.
Gör inte det är ni snälla.

Vad jag skriver. Om vem. Vilken hänsyn jag tar.
Mmmm.
Jag försöker tänka så att det jag berättar på bloggen skulle jag kunna berätta för en främling på bussen.
Jag är en oerhört transparent person. Öppen med känslor och tillkortakommanden.
Jag är oxå oerhört mycket mer privat än vad man kan tro. Egentligen är det ingen som riktigt känner mej.
När man bloggat så länge som jag och skrivit så många inlägg är det lätt att de där gränserna för vad som är okej att skriva och berätta blir flytande.
Lätt att man skriver lite mer än vad man tänkt sej.
Ändå är det sällan jag raderar. Då ofta av hänsyn till andra.

Om jag tar upp en konflikt eller en händelse. Kanske som har med min man att göra (händer sällan), med barnen (oxå sällan) eller med mina föräldrar (lite vanligare) så gör jag inte det för att lämna ut eller snacka skit om ex mamma el pappa.
Jag gör det mer för att belysa en känsla... bra el dålig hos mej. Förstår ni skillnaden?
De gånger jag bara är allmänt förbannad så skriver jag inte det.
Men det är en hårfin skillnad och det är inte säkert att läsaren uppfattar skillnaden.

Puss/ Asta