Jag lyssnade på Klara Zimmermans sommarprat som handlade om skilsmässor.
Den som var hennes föräldrars. Hennes egna.
Det var många tankar jag kände igen. Tog till mej. Är mina.
Mina föräldrar skilde sej på värsta tänkbara sätt.
Säkert var de osams (jag minns en del), lika säkert var de omaka men ändå... pappa försvann från en dag till en annan.
Gick på fest. Kom hem efter flera dygn och hade träffat en annan.
Packade å flyttade och ägnade inte oss barn en tanke. Bosatte sej i
samma område, hälsade aldrig på, såg åt ett annat håll när vi möttes.
Mamma grät å grät å grät. Mormor och morfar hämtade oss.
Mamma fick börja förvärvsarbeta. Vi fick börja på dagis.
Långa dagar hemifrån. Ont om pengar. Stora förändringar.
Ingen sa nåt till oss barn. Mamma sa väl det hon hoppades, att pappa var
borta högst tillfälligt... på repmånad... och snart skulle komma hem.
Mammas väninnas son, ett år äldre än mej, upplyste mej om att mina
föräldrar skulle skiljas och att min pappa var borta för gott.
Så var det. Föräldrar skildes och pappor var borta för gott.
Det var en sådan händelse. En sån som påverkade hela mitt liv.
Som sagt, mina föräldrar skötte sin skilsmässa på sämsta tänkbara sätt.
Jag å min lillebror betalade det högsta priset. I en pappa som försvann
och i en vardag som från en dag till en annan förändrades.
Men jag är övertygad om att varje skilsmässa är en sådan händelse för barnen.
Om barn får välja så är föräldrarna tillsammans oavsett hur långt ifrån
varann i soffan de sitter som Zimmerman sa. För det är vad de är vana
vid.
Jag reagerar hårt på den slappa inställning som finns numera om att "så länge mamma och pappa är lyckliga är barnen lyckliga."
Inställningen om att skilja sej för att det inte är så kul längre, för
att det vore härligt att bli förälskad igen, att man inte ligger och får
fontänorgasmer fyra dar i veckan mer.
Självklart finns det fall... många... där man måste skiljas och bara de
inblandade kan avgöra om deras är ett sådant men det är fan inte så
jävla härligt för barnen som gällande norm försöker intala oss.
Skulle du vilja träffa den du älskar mest i världen var annan helg?
Skulle du vilja byta bostad varannan vecka?
Byta hem, familj, regler, favoritprylar, vänner varannan vecka?
Om inte, varför i helvete skulle det vara enklare för en åttaåring?
Jag tror, fullt och fast, att för varje barn (om vi nu inte pratar om
extrema undantag med incest eller misshandel) så är en skilsmässa en sådan händelse.
Nåt som för alltid kommer påverka dem.
Nåt de kanske vänjer sej vid. Nåt de kanske accepterar för att det inte
finns nån valmöjlighet. Men inget de någonsin själva valt.
Jag tror att mina föräldrars skilsmässa påverkat mej på många sätt.
Kanske har jag inte valt det som skulle vara bäst för mej, min make eller ens barnen.
Jag är övertygad om att min frånvarande pappa har fått mej själv, mitt
värde och på på män och relationer på ett sätt jag inte skulle gjort om
jag haft en pappa som behandlade mej som sin prinsessa.
Jag känner... kanske just pga mina föräldrars skilsmässa... att det är
sånt bullshit runt det här med att vara lycklig. Förverkliga sej själv.
Jag vet att jag är rätt ensamt ute här 2020.
Har man barn så har man. Då får fan förverkligandet, självständigheten,
lyckan, dejtandet och knullandet stå tillbaka till de är stora... vuxna.
En skilsmässa är en sådan händelse i en barnsjäl.
Det ÄR det. Man får fan kämpa lite om man har barn.
Man får... jag vet inte, stå tillbaka.
Puss/ Asta
Jag håller med.mvh annanas
SvaraRadera