onsdag 8 maj 2013

Vad är oförlåtligt?

Jag läser i Aftonbladet om pappan som körde till jobbet utan att passera dagis och glömde sin lilla 2 åring i bilen hela dagen. När det väl uppdagades var allt för sent och den lilla pojken död.
Fy fan vad fruktansvärt!
Jag funderar...
Vad är möjligt att förlåta?
Andra och sej själv?

Det är omöjligt att föreställa sej, men jag tror inte att jag skulle kunna förlåta om det var min man. Jag tror inte jag någonsin förlåtit mej själv.
Å ändå var det så klart inte meningen.
Vi har ingen anledning att misstro att det som skedde var en ren olycka.
En tragedi.

Jag har själv haft tankarna på annat.
Jag kan själv uppträda väldigt förvirrat.
En gång glömde jag min gamla hund Baron bunden utanför affären i strålande solsken och kom inte på det för än dottern hittat honom och ringde hem.
En annan gång glömde jag samma hund ute över natten, den första riktigt kalla vinternatten det året, och när en granne ringde tidigt på morgonen och sa att hunden stod utanför honom och jag fick ropat hem min hund hade han istappar i skägget.
Sånt ska inte få hända. Ändå har det hänt mej.
Det är inte allt för länge sen maken ringde mej till jobbet och frågade "Vad fan jag sysslade med."
Då hade jag lämnat bilen på med motorn igång på parkeringsplatsen på jobbet och polisen hade ringt maken (bilens ägare.)
Ja herre gud.

Jag "känner till" flera tragiska fall där barn omkommit pga slarv.
En pappa som lämnade nycklarna å ungen kvar i bilen som rullade ner i vatten.
En morfar som backade över sitt barnbarn med traktor.
En kvinna som körde över en tågräls och fick tåget i sidan.
En deprimerad mamma hoppar med sitt barn från en bro... och överlever själv.
Fruktansvärt.
Mänskligt.
Förlåtligt?
Jag vet inte...

Det är svårt innan något hänt att veta hur man kommer att reagera.
Hur många kvinnor har inte sagt "Jag skulle gå efter första slaget" men ändå stannat. För att de redan är delvis nedbrutna, har dålig självkänsla, tycker synd om, kan se sin egen del i, vill ge ännu en chans osv.
Hur många har inte sagt att "Är han otrogen så är det slut direkt" men ändå kämpat på. Ibland lyckosamt, ibland förgäves.
Det är svårt att i förväg veta vad som går att förlåta.
Vad som bör förlåtas.

Själv är jag både långsint och förlåtande som person.
I många fall har jag "i stort sätt" förlåtit ganska rejäla övertramp av andra men en liten tagg sitter alltid kvar.
Det gäller i lika hög grad mej själv, att inte fullt ut förlåta.
Jag skulle aldrig förlåta den som medvetet gjorde mina barn illa.
Jag skulle aldrig ta stryk.
Det är nästan allt jag vet nu...
Resten?
Ingen aning.

Vad väcker min text för tankar hos dej?

Puss/ Asta

9 kommentarer:

  1. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag glömt min unge i bilen så att den dog. Däremot så förstår jag att det kan hända. Jag glömmer ju en hel el.....en gång höll på att glömma hundarna för länge i bilen efter att de varit med på badtur. Stressad o trött bar jag ut grejer också behövde pyret snabbt på toan. Efter ca tio min så kom jag på att jag glömt dom i bilen....inte bra eftersom solen låg på. Men hade haft Ac på hem så bilen blev ju kallare också har vi tonade rutor...men vafan....det hade kunnat gå åt helvete.

    SvaraRadera
  2. Jag tänker här att ha glömt sitt barn, sitt lilla älskade barn i bilen, så att den lille dog, är straff nog. Jag förstår att rättssystemet måste fungera, men ur mitt perspektiv finns inget värre straff i världen än att ha orsakat sitt barns död. Jag förstår inte hur han ska kunna leva med det...Ändå vet jag, att vi människor är så funtade att vi överlever även det hemskaste och svåraste och mest traumatiska som kan ske i en människas liv. Vi överlever, men bär det alltid med oss. Och oavsett vems skulden är, räcker känslan av skuld väldigt långt. Alla varför, alla om...alla tänk om...
    Att förlåta sig själv...nej, det tänker jag är omöjligt. Att överleva, det är däremot möjligt. Att hitta tillbaka till vardagen är möjligt, att känna kärlek, glädje i stunder är möjligt. Men att förlåta sig själv, främst, är omöjligt. Att förlåta andra är lättare om än inte det minsta lätt. Ett äktenskap kanske inte håller för det här. Kanske kommer mamman aldrig att förlåta pappan. samtidigt vet jag av erfarenhet att skulden ändå vänds mot en själv. "Varför körde jag inte själv gossen till dagis" "Varför såg jag inte" Varför gjorde jag inte" Varför tänkte jag inte"......Och därmed är jag inte själv förlåten heller....
    Och kanske ännu mindre än den som har varit glömsk, i det här fallet pappan. För honom är ju plågan större än någon annans, och alltså måste jag förlåta honom, för om jag inte gör det går han under. Det borde ha varit jag som tänkte och gjorde och sa och ändrade och agerade....
    Hemskt är det oavsett vad! Fruktansvärt är det oavsett vad.
    Och förlåtelse hade varit den bästa utvägen för alla parter. Men vem är det som ska förlåta vem? Mest handlar det om att förlika sig, att hantera, orka varje dag...
    Ett viktigt ämne att ta upp, Asta! Tack för det!

    SvaraRadera
  3. Nej. Där går jävlar i mig gränsen för min tolerans och förlåtelse. Så viktigt är inte någons jobb att man inte har tankarna på barnet först. Och det är dessutom andra gången det händer i Sverige, det hände en gång 2012 eller 2011 också. Vi måste alla, som nation, prioritera om och hitta någon sorts inre kompass för vad som är viktigt. Och det är inte saker. Det är inte ett jobb som tar upp 9-11% av ens totala livstid. Det är inte okej. Och varför ringde inte dagis till föräldrarna? Varför kommunicerade inte mamman och pappan alls under dagen? Ett SMS? "Gick det bra att lämna i morse?" Ingen kommunikation. Total disconnect. Dött barn.

    SvaraRadera
  4. Åsa: Det är en normal reaktion på en sådan händelse. Men allt är inte så uppenbart och enkelt som det kan verka. Det är fruktansvärt. Men skuld är ingen livsbejakande, livsbefruktande eller för den delen livsframkallande känsla. Barnet är borta, vem tjänar på att lägga skuld, känna skuld? Som jag ser det, och hämtat ur mina egna erfarenhter, INGEN! Det gör ingenting bättre, barnet lever inte igen. Man måste lära sig av misslyckandena, hitta bättre former, bli mer vaken. Men skulden den förbannade och förtärande skulden gör ingen nytta. ALLS!

    SvaraRadera
  5. Nu kan vi ju inte VETA om detta är hela sanningen om hur denna händelse gått till. Bara för att media skriver det så måste det inta vara hela sanningen! Hur som helst så är det fruktansvärt att ett barn dött!! Jag hade inte kunnat förlåta varken mig själv eller min man om det gått till såsom media skriver.Håller med Cissi om att skulden gör ingen nytta men likförbannat skulle jag känna skuld.

    SvaraRadera
  6. Nej det kan vi inte veta något om. Men pappan blev körd till sjukhuset för att han var i svår chock. Det räcker tycker jag för att förstå att det var en olycka, även om den på något sätt är helt oförlåtlig. Och jag tror att självförebråelsen ändå alltid är större än den skuld man lägger på den andra..oavsett vem som var där eller inte. Fy fan. Hemskt, oövervinneligt. Och oåterkalleligt!

    SvaraRadera
  7. Jag håller med dej Cis i att pappan (i det här fallet) är straffad nog.
    Jag undrar om det går att överleva? Som människa och som par?
    För trots att jag eg inte tycker att han behöver straffas/ klandras mer av någon levande människa så vet jag hur sorg och förtvivlan ofta fungerar.
    Hur man måste söka syndabockar när det ofattbara sker.
    Så nej... tyvärr... jag tror inte att jag förlåtit min man, hur väl han än behövt det.
    Å jag tror inte jag förlåtit mej själv.
    Trots att det är tragiskt och att förståelse, förlåtelse och kärlek är enda möjligheten ut.
    Kram till er alla

    SvaraRadera
  8. Usch. Den här händelsen har verkligen gripit tag i mig. Som i så många andra.
    Att ens barn dör... det värsta tänkbara. Att man dessutom, på det ena eller andra sättet, står till svars för det. Att det inte skett helt utom ens kontroll.
    Hur ska man orka? Orka någonting annant än att att inte följa efter sitt barn?
    Och man tänker ju på mamman... som OM det gått till som det beskrivs, säkert är helt upplukad av hat. Är det MÖJLIGT att vara något annat? Är det det möjligt, efter en sådan här händelse, att leva vidare utan att varje dag tänka "det är DITT fel att mitt barn inte finns mer!"? Och pappan... den skulden behöver ingen påminnelse. Så fruktansvärt. Oavsett hur det blir med förlåtelsen... stackars människor.

    SvaraRadera
  9. Jag mår illa bara jag tänker på det. Jag tänker hur fruktansvärt plågsam den döden måste ha varit för pojken. Om jag nästan kräks bara av att tänka på det - hur känner då inte pappan sig? Om det nu är så att det var en olycka tror jag skulden och sorgen är mer än nog straff... Det blir nog slutet på förhållandet i alla fall - jag skulle aldrig kunna förlåta sån tankspriddhet. Det är så hemskt så hemskt. Kommer ha mardrömmar inatt tror jag.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare