Det tidiga

Jag är inte typen som läser självhjälpsböcker i konsten att få bättre självkänsla eller att arbeta med sina mentala spärrar. Jag tycker den typen av böcker är olidligt tråkiga, allt för generaliserande och att det är saker som är allt för komplexa för att lösas med hjälp av anteckningsblock och käcka övningar 15 minuter före läggdags.
Men jag är en smula motsägelsefull (här med) för jag tror mycket på hjärnans makt och att den i vissa hänseenden är dummare än vad man kan tro.
Jag är fullt och fast övertygad om att det går att lura hjärnan, sk fake it to you make it, dvs det som hjärnan får höra tillräckligt ofta det tror den på.
Där till är jag en analyserande själ. Det kommer knappast som en överraskning för någon som varit här inne på bloggen tidigare.

Vi kan ändra mycket men de ärr vi fått med oss genom barndomen är svårare.
Dels för att det kan vara svårt att helt skaka av sej barnets blick när vi ser på en situation eller händelse som starkt påverkat oss. Ofta är det kanske inte EN händelse som satt starka spår utan mönster av händelser genom barndomen.
Och dels så har de här ärren fortsatt att prägla oss genom åren, genom händelser och i möten med andra. De har integrerats med oss och blivit en del av vårt DNA.

Här om veckan sårade jag utan uppsåt en vän som jag ännu "bara" känner brevledes. Egentligen finns ingenting bara med det för vi skriver och anförtror om djupa saker som tar åratal i bästa fall att komma fram till när det är vänner som man träffar rent fysiskt. 
Jag bekände fula tankar/ fördomar för henne. Mitt syfte var nog... förtroende.
En kärlekshandling. Låter det löjligt?
Alltså sådant som är svart eller åtminstone fult och som jag skäms för å absolut inte vill att andra ska veta.
Och däribland de bekännelserna fanns det en sak som triggade en öm och smärtsam punkt hos henne. Som rörde vid ett tidigt sår.
I det skakade hennes förtroende för mej.
Hon skrev, nej jag ska inte alls lämna ut det, men en del av kontentan var att hon inte längre ville träffa mej. Vilket vi innan haft som en möjlighet. Hon ville inte träffa någon som tänkte/kände så.
Och bang... där mitt ibland dåligt samvete å ångest träffade det en öm och smärtsam punkt hos mej. Rörde vid ett tidigt sår, nämligen det att bli övergiven. Att "nu är du inte bra längre så nu vill jag inte vara med dej."
Och i det skakades mitt förtroende för henne.
Ni ser, same same but different.
(För den nyfikna tror... tror... jag att vi kommer lösa detta.)

Många som känner mej, eller trogna läsare, skulle kanske förknippa denna rädslan för att överges till mina föräldrars skilsmässa och att jag "övergavs" av min pappa.
Det är en pusselbit men jag har andra bitar i min barndom å uppväxt med avstånd och hot om avstånd som nog satt djupare spår därför att de inträffade upprepat om å om igen. 
Relationen, eller bristen på relation till mamma, som då inträffade någon gång efter skilsmässan.
Relationen till min mormor.
Att jag under så många år av min uppväxt blev utslängd av en mamma å en mormor när jag inte "uppförde" mej eller var som de ville att jag skulle vara.
Att de inte bara blev arga, kanske örfilade till mej utan faktiskt SA att de inte ville ha mej i sitt liv, att jag inte fick bo kvar, att jag skulle packa å dra åt...
Och att det faktiskt var så i min släkt. Att människor föll i onåd. Å sen pratade man aldrig mer med eller om dom.

Vi är alla produkter av våra upplevelser och gener.
Det låter konstigt när man talar om människor men för oss som ex är hundintresserade är det ju inget konstigt. Ingen erfaren hundmänniska skulle köpa en valp utan att ha träffat åtminstone valpens mamma först. Gärna pappa med. Gärna tala med ägare till hundar från samma tik om det finns.
Skillnaden är att vi människor har ett medvetande och ett ansvar.
Vi kan inte hela livet skylla på en taskig barndom, det kan vara en förklaring men aldrig en ursäkt, i synnerhet inte i relation till egna barn.
Min äldsta dotter och jag hade ett samtal om det.
Hon är "hårdare", mer svart el vit än vad jag är. Som man kanske är när man är yngre.
Vi talade om min relation till min mamma. Om mina känslor av kärlek, ansvar och ibland brist på dem samma för henne.
Och hon menade att "Man får skörda det man sått."
Jag menar att alla föräldrar gör det de förmår.
Ibland är det inte tillräckligt. Ibland är det så illa att samhället behöver gå in och frånta vårdnaden. Men ingen förälder gör med berått mod sin avkomma illa.
Men barnet... alla barn... får leva med sina föräldrars issues.
Och försöka förmå... mer.

Puss/ Asta

Feed up med bullshit

Jag känner att jag har tystnat. Det som finns i mina tankar kan jag inte skriva om och därefter är det tomt.
Jag har det tufft just nu. På många plan. Livet är verkligen inte alltid enkelt.
Jag har grinat så mycket sista veckan att huden kring ögonen är inflammerad och jag ser ut som sjuttio åttio.

Ikväll ska vi hur som helst ha ett par över på middag.
Jag har förberett middagen och till å med gjort dessert.
Det är vänner sedan evigheter och det känns bra och tryggt. Ungefär vad jag mäktar med. Jag märker att jag drar mej undan sociala sammanhang i nya sammanhang som after worker och jobbfester för att orken inte finns och så värst mycket "gamla kompisar" har jag inte kvar.
Länge... åratal... har jag haft dåligt samvete över att jag hör av mej så sällan, föreslår träffar så sällan men inte längre. Mina vänner hör av sej än mer sällan... för att inte säga aldrig... och då är det kanske inte så jäkla mycket bevänt med den där vänskapen. Då har den kanske ebbat ut till ingenting längre.
Jag är ledsen för det, det finns ett par tre stycken som jag verkligen räknat som nära, nästan som familj, men skilsmässor sker i de bästa familjer hur jävla ont det än gör.
Jag orkar inte ha dåligt samvete när de inte en enda gång hör hur jag mår eller frågar om jag vill ses. Och jag tänker inte fråga fler gånger heller.
Jag antar att det är mitt övriga mående och mitt... det jag inte skriver om... som gör att min tolerans för ytterligare bullshit sjunker.
Jag är precis lika ensam utan att ta den ställningen. Varesej jag uttalar det eller inte är summan av kardemumman den samma.

Men min ensamhet plågar mej. Det gör den. Jag är ingen sån där efterhängsen person som måste ses varje vecka och höras varje dag men jag vill veta att jag är sedd och att nån bryr sej om hur jag mår. I stunder som denna, när livet svajar på alla fronter känns det ensamt.
Jag är en hyfsat social person. Jag är en bra vän och en människa som är rolig (ibland åtminstone) att vara med. Jag är lojal och jag är empatisk.
Jag skulle velat vara kompis med mej.
Men jag har kanske blivit lite för djup, lite för feministisk, lite för krånglig för vänner jag haft.
Jag kan känna att jag är medelålders och lever bara genom barn och barnbarn.
Det är inte rättvist mot dom. Och det blir märkligt att vara bästis med en treåring och bra mycket mer knäckt när han är hos sin pappa än vad hans mamma är.

Jag tror att 2018 blir en rannsakningens år. Ett år av stora förändringar och när jag gör upp med mycket som alltid varit självklart. Ett sorgeår. Ett läroår men ett år som jag kommer stärkt ur.
Jag brukar känna vemod och en viss rädsla inför nya år men känner i år istället tillförsikt och beslutsamhet.

Hur är det med dej? Har du nära vänner? Nån du kan ringa-mitt-i-natten-vän?
Är du social?

Puss/ Asta

Krav på moralisk kompass hos vänner

Cissi Wallin skriver ett spännande inlägg om vilka krav vi har på våra vänners moraliska kompass. Du kan läsa det här.

Jag och min make är väldigt olika i vårt förhållande till det här med vänskap.
Han har lättare än vad jag har för att umgås med "vem som helst" och med att överse med människors dåliga drag. Han menar att det är bara att ignorera just det som stör en. Det kan vara ett fint drag med, lite förlåtande så där.
Men själv har jag ganska höga krav på människor som jag kallar vänner och jag blir sämre och sämre på att tolerera bullshit.
Kanske för att jag med åren blivit mindre social. Jag är tröttare. Umgås inte lika mycket med folk som förr och då vill jag ha kvalitet tillsammans med dem som jag kallar vänner.

Sedan är det där med moral och "att vara en god människa" olika saker för oss alla, även för mej å min man. Vi tar olika lätt på olika saker.
Otrohet bland vänner å bekanta exempelvis.
Där är det jag som stör mej minst.
Eller ja, som tycker att det har jag inte med att göra. Det kan finnas tusen olika anledningar i deras relation som jag inte vet någonting om. Jag kan tänka ett å annat men jag skulle aldrig lägga mej i, skvallra eller kräva av den "skyldiga" att lägga korten på bordet.
Jag har märkt att maken tenderar till att förstå manliga bekantas otrohet bättre än kvinnliga och jag gör nog lika dant fast tvärt om.

Däremot har jag svårt för kass människosyn i allmänhet.
Rasism, homofobi och bonnig inskränkthet.
Eller det vanligare, lite allmänt kass kvinnosyn där det skojas om sex och kroppsdelar på ett nedlåtande sexistiskt vis.
Och i de sammanhangen betraktas jag ofta som "bråkig", rabiat eller "så jävla Pk" om jag säger ifrån.
Att säga ifrån är inte alltid helt lätt. Öppet rasistiska kommentarer låter jag väldigt sällan passera men det där chauvinistiska kan vara svårare.
Jag har märkt att en bra strategi om man inte orkar vara den där störiga jäveln är att bara låta bli att skratta och allvarsamt fråga "Hur tänkte du nu?"
 
Så var går gränsen då?
Gränsen mellan att bemöta och vara obekväm till att faktiskt fimpa personerna ur sitt liv och kalla dem för fd vänner?
Cissi Wallin drog ett exempel där en man i deras bekantskapskrets öppet stoltserade med att han gick på porrklubb. Efter diskussioner kring det tog deras vänskap slut.
Det skulle den gjort för min del med.
Att köpa en annan människa och dessutom inte förstå problematiken med det är mer än vad jag skulle klara av och på samma nivå som om en vän röstade på Sd för att annars kommer Sverige förvandlas till ett kalifat eller att någon aldrig skulle acceptera att deras son blev en bögjävel.
Sådana människor behöver jag inte i mitt korta enda liv.

Hur ser det ut för dej? Vad triggar dej och var går din gräns?

Puss/ Asta

Vänskap

Bild: Jag med en av mina bästa kompisar.

Vad är det för dej?
Hur ska en bra vän vara och inte vara?
Är en bra vän en som alltid är ärlig och som du kan lita på att hon säger som det är?
Eller är en bra vän någon som alltid är lojal mot dej och som stöttar dej i det du tänker?
Är det viktigt att ses ofta?
Är "gamla vänner" bättre än nya?
Är det viktigt att ni är lika till sättet och har samma värderingar?
Vilka är dina bästa vänner? Du får hemskt gärna berätta om dem för mej/ oss.
Och hur är du som vän?

Jag är inte typen, har aldrig varit, som har massor av vänner.
Jag har nog aldrig haft behovet av det.
Däremot så är jag beroende av och uppskattar högt de vänner som jag har.
Och dom är ganska olika.
En bajsar i blöja och en annan jobbar i hemtjänsten.
En slickar sej om snoppen varje kväll och en annan når inte ner hur gärna han än skulle önska.
En ser jag vart annat år och en annan har jag aldrig sett.
Några delar delar av mitt DNA och en annan gör det inte.
Några är politiskt insatta medan andra knappt vet skillnaden på S och M.
Lite så...
Men för att sann vänskap skall uppstå och hålla behövs ändå någon form av gemensam grund, av igenkänning.
Just nu har jag ingen ny vänskap. Nya vänskapsrelationer kan vara lika härliga och är snarlika förälskelser. Jag kan bli betuttad och helt uppfylld av en ny vänskap.
Äldre vänskaper är som trygga gamla äktenskap. Man vet precis vad den andra tycker (inga överraskningar här inte!), vad hen ska säga, vad hen ska tycka.
Men det är tryggt och det är kärlek och det är kanske mer genuint.
Förälskelsefasen är över, man VET att man passar ihop och varför.

Jag har olika relation till dem alla.
Några är mer burdust ärliga vad de tycker vilket kan vara skönt.
Andra mer lojala och det behöver man oxå.
Gemensamt för dem är att jag kan slappna av och vara mej själv precis så som jag är. Det är äkta vänskap för mej. Att inte behöva anstränga sej eller föreställa sej.
Jag skulle aldrig stå ut med vänner som "kräver" saker av mej...
Att jag ska ha ett städat hem, att det ska bjudas exklusivt, att jag ska se ut på ett visst sätt, bära särskilda kläder eller så för att duga.
Här ser ut som fan. Kommer de objudna så finns det stor risk att de blir attackerade av dammbävrar, att de får dricka kaffe ur pappmugg för att all disk är i maskinen, hunden slemmar ner dem, att de får glo ner på skitiga trosor på golvet när de går på toa.

Jag är rätt kass på att höra av mej och ta kontakt.
Har lixom fullt upp med studier, hund, barnbarn och min åldrande lekamen.
Men de flesta av mina vänner är likadana eller sämre. Ingen springer ner dörren här hemma precis. Med en av mina vänner så planerar vi alltid och skriver in i våra almanackor när vi ska ses nästa gång vid varje träff. Det är jäkligt bra och hon är den jag har mest regelbunden kontakt med.
Jag borde verkligen införa det med samtliga.

Men trots att vi har dålig frekvens på att ses så har jag ändå de där vännerna som jag kan vända mej till om livet rasar. Som jag skulle kräva att få flytta in hos ett tag om jag blev hemlös. Som jag alltid kan ringa.
Det är guld. Då är man rik.

Puss/ Asta

Familj

Det finns ett ordspråk som jag avskyr mer än andra, till å med mer än klyschiga Carpe Diem, och det är "Det som inte dödar härdar."
Så är det kanske för vissa. För mej är det inte så.
Man lär sej av livet hela tiden, vissa saker efter ett misstag, andra måste upprepas 67 gånger innan polletten trillar ner.
Riktigt svåra erfarenheter kan ge lärdomar och insikter men det stukar också.
En del ärr börjar blöda om man pillar för intensivt på dem oavsett tid som har gått. Just det, "Tiden läker alla sår" är oxå ett riktigt sopigt ordspråk.
Tid läker ingenting som gått sönder ordentligt, man lär sej bara hantera det.
Däremot tror jag på att se framåt mer än bakåt. Se vad man har istället för vad man saknar.

Och jag har en underbar familj. En familj att bygga vidare på.
En familj är inte per automatik de man delar blodsband med.
Det kan vara det, men då väljer man det själv.
Min närmaste kärna är min man, mina barn, mina barnbarn, min valda bror, min mamma och min hund.
Och runt den kärnan mina vänner. De jag har irl och de jag har på nätet som funnits med mej olika lång tid men en del i många, många år.
Tack för allt stöd de senaste dagarna hör ni. Tack var å en av er.
Det gjorde all skillnad.
Jag är en rik kvinna med många människor kring mej som bryr sej om mej å jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna det.

Söndag. Igår träffade vi härliga vänner som bjöd på havskräftor, västerbottenpaj och goa tillbehör. Men oj vad man blir trött å lätt illamående efteråt... är det dillen tro?
Noah är hos sin pappa idag, Mini å jag sitter sida vid sida å fixar var och en med sitt, solen skiner å det är lite höstligt ute.Fallfrukt i gräset och en högre luft.
Jag har min fastedag idag och ska alldeles strax ta med Gotteman ut på lite kvalitetstid.
Imorgon är det jobb tidigt igen, gör min sista vecka på BB nu.
Det känns bra, är redo för sista etappen nu av utbildningen.

Puss/ Asta

Gränser i relationer

En bloggsyster skriver ett inlägg om vilka gränser hon sätter i sina relationer till andra. Vad som är viktigt, mindre viktigt, vad som kan kompromissas om och vad som inte kan göras.
Det är ett intressant ämne som jag själv funderar ofta kring.

Så här är det...

Jag sväljer mycket i många relationer som inte landar bra i magen.
Människor som inte lever upp till mina principer. Jag har aldrig haft en helt sund relation till män vilket jag tror bottnar i att jag aldrig hade den där pappan och förebilden i min uppväxt som älskade mej och fanns för mej förutsättningslöst.
Och att jag mötte massa kräk istället.
Jag valde oxå man för väldigt många år sedan, när jag var en annan.
Idag skulle jag förmodligen valt en annan typ av man... eller kanske inte för de där gamla hjulspåren är lätta att falla in i... men jag uppskattar delvis andra egenskaper.
Sen har min make... grattis på födelsedagen hjärtat... en massa fina egenskaper och de som stör mej är inte av den dignitet att jag inte står ut med dem.
Men det finns en del... som gör mej förbannad och ledsen i skiftande skala.
Han är ex väldigt mansplanande och manschauvinist i många sammanhang och jag kan bli tokig när jag diskuterar problem, strukturer och annat som har med feminism att göra och han är ungefär lika inkännande som Homer Simpson.

Jag sparade länge på relationen med min pappa. Trots att jag många gånger inte mådde väl i den. Att jag hela tiden sträckte mej efter en kärlek och en tillgivenhet som helt enkelt inte fanns.
Jag har en mycket komplicerad relation till min mamma.
Jag har en omöjlig saknad efter min bror och det finns saker jag borde lösa med barnen. Vännerna med. En del som skaver.

Samtidigt så är jag mycket medveten om att jag inte är en perfekt människa och att jag har min del i varje relation jag har som inte fungerar eller är felfri.
Jag har inte varit världens bästa fru. Jag har sannerligen gjort min man illa flera gånger.
Jag har inte varit någon perfekt dotter, jag kunde jobbat mer och hårdare med de relationerna. Jag kunde nöjt mej med mindre gällande pappa.
Ett halvår efter att jag bröt med honom kan ändå minnen av tillgivenhet från honom ploppa upp och jag saknar det vi inte har väldigt mycket men kan se min del. Jag är min pappas flicka, så lik honom i mångt å mycket.
Som förälder har jag försökt hårdare än i alla andra relationer men visst har jag gjort fel, större fel än att ha blivit omotiverat arg eller tappat tålamodet. Jag har brustit på olika sätt med de olika ungarna.
Och hur ska jag rimligen kunna kräva 100% i mina relationer när jag inte själv lyckats prestera det samma? Jag vet att man kan älska massor å ändå inte lyckas helt å hållet.

Jag skulle säga att jag är en kvinna som lätt blir förbannad men som oxå är både förlåtande och självrannsakande. I gräl och konflikter kommer jag nästan alltid till den punkt där jag efteråt grämer mej över mina ord och tillkortakommanden alldeles oavsett hur "rätt" jag haft.

De gränser jag ändå har å har haft?

Om min man slog mej... oavsett anledning... så vore det för alltid över.

Om han köpte sex lika så.

Han har alltid fått förstå att barnen kommer i första hand för mej.

Och att jag alltid kommer ha hund. Det är inte förhandlingsbart.

Min bror kan inte komma hit, vi kan inte inleda en kontakt, hur mycket jag än saknar och sörjer honom.

Mina barn har aldrig... jag menar aldrig... fått säga skällsord till mej. Jag skulle heller aldrig acceptera rasistiska tendenser, mobbing eller översittartendenser hos dem. De är väluppfostrade, trevliga, reflekterande.

Jag kan inte ha vänner som är rasister. Åtminstone inte som delar de åsikterna med mej.

Mamma får inte vara här onykter mer.

Mina vänner får acceptera Gottfrid. Han bor här. Han rör sej som han brukar. Jag skulle aldrig stänga in honom.

Vilka är dina gränser?

Puss/ Asta

Höj blicken

Höj blicken.
Titta inte ner på dina skor utan sträck på ryggen, ta in omgivningen, och fäst blicken långt fram.
Det är råd... bra råd... som jag vet fungerar när man skall börja springa.
Lungorna får mer plats, musklerna mer syre, hjärnan fokuserar framåt.
Det borde vara samma sak med en förlossningspraktik.

Jag har grottat ner mej i detaljer, i tusentals detaljer jag ska kunna och som jag inte kan.
Detaljer kring handledare, personalgrupp, patienters reaktion på studenter, moment som att sy, hålla koll på CTG, känna hur många centimeter kvinnan är öppen, hur barnet ligger...
Idag så såg jag på min belöningstatuering. Den jag tänkt unna mej OM jag blir barnmorska och då slog det här med löpningens förhållningssätt mej.
Höj blicken.
Se framåt. På väg. Snart där. Genom en fantastisk resa.
Och kanske, kanske borde jag unna mej tatueringen nu, innan.
För självklart finns det inte längre några OM, självklart SKALL jag bli barnmorska.

Den här utbildningen är inte enkel. Den är väldigt kompakt och intensiv men det svåraste är vad den gör med mej. Den mentala resan.
Aldrig förr har jag tänkt på mej själv som gammal.
Faktiskt inte.
Jag tillhör inte dem som går runt å säger att "trots rynkor så känner jag mej som 22 år inuti."
Jag känner mej inte som tjugotvå. Men jag har egentligen aldrig reflekterat över att fyrtiosex år skulle vara gammalt.
Här på denna utbildningen blir jag påmind av lärare, klasskompisar, handledare om att jag är "äldre."
Ibland som nåt negativt, ibland som att det är modigt att våga i min ålder.
Jag har sett på mej själv som erfaren och som att det är ett jäkla plus.
Men så låter det inte riktigt på andra.
Det är omskakande och rubbar tron på mej själv. Det är något jag måste överbevisa och lära mej att hantera.

Jag fick två fina kommentarer. Den första igår via sms av en kär vän å fd kollega.
"Skraj? Du? Du är grym och vi avgudar dej. Du är stark som få, du fixar allt, du är otrolig <3"
Den andra idag på messinger av en gammal kollega:
"Du är en av de underbaraste och mest erfarna systrarna jag känner."
Det värmer så himla mycket i hjärtat att höra att människor som känner mej tror på mej.
Tror på mej när jag inte riktigt fixar det själv.

Så jag försöker.
Höjer blicken. Tittar framåt. I januari -17 är jag framme.

Puss/ Asta

Fast det finns sånt som är bra med...

 
Foto: Jag med två människor jag älskar. Systera Mi och Lillebror.

Naglarna.
Idogt kämpande ger resultat.
Har nu använt Mavala serum och Mavala nail shield i tre veckor kanske och dom ÄR bättre. Ännu krånglar vissa naglar men på det stora hela... enorm skillnad.
Kul för en nagelnörd som jag.

Hockeyn.
Det är ju strålande tider nu för en hockeynörd från Sveriges näst största stad.
Frölunda Indians i semifinal mot Växjö och det står 1-1 i matcher.
Jag tror vi tar Växjö men Skellefteå känns jävligt tveksamt. Hur som helst ser jag fram emot att det är mycket hockeygodis kvar på säsongen.

Fransarna
Idag är de 2½ vecka gamla och faller av i drivor men snart ska de fyllas på igen.
Det är mycket pengar och så jävla fåfängt (jag vet!!!) men jag har saknat dem hela vintern och det är så härligt att de är där igen.

Löpningen.
Jag tar det försiktigt för att träna både knät och vinnarskallen men även många bäckar små.
Förra veckan sprang jag sammanlagt en halvmara. För en månad sen sprang jag inget alls.
Löpningen dämpar ångesten, ökar lungkapaciteten, ger mej snygg häck.

Mina killar.
Vad vore jag utan dem... Gotte å Noah?!
Deras närvaro, deras humor, deras krav på att jag ska släppa mina grubblerier och vara med dom hjälper.

Vänner.
Det sägs att i nöden prövas vännen och jag märker... än en gång... vem som sms'ar, ringer, bryr sej... och vilka som inte gör det.

Framtiden.
Den känns spännande. Den kan bli bra. Det kan hända saker å ting snart.

Puss/ Asta

Tack ska du ha hej

Under de sista åren har jag stadigt blivit allt mer asocial på min fritid.
När barnen var små umgicks jag dagligen med vänner å kunde sitta i telefon i timmar.
Numera är jag helst hemma. Jag orkar lixom inte ta tag i det. Å jag träffar knappt nån, än mindre slår en signal för att kallprata en halvtimma.

Största delen av mitt sociala liv har jag på jobbet.
Det är där jag är de flesta av veckans dagar. Några av kollegorna har blivit privata nära vänner.
För att vi jobbat länge ihop, för att vi gått igenom tunga perioder tillsammans, för att vi har mycket gemensamt... eller som i Lillebrors fall, ingenting gemensamt men gillar varann ändå.
Nu ska det splittras.

Man kan tänka att sann vänskap klarar det där.
Vi fortsätter självklart att vara nära vänner för har man gillat varann så mycket så förändras inte det av att man befinner sej i olika lokaler. Vi får väl jobba på det.
Det låter självklart och rimligt men tidigare erfarenheter säger mej att det inte är så...
Jag har befunnit mej i massor av gruppkonstellationer genom åren med människor jag älskat och där vi vid uppbrott lovat varandra att hålla fast vid vänskapen... men det blir sällan så.
Man försöker i början men medan tiden går rinner vatten under broarna och livet förändras.
Inte minst för oss inom vården med så oregelbundna tider där en dejt på fler än två kan ta månader att få till.
Den vetskapen känns väldigt vemodig. Den vetskapen gör mej ledsen på riktigt.

Ibland känns det nästan lite tabu att prata om att vissa av ens kollegor är viktigare än andra.
En gång i tiden blev jag å ytterligare kollegor till å med inkallade till chefen för att vi var för tajta, för att andra kände sej exkluderade.
Jag har svårt att förstå det. Det säger sej själv.
Jag kan jobba med alla. Jag tycker om de allra flesta av mina kollegor.
Det finns enstaka jag har svårt för. Å det finns några som jag tycker om bortom jobbet.
Det är väl inget konstigt?
Är det inte så för alla?
Det innebär inte... självklart inte... att någon ska puttas ut eller känna sej övergiven.

Idag är en något lättare dag än igår. Men inte min bästa. Långt från min bästa.

Puss/ Asta

Jag får en hjärnblödning av facebook

Jag är så TRÖTT på facebook!

På riktigt... skittrött på facebook... på ett sådant sätt att det dagligen gör mej irriterad, förbannad å ledsen.
Och då tänker jag inte ens på övervakningsdelen, på hur allt vi tycker gillar å kollar in kartläggs.
Nej det är framförallt idioterna på facebook som jag snubblar över precis hela tiden.
Det stjäl min energi.

Jag omger mej inte med elaka/ rasistiska/ korkade/ homofoba människor IRL.. i det riktiga livet, i min vardag.
Jag är tydlig i mina ställningstagande kring sådana karaktärsdanande egenskaper och tillräckligtt kräsen i vem jag har i min vänkrets för att undvika det.
På facebook har jag i min vänlista sorterat bort sådana som bara får mej irriterad i sin människosyn.
Men lika fullt, överallt och ständigt i mitt flöde dyker dessa kommentarer upp.
Sverigedemokrater som påstår att de inte är rasister men som sedan bräker ur sej... ofta på illa stavad svenska som besannar alla mina fördomar... om allt ifrån deras mänskliga rättigheter att säga neger till att be svenska medborgare av annan härkomst flytta tillbaka hem och önska dem fasansfulla öden bara för att de tycker nåt som inte dom tycker.
Gång, på gång, på gång, på gång...
Som en geting till en sockerbit, som en fluga till hästskiten dras jag in i diskussionerna tills jag får ont i huvudet av ilska och mår fysiskt illa av att dela landsyta med "Sverigevänner."
För att jag ta me fan inte kan låta bli.
Korkat?! Ja, jag håller med.

Ja men radera kontot då tänker kanske ni som läser.
Ja, fast det är ju inte lätt det heller.
Facebook som grundtanke är ju en fantastisk idé.
Att hålla kontakt med nära långt borta.
Uppdateringar som vad kollegor åt till lunch eller vem som har partajat med vem kan jag kanske hålla mej uppdaterad på ändå men facebook har ett större socialt värde än så.
För mej är det så att det med vissa människor som jag faktiskt tycker om och intresserar mej för så är facebook ända kontaktkällan.
Gamla barndomsvänner, kusiner, bloggläsare som blivit mer än så.
Här om veckan fick jag, som jag berättat innan, kontakt med min vän Lenas (som dog i cancer) familj och det är verkligen magiskt när facebook fungerar så.
Jag måste säga att fördelarna är betydande oxå.

Så! Hur gör ni?
Får ni upp en massa rasistisk skit i era flöden hela tiden?
Om så är, hur sållar ni? Hur gör ni för att balansera det där med "att ta den viktiga debatten" till att "inte få en hjärnblödning."
Hur väljer ni era strider kort å gott?
Å vad tycker du är facebooks stora för och nackdelar... i ditt liv?

Puss/ Asta

Ps. Den här balla tröjan är på väg hem till mej. Jag ska bära den med stolthet.
Du kan beställa den här.

Det var min semester det 2013

 

Idag är det söndagarnas söndag. Den tyngsta söndagen. Semestern-är-slut-söndagen.
Jag känner en ångest långt utanför den vanliga småstress som man kan känna en sån här dag. Det är inte bara att mina lata lediga dagar är över, det är en högst relevant oro över att jag inte fixar detta. Att jobba 5-6 dagar i veckan. På ett dårhus.
Men va fan, sånt är systemet. Det är bara att göra det.
Antingen går det bra. Eller så dundrar jag med huvudet rakt in i den där otrevliga väggen.

 

Nu skulle mitt inlägg inte handla om det utan snarare vara en sammanfattning av 2013 års semester. På det har jag inte mycket att klaga. Tja, det skulle ju vara den långdragna bronkiten och munsår som sällskapat mej i princip alla tre veckorna... och som faktiskt tänkte åka med mej i bilen till jobbet imorgon också.
Men semestern som sej kan jag inte klaga på.
Tvärtom, årets upplaga är svårslagen. Väldigt svårslagen.
Jag har haft fint väder i princip hela tiden. Sverige är ju verkligen fantastiskt när det är så här.
Det har varit väldigt lite konflikter och den där suck-vi-går-varann-på-nerverna-stämningen-när-alla-är-hemma känslan.
Å jag har fått in en skön mix mellan sociala prylar å roligheter å ena sidan och att bara vara å andra.

 

Jag premiärbadade den 6:e juli. Rätt tidigt för att vara mej som är en riktig badkruka.
Första veckan tog jag det mest lugnt här hemma.
Umgicks med Gottfrid å Mini.
Läste böcker i rykande fart utomhus.
Träffade Cissi, var på GeKås
Min astma som jag var sjukskriven veckan innan semestern blev något bättre och jag kunde springa vid två tillfällen, korta distanser.
Vi grillade på stranden hela familjen och mer somrigt och idylliskt kan det ju nästan inte bli.
På lördagen var jag å Lillebror å Gotteman och skämde ut oss på hundutställningen.




Andra veckan var den sociala veckan.
Veckan när vi hälsade på pappa, maken och jag var i Göteborg och myste, vi hade grillkväll hos Lillebror.
Cissi å jag var på stan på kvällen å kollade in raggarbilar å folk. Käkade räkmacka och drack öl.
Å på söndan var Maria här med sina ungar och vi hade en underbar dag.
Jag sprang  två gånger.

 

Sista veckan har mer eller mindre gått i ängslans och rastlöshetens tecken.
En oförmåga att koppla av fullständigt med tanke på jobbet.
Fast jag har gjort mitt bästa och lyckats... delvis i alla fall.
På måndagen var Cissi å jag ute på stan igen... vi har ju blivit värsta partybrudarna... och såg badjävlar. Sommarens kanske bästa kväll.
Gotte blev sjuk, vi har grillat 3 gånger denna vecka.
På fredagen hade jag lunchddejt med mina två mellanbarn och sen var vi på middag på kvällen hos min vän Carina å hennes man.
Alltid lika trevligt. Å många drinkar blev det.
Lördagen var lugn å jag sprang en runda bara, det blev två rundor även denna vecka.
Söndagen går helt i ångestens tecken.

Nu väntar ordning å reda.
Försöka komma i säng på kvällarna. Ställa klockan å gå upp i rimlig tid.
Äta ordentligt. Ta hand om sej. Klämma in löparrundor och Gottfridpromenader.
Och avgifta min vinmarinerade lever. Slut på att hutta lite vareviga dag.
Så kuuuuuul det låter.

Puss/ Asta

Det 1000:e inlägget

 

Jo men så är det. Just nu läser ni det 1000:e inlägget jag skrivit.
På denna portalen vill säga.
Jag tänkte att jag skulle sammanfatta mitt bloggliv lite här. Sammanfatta tiden som Asta.
Asta... mitt nickname... som faktiskt blivit jag. Jag lystrar till namnet, jag tycker det är vackert. Inte bara "ett tantnamn" som det var när jag hastigt å lustigt valde det för 7-8 år sedan då allt startade.

Innan jag börjar måste jag bara få beklaga mej lite. Jag är så trött!
Jag har sovit oroligt. Var vaken till sent å har drömt mycket och konstigt.
Här ska ni drömtydare få lite att sätta tänderna i...
Jag drömde om att jag bodde i ett hus, ett gigantiskt hus, tillsammans med min man. Jag hade en vanskött hund, en cocker spaniel, som jag "glömt av" att jag hade på vinden och plötsligt kom ihåg. Den var mager å eländig å halvdöd... men repade sej när den fick mat, vatten och solljus och den var märkligt glad å positiv.
Strömningarna/ stämningen mellan mej och min man var så konstiga. Kalla.
Det bodde en annan man i huset, en man som jag på riktigt känner, som jag egentligen var kär i.
På nätterna smög jag ner till honom. Minns inget sex i drömmen, bara att vi var så oerhört kära. Låg sammanflätade och talade lågt.
Min man fattade ju det där. Han behandlade den andra mannen som en kompis och gav mej all skuld.
Hela tiden sa jag till "den andra mannen" "Jag måste vara med den man som jag verkligen älskar."
Å mitt i detta kärleksdrama handlade det fram å tillbaka om den vanvårdade cocker spanieln. Å om kattungar som hunnit dö på vinden för att de glömts bort. 

Otroligt märklig och stark dröm som jag vaknade ur när mannen gormade i köket... på riktigt... om att bilfan inte startade.
Så jag körde honom till jobbet. Halvdöd.
Passade på att handla, en massa, på ICA lika halvdöd.
När jag skulle betala hade jag bara hälften av pengarna på kortet och fick stå där med skammen å plocka bort varor för 400 kronor.
Ghaaa.... vilken morgon.

Well. Dags för själva inlägget då. Blogghistorian.
Minns som sagt inte längre när jag började blogga, på en väldigt enkel sida på Amelia. Det kan vara en 7-8 år sen.
När jag började med det var målet att bli en stor Bloggdrottning.
Kunde fjollan Blondin-Bella så kunde väl jag kände jag.
Nä, det kunde jag uppenbarligen inte.
Nån stor bloggerska blev jag aldrig, men bloggen har gett mej så mycket annat.

Framför allt har det blivit en stor tidstjuv i mitt liv. På gott och ont.
Jag lägger ner timmar på bloggen varje dag. Nästan mer nu för tiden än i början.
Jag är fortfarande en smula fixerad vid besöksantalet.
Kanske inte som förr, men jag blir väldigt glad de dagar som jag haft många besökare eller fått många kommentarer.
Över allt på nätet kan man läsa tips om hur man får sin blogg mer välbesökt.
Det är spännande rubriker, uppdatera ofta, interagera med andra, personliga bilder osv.
Men det som ger överlägset störst genomslag är konflikter med andra bloggare.
DET tycker läsarna är spännande. Ju större bloggkrig desto bättre :)

Å konflikter har det varit många under min tid.
I synnerhet medan jag bloggade på Amelia verkade läsare reta sej på mej å min framtoning, mina åsikter å mitt sätt att framföra dem.
Rasistkrigen har i synnerhet varit många.
Vargdebatten var oxå hätsk.

Vänner har kommit å gått.
I cyberrymden är allt intensivare, går fortare, än i riktiga livet.
Det är lätt att bli "bästis" här, lika lätt att bli osams.
En del har jag blivit både vän, ovän och vän med igen.
Eller så tappar man bara intresset för varann.
Eller så är man två för stora egon.
Eller så är de dumma i huvudet. Jo, det har förekommit att jag haft såna bloggsystrar, tro det eller ej.
Eller så dör de. Som Nellie gjorde.
Fina Nellie som jag åtminstone hann träffa några gånger efter år av bekantskap på nätet innan cancern tog henne allt för tidigt.

Många andra bloggare har jag följt, och de har följt mej, under oerhört lång tid.
Beata... som nu mera kallar sej sitt riktiga namn Karin, Cis som kommenterar ibland här. Maria som en gång i tiden kallade sej Supermamman, Annanas som nu inte bloggar. Nina. Axa. Freja. Bullmamman. Pipan. Uber-Linn. Med flera.
Flera av dessa har jag träffat. Flera ser jag som vänner.
Nya bekantskaper som blivit mer än bloggsystrar. Som Ergo Sum som jag träffar regelbundet eller Sammelsurium som jag har en särskild kontakt med... eller till. 

Många trogna som kommenterar och läser och som inte bloggar själva.
Som jag gärna hade träffat.
Kontentan av min blogghistoria blir relationer.
De som är, de som varit, de som blir igen och de som kommer.
Det är rätt härligt.
En fantastisk bonus uppå det här med att få skriva av sej och sprida sina tankar.

Så många härliga skratt ni gett mej när ni kommenterat.
Så mycket eftertanke.
Hurrarop. Tröst. Skratt.
Å en del irritation.
Hurra för er!
Jag tror att ni till detta inlägg kommer att kommentera både mycket å humoristiskt. :)


Puss/ Asta

Det var vecka 22 det...

 

Opa!
Ytterligare en vecka av våra liv har rusat åstad. Galet.
Å det har gått och blivit juni. Officiellt sommar.

Det har varit en okej vecka i det Pastassonska huset.
Schysst väder som jag njutit av allt vad jag förmått. Jag har varit utomhus mycket.
Solat min bleka lekamen (självklart med solskyddsfaktor, jag är faktiskt medelålders med råge), plockat ännu mer liljekonvaljer, andats in doften av syren, fyllt mina lungor med vindar från havet och blickat ut i de ljusa nätterna.

Däremot har jag varit än slappare med mat och att "unna mej"... nu börjar det snart gå över styr igen.
Jag har även tagit det lugnare med motionen av två anledningar.
Dels har jag tagit till mej å lyssnat på träningserfaret folk om att 6-7 km löpning varannan dag är för mycket å innebär risk för skador och dels har Gottfrid varit lite skruttig så det har blivit färre å kortare promenader med honom.
Jag vägde in på 59 kg och oförändrade mått i måndags.

Veckan som var (usch, minns den så dåligt...)

Måndag. Sprang 6,3 km och gick 45 min.

Tisdagen är helt blank. Var ledig men minns faktiskt inte alls vad jag gjorde el hur mkt jag gick.

Onsdag. Lunch med fröken Ergo Sum. Sprang nästan 7 km och gick 5,6 km.

Torsdag var det jobb. Det kändes bra. Var ute en snabbis med Gotteman.

Fredag var Cissi här å fikade innan jobbet.
Nella å jag var på stan efteråt. Handlade mat, var på bolaget och köpte skor.
Hmmm, ett par fick visst följa med mej hem oxå.
Gick en härlig kvällsrunda. Hoppade över att springa.

Lördag. Sprang idag istället. Bara 4 km men det var riktigt varmt och motigt.
Gick en 45 minuters runda med slö Gottfrid. Han hade ordentlig hosta och blev hängig efter promenaden, men ingen temp.
På kvällen var vi hos goda vänner och det blev sent som attan.
Var hemma vid tre och det tog en dryg timma för mej att somna.
Drack väldigt lite alkohol så jag behövde inte bli bakis iaf.

Söndag. Idag sprang jag igen och idag var det fantastiskt. Det blåste rätt friskt och jag blev inte så där varm. Sprang 6,1 km men hade ork å tog i ordentligt vissa sträckor. Kände mej fri, härlig å stark.
Har städat, röjt, tvättat, lagat mat idag. Gick en underbar kvällsrunda med Gotteman å plockade snäckor.
Fick av Nellas svärmor en massa presenter! Bland annat keramik hon gjort.
Den här som är på bild och ett vackert fat.

Nästa vecka... 

Måndag å tisdag vigs åt studentplaneringen. Handla, laga mat, baka, planera, raka benen.
Onsdag är student.
Torsdag och söndag jobbar jag.
Å så ska jag väl hinna springa ett par-tre gånger med.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Att vara tacksam

 

Inspirerad av min fina bloggkollega och vän vill jag skriva ett inlägg om tacksamhet.
Idag... eller ja, klockan är över midnatt så igår... fyllde jag 44 år.
"Hur känns det?" frågar dom som vill vara snälla. "Hur känns det att vara så gammal" frågar dom andra :) och mitt svar är samma...
Alternativet vore mycket värre.
Allt sedan min vän Lena dog inte ens 35 år gammal har jag känt tacksamhet över att få bli äldre, över att ha fått vara med ännu ett år. Även stunder när livet varit ganska svårt.

Jag har en del yngre läsare.
Till er vill jag säga... räds inte medelåldern. Räds inte att fylla 40.
Samma dag... i princip... blir du förvisso mer rynkig, gråhårigare, slappare i hullet, stelare i leder, orolig för malignt melanom... men livet blir oxå så mycket bättre.
Min bästa tid är nu!

Jag brukar vara rädd för att säga att jag är lycklig.
Jag brukar dra lite grann på det där med att erkänna att jag mår väldigt väl.
För att jag i grunden är en människa inställd på katastrofer.
För att jag är mer pessimist än optimist, även om det senare anses lite finare.
Jag är helt enkelt så himla rädd att det ska vända... att nåt hemskt ska hända... i samma ögonblick som jag uttalat orden eller ens tänkt dem.
Men nu gör jag det ändå.
Är lite wild & crazy så här på födelsedagsnatten.
Jag mår bra! Jag känner mej så tillfreds och så tacksam och det har jag gjort ganska länge nu (med mina mått iaf.)
Jag känner att jag står allt stadigare på jorden och att jag är nöjd med det jag har och eftertraktar inte en massa mer.
Inte just nu.
Inte idag.

Jag känner så klart tacksamhet över att vara född i ett av världens absolut tryggaste länder. Jag är tacksam över att ha ett hem, pengar så jag överlever, mat på bordet. Att jag lever i en demokrati. I ett av världens mest jämställda länder (trots allt.)
Jag är tacksam över att få vara kvinna. Över att ha fått bli mamma.
Tacksam över världens finaste barn. Över att ha en man som bryr sej om mej.
Tacksam över det väntade barnbarnet, över världens bästa kollegor, över mitt yrke (trots allt även här.)
Jag är tacksam över mina pärlor till vänner.
Tacksam över att ha båda mina föräldrar i livet å att älska dem. Tacksam över min fina bonusmamma Britt.
Jag är tacksam över att Märta vakar över mej vart jag än går och jag är tacksam över att få dela mitt liv med världens finaste prins.
Å över ER... tänk vd jag är glad över alla er. Som läser, som följer, som tycker att jag har något att säga, som kommenterar!

Jag är tacksam över att få vara frisk. Över att ha kommit igång med träningen.
Jag vill bli ÄNNU starkare, friskare, sundare.
Jag vill ta hand om mej å ge tillbaka till min kropp och det är så skönt att det denna gång inte handlar alls (jo, kanske pyttelite) om utseende och vikt.

För att tjata vidare är jag tacksam över att jag får må bra igen. Över att jag är påväg tillbaka in i arbetslivet och över denna fina dag.
Egentligen kanske den inte skilt sej från många andra födelsedagar, det är nog mitt mående, min känsla som gjort den till min hittills finaste födelsedag.

Sov gott.
Hade jag varit amerikan nu så hade jag skrivit and God bless you, men nu är jag svensk så då avslutar jag med... "Fan så gött att Tre Kronor spöade skiten ur Kanada."
Vilken bragd. Have a safe trip home Canadicks. :)

Puss/ Asta

Vem kan vara din vän egentligen?

 

Kan du vara vän med vem som helst?
Kan en människa tycka och säga vad som helst och ändå omslutas av din kärlek?
Så klart den inte kan...
Men var går gränsen då?

Jag har skrivit flera inlägg om detta.
Min gräns är ganska snäv, åtminstone bland människor som släpps tillräckligt nära för att bli vänner.
Min make är mycket mer tolerant för olikheter och människors tillkortakommanden än vad jag är. Han kan lixom "se över" om någon har nån riktigt märklig åsikt om nu människan är trevlig på andra vis.
Jag umgås inte med människor som jag inte kan respektera!
Folk får tycka vad de vill om det.
Jag umgås således inte med människor som är rasister, homofober, kvinnohatare, djurplågare, pedofiler eller vad det nu kan tänkas vara.
För nej, jag behöver inte respektera någon som tycker att "muslimer är opålitliga utsugare" eller "bögar är äckliga."

Däremot.
Däremot har jag en hel del människor i min umgängeskrets som inte är fullt lika politiskt korrekta som jag är. Det är rätt svårt att vara :)
Jag har vänner som kan kläcka ur sej halvrasistiska kommentarer eller uttrycka sej en smula homofobiskt eller mansgrisigt nån gång då å då men jag gör ändå bedömningen att hen är en "god människa."
Att saker sägs på skämt, i affekt eller utan större eftertanke.
Om jag skulle ta en diskussion med den här människan så har den ingen genomtänkt rasistisk/homofobisk/ kvinnoförnedrande åsikt.
Alla människor tänker sej inte för innan de pratar. Å alla människor har inte lärt sej att granska sina åsikter med "varför då/ hur kommer det sej?"
Förstår ni hur jag menar?
Det är DÄR... bland dom... det kan bli klurigt att sätta gränser ibland.
De andra... de fullblodade... de är körda från början och enklare att hantera.

Så hur gör jag? Bland vänner som "säger dumheter."
Tja, det beror på.
Ignorerar ofta. Visar ointresse för att diskutera det vidare.
Säger emot och ifrågasätter ibland. För mitt eget resonemang.
Vid enstaka tillfällen går jag därifrån.

Med likasinnade... som tex "Lillebror" kan jag både dra å skratta åt mycket grova skämt. För att jag vet att det inte är på riktigt. Att vi egentligen driver med dem vi låtsas vara. Antifeminister eller rasister.
"Lillebror" brukar ruska mej och säga att "du är hysterisk."
Han kan ifrågasätta hur många hormonplåster jag egentligen behöver eller hur lite kuk jag har fått, han kan säga att "kärringar ska inte vara inom vården, de bara förstör, gå hem å fota dej i en klänning istället."
Han kan kalla invandrare för "hashlibashli" och säga typ att "Du som är så jävla invandrarvänlig kan väl stanna hemma och käka halallkött."
Jag kan själv uttala mej fördomsfullt mot homosexuella till svar.
Sånt är "på låtsas", vi leker med fördomar, där det är tryggt därför att vi vet så tydligt var vi står.
Om nån annan talade om "hashlibashli" hade det inte varit lika roligt.
Eller acceptabelt.

Jag har starka åsikter.
Jag har blivit bättre på att hantera att alla inte tycker lika vad det gäller åsikter som inte är fullt lika känsliga. Och jag försöker respektera de flesta.
Det låter fånigt att säga att jag skulle inte kunna vara vän med en moderat eller jag skulle inte kunna vara vän med någon som vill utrota vargen.
Men det beror på. Beror på hur "övertygade" och "påstridiga" de är i sin åsikt.
Jag HAR moderatpolare. Men jag skulle kanske inte kunna ha en moderatpolare där värderingar och ideologer sken igenom allt för mycket.
Är man en ideologiskt förankrad sosse och en lika ideologiskt förankrad blåing... ja då skiljer det rätt väsentligt hur man ser på människan, samhället och världen.
Det handlar om mer än vilken lapp man väljer på valdagen då.

Hur är ni själva? Vad har ni för gränser?
Vem kan ni umgås med och vem kan ni inte?
Å är det verkligen ok att "leka" rasist el homofob som jag gör ibland?
Vad tycker du?

Puss/ Asta