onsdag 19 juni 2013

Det 1000:e inlägget

 

Jo men så är det. Just nu läser ni det 1000:e inlägget jag skrivit.
På denna portalen vill säga.
Jag tänkte att jag skulle sammanfatta mitt bloggliv lite här. Sammanfatta tiden som Asta.
Asta... mitt nickname... som faktiskt blivit jag. Jag lystrar till namnet, jag tycker det är vackert. Inte bara "ett tantnamn" som det var när jag hastigt å lustigt valde det för 7-8 år sedan då allt startade.

Innan jag börjar måste jag bara få beklaga mej lite. Jag är så trött!
Jag har sovit oroligt. Var vaken till sent å har drömt mycket och konstigt.
Här ska ni drömtydare få lite att sätta tänderna i...
Jag drömde om att jag bodde i ett hus, ett gigantiskt hus, tillsammans med min man. Jag hade en vanskött hund, en cocker spaniel, som jag "glömt av" att jag hade på vinden och plötsligt kom ihåg. Den var mager å eländig å halvdöd... men repade sej när den fick mat, vatten och solljus och den var märkligt glad å positiv.
Strömningarna/ stämningen mellan mej och min man var så konstiga. Kalla.
Det bodde en annan man i huset, en man som jag på riktigt känner, som jag egentligen var kär i.
På nätterna smög jag ner till honom. Minns inget sex i drömmen, bara att vi var så oerhört kära. Låg sammanflätade och talade lågt.
Min man fattade ju det där. Han behandlade den andra mannen som en kompis och gav mej all skuld.
Hela tiden sa jag till "den andra mannen" "Jag måste vara med den man som jag verkligen älskar."
Å mitt i detta kärleksdrama handlade det fram å tillbaka om den vanvårdade cocker spanieln. Å om kattungar som hunnit dö på vinden för att de glömts bort. 


Otroligt märklig och stark dröm som jag vaknade ur när mannen gormade i köket... på riktigt... om att bilfan inte startade.
Så jag körde honom till jobbet. Halvdöd.
Passade på att handla, en massa, på ICA lika halvdöd.
När jag skulle betala hade jag bara hälften av pengarna på kortet och fick stå där med skammen å plocka bort varor för 400 kronor.
Ghaaa.... vilken morgon.

Well. Dags för själva inlägget då. Blogghistorian.
Minns som sagt inte längre när jag började blogga, på en väldigt enkel sida på Amelia. Det kan vara en 7-8 år sen.
När jag började med det var målet att bli en stor Bloggdrottning.
Kunde fjollan Blondin-Bella så kunde väl jag kände jag.
Nä, det kunde jag uppenbarligen inte.
Nån stor bloggerska blev jag aldrig, men bloggen har gett mej så mycket annat.

Framför allt har det blivit en stor tidstjuv i mitt liv. På gott och ont.
Jag lägger ner timmar på bloggen varje dag. Nästan mer nu för tiden än i början.
Jag är fortfarande en smula fixerad vid besöksantalet.
Kanske inte som förr, men jag blir väldigt glad de dagar som jag haft många besökare eller fått många kommentarer.
Över allt på nätet kan man läsa tips om hur man får sin blogg mer välbesökt.
Det är spännande rubriker, uppdatera ofta, interagera med andra, personliga bilder osv.
Men det som ger överlägset störst genomslag är konflikter med andra bloggare.
DET tycker läsarna är spännande. Ju större bloggkrig desto bättre :)

Å konflikter har det varit många under min tid.
I synnerhet medan jag bloggade på Amelia verkade läsare reta sej på mej å min framtoning, mina åsikter å mitt sätt att framföra dem.
Rasistkrigen har i synnerhet varit många.
Vargdebatten var oxå hätsk.

Vänner har kommit å gått.
I cyberrymden är allt intensivare, går fortare, än i riktiga livet.
Det är lätt att bli "bästis" här, lika lätt att bli osams.
En del har jag blivit både vän, ovän och vän med igen.
Eller så tappar man bara intresset för varann.
Eller så är man två för stora egon.
Eller så är de dumma i huvudet. Jo, det har förekommit att jag haft såna bloggsystrar, tro det eller ej.
Eller så dör de. Som Nellie gjorde.
Fina Nellie som jag åtminstone hann träffa några gånger efter år av bekantskap på nätet innan cancern tog henne allt för tidigt.

Många andra bloggare har jag följt, och de har följt mej, under oerhört lång tid.
Beata... som nu mera kallar sej sitt riktiga namn Karin, Cis som kommenterar ibland här. Maria som en gång i tiden kallade sej Supermamman, Annanas som nu inte bloggar. Nina. Axa. Freja. Bullmamman. Pipan. Uber-Linn. Med flera.
Flera av dessa har jag träffat. Flera ser jag som vänner.
Nya bekantskaper som blivit mer än bloggsystrar. Som Ergo Sum som jag träffar regelbundet eller Sammelsurium som jag har en särskild kontakt med... eller till. 

Många trogna som kommenterar och läser och som inte bloggar själva.
Som jag gärna hade träffat.
Kontentan av min blogghistoria blir relationer.
De som är, de som varit, de som blir igen och de som kommer.
Det är rätt härligt.
En fantastisk bonus uppå det här med att få skriva av sej och sprida sina tankar.

Så många härliga skratt ni gett mej när ni kommenterat.
Så mycket eftertanke.
Hurrarop. Tröst. Skratt.
Å en del irritation.
Hurra för er!
Jag tror att ni till detta inlägg kommer att kommentera både mycket å humoristiskt. :)


Puss/ Asta

16 kommentarer:

  1. Denna träff kändes mer annorlunda, jag kände mer att jag behövde inte prata för att lära känna. Vet så mycket men ändå så lite. Jag tror du förstår hur jag menar. Var fullkomligt nöjd med att bara vara. Prata lite hund och njuta av samvaro. Nu har jag bara Cissan kvar att få till en dejt med. Sen är jag nöjd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag håller med. Det var väldigt avslappnat och det är så skönt med människor som man kan vara just det med. När tystnaden inte blir obekväm utan tvärtom.
      Tror vi kan ha nåt på g här gumman. Kram

      Radera
  2. Hej Asta!
    Du och jag började blogga på Amelia ungefär samtidigt. Tror med bara nån veckas mellanrum. Det var i maj 2007, jag skulle själv fylla 40 månaden efter, därav att jag minns...
    Grattis till ditt 1000;e inlägg här.
    Ha en finfin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är sant, jag glömde lämna några. Dej har jag följt fram å tillbaka. Inte varje dag men jag läser i kapp. Jag tror att du och jag är ganska lika som människor även om vi har olika snits på inläggen vi skriver.
      Följer dej gärna minst 7 år till.
      Kram

      Radera
  3. 1000 inlägg och det bara på denna portalen. Inte illa det!
    Grattis och hoppas du fortsätter i samma anda. Med samma fina blandning på inläggen. Dålig att kommentera men läser alltid!
    Önskar dig allt gott!
    Kram Pia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pia, här är ju en annan gammal goding som jag har följt sedan tidernas begynnelse.
      Allt gott till dej med Pis. Kram

      Radera
  4. Ja, vilken resa vi gjort tillsammans under alla dessa år! Jag tycker det är väldigt fascinerande ändå att alla vi kvinnor genom våra bloggar lärde känna varandra och än idag, så många år senare ännu har kontakt. Kanske inte alla med varandra, men indirekt genom fb där kontaktnätet lever vidare och man ser någons alias som person som är vän med någon annan - även om man inte är vänner. Det är som ett mindre community på något sätt. Det skulle ta oss många år att ses i verkligheten och det var värt att vänta på, kändes helt naturligt även om vi tog vänskapen "bakvänt" där vi känt varandra genom skrift och i telefon under många år. Det finns något väldigt fint i det här kan jag tycka, att lära känna någons genuina "jag". Jag tror jag vet mer om dig än om min egen släkt och dina minnen du berättar om vävs samman i mitt eget liv, på ett sätt som är rätt märkligt och du kan poppa upp i andra sammanhang i mitt vardagliga liv där man dels vill referera eller tänker för sig själv: " Men det här hade Asta gillat..." till exempel. :)
    Ja, mycket vatten har runnit under broarna. Håller med dig om det där med besök och kommentarer, även om min blogg är närmast självmordsbenägen nuförtiden gällande det där. Hahaha. Men det är faktiskt okej, jag hungrar inte lika mycket längre och bloggen är för mig kär, men inte den enda stora kärleken numera.
    Även om jag givetvis inte utmanar ödet och går flera dagar utan att få abstinens och just här skrattar jag, för jag minns plötsligt din 40 års dag där du var stressad över allt besök för du hann inte kolla bloggen så mycket. ;) Kan inte gästerna gå hem snart? Liksom.
    Saker och ting händer på vägen, Märta som du förlorade och som var din parhäst - Gotte som tillkom och även ditt nya barnbarn. Bloggen går in i olika faser. Man kommer alltid komma ihåg dem som olika år då saker och ting hände, både för dig och för mig. Jag håller nog lika reda på ditt och alla andras blogg liv där jag läser, för de speglar sig i varandra - även om vi inte bloggar på en enhetlig portal. Å sällan har man väl varit så arg på främmande människor tänker jag också som genom dessa bloggar och ibland har det slukats alldeles för mycket energi som hade behövts i den egna vardagen på någon idiot som man inte ens vet vem det är bakom ett alias och några bilder. Människor som man låtit komma för nära, men aldrig skulle umgåtts med i verkliga livet.

    Jag tycker vårt första möte talar så mycket för hur avslappnat det kan bli, när du fick en sop påse i handen det första du fick innan du ens kramade mig. Hahhaahaha. :) Känn dig som hemma liksom. ;)

    Din dröm då: Har drömt sådant där massor med gånger. Att man glömt bort hunden eller någon unge, försöker få liv i den igen och glömmer bort...Jag tror ( såklart) det handlar om det inre "jaget". Att stå och vela inför en förändring, men undermedvetet. Jobbigt det sista du skrev om butiken, 400 kr att ta bort är rätt mycket och jag vet precis hur svettigt det är.

    Men du, en stor kram och grattis till 1000 inlägg. Glad att få följa din väg och att ha dig som en hörnsten i mitt liv.

    Kiss and hugs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En hel roman ja :) Så som du är.
      Jag tror nog jag känner dej minst lika bra som din egen mor och kanske bättre och det är samma sak för dej. Stor känsla.
      Vår vänskap har vuxit utav bråket vi hade... eller kanske pausen...
      Jag ser dej som en väldigt nära vän Maria. Å jag vet precis när du kommer fnissa åt nåt jag skrivit. Kram

      Radera
    2. Ja, jag skrattar här för att jag trodde du skulle skriva "jag kunde varit din mor". Men nej, det hade varit lite väl magstarkt. ;) Men du har så rätt så, du och jag har något stort och nära som inte går att ta på. Ser dig också som en av mina närmsta och bråket/pausen ledde till något mycket större, finare som jag är väldigt rädd om. Japp, det är väl det som är så komiskt det där med humorn. Få personer kan få mig att skratta rakt ut framför en skärm eller ett brev. :D Eller bara tanken på det bakomliggande. Vi har många gemensamma nämnare. Kram!

      Radera
  5. Jahapp, där skrev jag ett helt inlägg i ditt kommentarsfält.... ;) :D

    SvaraRadera
  6. Det är häftigt med bloggar ändå, hur mycket det ger både den som skriver och de som läser! Ser alltid fram emot dina inlägg :-) Kram Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det härligt. Å det var bieffekter som jag aldrig räknat med när jag började.
      Kram kram

      Radera
  7. *skrattar* Ja du A.... Vilken tur vi hade att vi båda läser och skriver bloggar - jag startande låååååångt senare än dig - annars hade vi ju missat varandra!! Boende i samma lilla stad!!!!! Men. Ibland är livets vägar outgrundliga... Vilken jädra tur vi hade!!

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken tur ja. Det vore ju förfärligt. Men allt viktigt händer oavsett tror jag, hade vi inte mötts här hade vi mötts nån annan stans. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare