fredag 22 januari 2016

Förnedrande möte


Vissa obehagliga möten fastnar i ens inre för all framtid. Jag har tidigare, flera gånger i den här bloggen, berättat om hur jag som ung, outbildad småbarnsmamma utan arbetserfarenhet mötte en föraktfull arbetsförmedlare och bestämde mej för att aldrig mer tilltalas på det viset, aldrig mer bli sedd på som hopplös socialgrupp 3.
Idag var jag med om ett liknande möte som väckte både skam och vrede inom mej.

Jag var hos doktorn. På stans vårdcentral. Jag behövde förnya mina recept.
Det var allergimediciner, mina antidepressiva och Zopiklonen... alltså mina insomningstabletter.
Jag har använt både antidepressiv medicin och hjälp att sova i åtminstone 3-4 år nu.
Trots att jag är både öppensinnad och sjukvårdskunnig så finns det en del skam i att prata om det.
Inför andra kan jag tycka, säga och mena att ångest eller depression inte är ett dugg konstigare än högt blodtryck eller diabetes och att det självklart skall medicineras.
Men inför mej själv så kan det kännas... klent. Finnas en oro över vad framtida arbetsgivare skall tycka och annat trams.

Doktorn som tog emot mej var säkert tio år yngre än mej, mörk, talade klanderfri svenska och såg sympatisk ut. Han satte sej på pall framför mej, såg mej djupt in i ögonen och frågade om mitt ärende (som han redan kände till från att jag beställt tid.)
Jag framförde vilka läkemedel jag ville ha recept på och han började ifrågasätta.
Vem hade skrivit ut Cipralex (antidep)? Var någonstans? När? Varför?
Jag förklarade. Det var företagshälsovården. För kanske fyra år sedan. För att jag hade utmattningssymtom men att jag alltid haft en känslighet för ångest osv.
Doktorn ifrågasatte varför Cipralex inte syntes i NCS (journalsystemet) när de andra läkemedlen gjorde det.
Ja, hur ska jag veta?!
Jag förklarade för honom (som ju borde veta) att Cipralex inte är något som är beroendeframkallande eller som går att missbruka, att det är ett behandlande läkemedel och att det känns märkligt att sitta och försvara det.
Då gick han över på sömntabletterna.
Jo, jag vet. Man ska ha dem kort tid. De är vanebildande. Det är inte bra.
Men nu har jag ju haft dem massor av år. Jag kan inte sova utan. Och jag måste kunna sova för att orka med livet.

Doktorn tittar intensivt på mej och säger: Hur många Zopiklon har du kvar?
Jag svarar som det är, 4-5 stycken.
Han tittar på mej än mer intensivt. Jag känner mej som en pundare som vädjar om sin drog.
Jag känner mej misstrodd och förhörd.
Han säger: Du fick 200 st utskrivna i mitten av september. Du borde alltså ha 40-50 st kvar.
Tar du mer än du ska?

Jag nekar. Känner gråten inom mej. Ilskan som stiger. Känner mej som... som min mamma.
Var är dom då?
Jag möter fast hans blick, svarar som det är. Jag vet inte.
Eller svarar som det nästan är. Jag har inte tagit fler än vad jag ska (men mamma måste ha tagit när hon varit här, det är den enda förklaringen jag kan komma på.) Men om mamma säger jag ingenting.
Det hade låtit än mer pundar aktigt. Någon måste ha stulit dem. Nä, det säger jag inte.

Doktorn säger att han känner sej mycket tveksam till att skriva ut fler antidepressiva och insomningstabletter till mej. Han vill rådgöra med en kollega. Han går och lämnar mej med förnedringen rinnande utmed ryggen.
Jag förbereder mej för att han skall komma åter. Vad jag ska säga. Hur arg jag ska låta.
Han kommer tillbaka.
Han skriver ut medicinen jag vill ha MEN säger han, insomningstabletterna skrivs ut i småförpackningar som får hämtas ut månadsvis.
Missbruksförfarande.
Jag tackar avmätt för hjälpen. Säger att det är inga problem.
Han tittar vädjande på mej. Frågar om det känns okej.

Hur fan skulle det kunna kännas okej?
Den logiska sidan av mej förstår att han gör precis som han skall och bör.
Han känner inte mej. Vet ingenting om mej.
Allt han vet är att jag stått på vanebildande medicin för länge och att tabletterna tagit slut för fort.
Men jag känner mej som en missbrukare och en kriminell.
Jag känner mej som mamma och min släkt.
Och jag tänker att jag ska ta me fan sluta med de här tabletterna för INGEN ska någonsin se på mej på det sättet igen.

Fy fan.

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Gör fan inte det nu!!! Bli färdig skolan först. Ring och be att få prata med honom och säg det du skriver här... Var rädd om dig

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag blev ledsen när jag läste det här inlägget. Oftast blir jag arg och upprörd för din skull. Men nu... nä..inte arg alls. Bara otroligt ledsen. Jag tycker att läkaren ändå försökte, förmådde kanske inte hela vägen, men försökte, och du också. Jag önskar dig ett annat liv. Jag menar inte liv som i att du ska fly från det du har och är, men liv som att du ska hitta en vändpunkt, balans. Och framför allt inte känna skam eller skuld. Du är och förblir fantastisk. Men kanske, kanske har du egentligen fått en läkare som någonstans förstår. Men inte förmår. Hela vägen. Du är värd att leva ångestfri. Du är värd att sova. Det är det här med värd som verkar rinna undan från dig. Kram stor stor stor kram/C

    SvaraRadera
  3. Jag förstår att det var ett förnedrande möte och har själv haft möten med läkare där jag känt mig... Misstrodd och nästan lögnaktig, men jag hoppas som Cissi att det kanske, kanske finns en bra läkare där, fast det blev så fel nu. Du är värd att må bra, vilket som än är sättet för dig att göra det.

    SvaraRadera
  4. Kan känna detsamma som du i den typen av möten - att bli ifrågasatt och förminskad ... det är jobbigt. Vissa läkare, myndighetspersonal etc är oftast bra och proffsiga i sin roll men några brister. Saker kan ifrågasättas på olika vis, att få "den" behövande" att känna sig utlämnad - då har man inte gjort ett bra jobb. /Mormor

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare