Martin

En rejäl baksmälla och tre timmars orolig, berusad sömn satte liksom tonen för den här dagen. Den här fredagen i mars när vi följde en vän till den sista vilan.

Vi har alltså varit på begravning idag maken å jag.
En jämnårig vän som vi känt länge och träffat sporadiskt... men som vi båda tyckte väldigt mycket om och har många fina minnen med... rycktes hastigt bort i sömnen förra månaden och efterlämnade bland övrig familj och vänner två barn i skolåldern.
Det är overkligt och orättvist när en människa på lite drygt femtio dör utan förvarning men när små barn är inblandade rör det upp så mycket känslor utöver den sorg som är min.
Jag känner... ilska.
När prästen talade om Guds kärlek och stora nåd så är det en inre röst i mej som protesterar å gormar, en röst som vill komma ur, en utskällning som skulle heta duga.
Jag funderade på om jag har nån gudstro i kyrkan. Tvivlen och misstron är stark, men varför blir jag i så fall arg... skitförbannad... på Gud om jag nu inte tror att han finns?

Det blev en väldigt vacker begravning. Fina psalmer och stämningsfullt vald musik i övrigt. Vackra blommor och en otrolig värme och kärlek till dagens huvudperson. Värmen till Martin gick faktiskt att ta på. Omtanken om hans familj som är kvar likaså.
Det var många som var där och ville hedra honom/ familjen och ta avsked.
Jag tror inte jag ens känner så många människor. Inte ens om jag räknar med alla som verkligen inte tycker om mej.

Efteråt var både mannen och jag helt utpumpade. Jag la mej och sov tre timmar som en klubbad säl. Drömlöst och tungt.
Jag är fortfarande trött och tom. Det var så många känslor, och känslor kostar på.
Många tankar på andra man mist och saknat. Tankar på vem som står på tur.
Tankar på den egna döden och på livet... mitt enda liv... som jag helst ska hinna få ut så mycket som möjligt av innan det är över. Om det är över imorgon eller om fyrtio år vet man aldrig.
Martin verkar bara ha somnat. Men om han hann förstå, vad tänkte han då?
Hur summerade han? Hur nöjd var han?
Hur kommer jag själv summera den dagen? Vad kommer jag vara nöjd med, vad kommer jag ångra?
Som bekant är det ytterst få människor som på sin dödsbädd faktiskt grämer sej över att de aldrig simmade med vilda delfiner. Våra relationer är viktigast.
Hur vi blir ihågkomna och för vad.

Jag kommer minnas Martin för hans humor och värme. Jag kommer minnas honom för att han tyckte att jag var jordens lyckligaste kvinna med en make som min. Det sa han alltid. "Visst är du lycklig Asta, visst är du tacksam?"
Jag ler nu. Himlar med ögonen som jag alltid gjorde när han sa så där och så saknar jag dej. Jag ångrar att vi inte tog oss mer tid till varann.
Vila i frid vännen. Vila i frid.

Puss/ Asta