När det kostar att säga ifrån.

Idag kom jag i gräl med  en människa som via Nya Tider delade en länk från facebookgruppen "Nej till asylboende" i Sverige.
Det började med att jag påtalade det olämpliga med att dela rasistisk propaganda och sprida den typen av sidor utan ett uns av källkritik.
Vi dividerade fram å tillbaka.
Fler å fler av de gamla Sd argumenten kom fram. Att vi har åsiktsfrihet, att vi har en åsiktskorridor, att jag är naiv och arrogant och inte vill se verkligheten, att de (flyktingarna) ska visa respekt och tacksamhet, att samhället håller på att raseras osv. Ni känner igen tugget.
Jag försökte till en början vara resonerande men blev undan för undan allt mer hård i tonen själv.

Den stora skillnaden med denna diskussionen, till skillnad mot andra liknande som jag för varje dag, var att denna gången var "motståndaren" en släkting å vän. En människa som jag känt och uppskattat i många år och om jag skulle beskriva hen med ett enda ord så får det bli "snäll."
Jag måste säga att både åsikten och argumentationen förvånade mej.
Plötsligt klippte hen av diskussionen genom att ta bort mej som vän på facebook.
Mej och mina barn.
Och jag måste säga att det förvånade mej ändå mer och faktiskt gjorde mej ledsen.
Hur arg jag än blev vet jag inte om jag fixat det.
Jag har rensat hårt bland vänner å bekanta, både på facebook och irl som uppvisar rasistiska beteenden men vid familjen drar jag nog gränsen.
Jag skulle aldrig vika ner mej i diskussionen, aldrig sluta ta fajten men att ta bort ur mitt liv... och ta bort ungar runt omkring... det skulle jag nog inte kunnat.

Hen kallade mej elak.
Elak var jag nog inte i huvudsak för att jag påtalade att hen var rasist, att hen angrep mej personligen genom att klumpa ihop min svärson och mina utländska vänner med brottsliga förövare av utländsk härkomst.
Nej elak var jag när jag påtalade att hen var bortskämd som ville stänga gränserna för människor som flyr sina liv när hen har bil, mc, reser utomlands varje år, shoppar en massa, lever gott.
För hen har det minsann jättesvårt med värk och annat och jag var bara så jävla elak. Så elak att till å med mina barn sas upp kontakten med.

Alltså alla har vi väl våra kors att bära? Våra krämpor, våra rädslor, våra relationsproblem, vår ångest?
Men man är en liten människa om man inte kan se att man... ändå... är så jävla mycket privilegierad jämfört med de människor som flyr.
Sverige ÄR ett av världens tryggaste länder.

Men ibland kostar antirasismen på. Ibland mer än vad man har lust att betala.
Ibland gör den mej ledsen.
Nu är en sån stund.

Puss/ Asta