23:e mars i fjol skrev jag detta inlägget.

Våren innan jag skulle fylla 13 beslöt socialtjänsten att min mamma inte redde ut sin enda dotter.
Jag ansågs vara en fara för mej själv.
Å visst var jag vild, visst var jag destruktiv. Visst levde jag ett liv som inte passade för någon som inte var tonåring men jag älskade oxå de förfärade blickarna och frågorna de ställde på BUP.
Jag sniffade nagellack när personalen såg på bara för att väcka uppmärksamhet. Se deras chockade miner.
Jag var ung å dum.

Min mamma fick ultimatum. Antingen följer ni med frivilligt eller så hämtas tösen med polis.
I bilen med socialtanterna försökte mamma göra rim å reson av den märkliga situationen.
"Det är kanske lika bra." "Det är bara för ett tag." "Snälla sköt dej nu."
Bilen stannade. Vi var framme. Långt bortom... fucking much allting. Mitt i skogen.
En färja...uppmärksam på ungdomar... för att komma därifrån.
Framme på ungdomshemmet.
Mamma följde med in. Hälsade på personalen. Sa att "det såg trevligt ut."Trevligt?!
Sen åkte soctanterna å mamma hem.

Jag var tolv år. Se på tolvåringar runt omkring er...
Jag hade taskigt blonderat hår och mycket smink.
Utöver personal var de "intagna" killar som var flera år äldre än mej.
Betydligt mer förhärdade än lilla jag.
Jag som skolkat, druckit sprit, sovit borta olovandes och kanske rökt hasch någongång.
Varit med om ett inbrott i ett växthus där vi stal uppvaktningskort och blomkrukor.

Det var okej till kvällen kom.
Då låstes jag in på mitt rum vid ett visst klockslag... när har jag glömt.
Säng och skrivbord satt fast i väggen. Där fanns en stol. Kala väggar. Fönster som inte gick att öppna.
Några timmar senare släcktes ljuset.
Det blev svart.
Då är man inte stor.
Inte de första nätterna.
Av personalen fick man sömntabletter så småningom.
Beroendeframkallande sådana.
Jag hade redan sett vad beroendeframkallande mediciner gjorde med folk.
Jag tog aldrig emot dem.

Vi talar -80 tal.
Så vitt jag vet händer det ännu.
När jag... så småningom... kaxade till mej och trotsade personalen hotades jag med "Eknäs"
"Vill du hamna på Eknäs precis som din kusin?!" En kusin till mej hade nämligen passerat samma ungdomshem någrra år tidigare för att hamna på Eknäs.
Något som beskrevs som ett fängelse för ungdomar.

Det blev rutin där med.
Jag gick i skolan på förmiddagen inne på hemmet.
Vi dansade ibland på eftermiddagarna.
Vissa ur personalen blev jag fäst vid. De vid mej.
Jag tror de ömmade för mej som var så "liten." Jag fick gosa med deras hundar.
Killarna på hemmet rymde. Stal personalens bil. Jag fick inte följa med, jag var för liten...
Men jag såg mer droger än vad jag någonsin gjort... både innan å efter.
Bland annat en mamma till en av killarna smugglade in skiten.
Vi rökte hasch i skogen. Nåt "tyngre"fick jag inte vara med på.

Jag fyllde 13 år på hemmet.
Tretton år. Hur orkade jag? Hur reste jag mej?
Jag vet inte. Jag tycker de är skitungar när jag ser 13 åringar.
Kanske var jag...vi, vår generation... av annat virke. Kanske vänjer man sej vid allt.
När inget val finns.

Någon månad eller två efter min födelsedag fick jag flytta till ett ungdomshem i Göteborg.
Mer frihet. Möjlighet till dagpermissioner. Vänner. Bara man kom hem i tid på kvällen.
Lagom till 7:an fick jag komma hem till mormor å morfar.
Till min gamla klass. Ljusår äldre.
Träffade min make i rökrutan.

Så kan man oxå bli tonåring.

Puss/ Asta