Önskeinlägg av Magda, Långa förhållanden

De flesta människor upplever att de är bättre på att lösa andra människors problem än på att lösa sina egna. I synnerhet när det kommer till andra människors relationer. Jag är inget undantag där. Tvärtom.
Jag är livserfaren, klok och hyfsat analytiskt lagd. Jag är en jävel på att se hur andra människor brister, fastnar i sina tankesnurror och hur de skulle kunna göra istället.
Nyligen såg jag en professor tala om detta fenomen på tv och det visar sej att det är inte så märkligt, vi använder olika delar av hjärnan.
En del när vi själva är känslomässigt involverade och en del när vi tänker förnuftsmässigt.

Magda önskade ett inlägg om hur man håller liv i långvariga relationer och jag kan svara rent intellektuellt på det.
Komma med massor av tips!
Som sagt, jag är en analyserande själ, intresserad av människor och har lagt ner timmar å åter timmar på olika sorters av terapi.
Hell... jag skulle nog klara av att vara familjeterapeut tror jag :)
(Lite glimten i ögat där, all heder till deras profession.)
Men när det kommer till mitt eget äktenskap är det svårare.
Svårare av två anledningar.
Dels tycker inte maken om att jag vädrar för mycket privat om honom och dels är jag inte särskilt framgångsrik där.

Eller nja, det beror väl på hur man ser det.
Jag firar ändå... av tur, rädsla, stor kärlek å skicklighet eller på rent trots... 25 årig bröllopsdag till sommaren.
Silverbröllop... smaka på det ordet.
Vi har ännu inte slagit ihjäl varandra... av tur, rädsla, stor kärlek och skicklighet eller på rent trots. Å det är alltid något.

Vi borde absolut ta i varandra mer... för det tror jag är det absolut viktigaste.
Ha sex oftare, hålla i handen när vi går ut, göra fler roliga saker tillsammans och ägna oss åt hederligt gammalt hångel, tungkyssar och händer innanför tröjan.
Absolut.
Även i "hetare" gamla förhållanden än mitt så har jag reflekterat över att par med ett gäng år på nacken inte längre kysser varandra. Möjligtvis bortsett från när de har sex.
Eller har jag fel? Gör ni det? I soffan "bara för att"?
Däremot är vi BRA på att prata med varandra.
Vi pratar om allt, vi diskuterar mycket, i huvudsak hockey, samhällsfrågor, politik.
Vi är en trygghet för varandra, har en vetskap om att vi finns för varandra, kanske inte alltid i det lilla men i det stora.
Jag lever i en trygg förvissning om att oavsett problem så reder han ut det, på nåt sätt.
Vi har en hel del överseende med varandra. Vi... faktiskt särskilt jag, har för länge sedan slutat att sucka å pusta för minsta lilla.

Återstår "bara" det där gullandet då. Å tungkyssarna.
Jag får väl jobba på det, kan vi säga att det ska vara klart till guldbröllopet?

Puss/ Asta