Komplicerade relationer

 

Nästan alla nära relationer är komplicerade.
Eller är det bara så för mej?
Att relationen är komplicerad gör inte kärleken mindre. Inte sämre. Inte fattigare.

Min relation till mormor var inte alltid enkel.
Hon var ofta krävande. Hon var bittert och pessimistiskt lagd.
Egenskaper som även jag bär men i hela mitt liv försökt fjärma mej ifrån.
Hon såg problem i allting, hon oroade sej ständigt för något och hon gjorde alla bekymmer till sina egna.
När jag ringde henne och inledde mej "Hej mormor, hur är det?" så visste jag vad som väntade. En djup suck och sedan en uppräkning i oförrätter hon utsatts för.
Rätt ofta drog jag mej för att ringa. För att jag visste, för att jag inte orkade.

Precis som jag alltid drivs av ett behov av att stå för mina egna tillkortakommanden och visa upp dem i ljuset så vill jag inte försköna relationer till dem som jag älskat men mist.
Jag vill inte förminska det som var jobbigt, inte försköna.
Det känns som att kärleken blir mindre sann då.
Förstår ni hur jag menar?
För trots egenskaper mormor hade som jag retade mej på, trots att vi blev irriterade på varann så älskade jag henne djupt och hon älskade mej djupt.

Hon var den enda i mitt liv som alltid vid adjö tog mitt ansikte mellan sina händer, kysste mej på munnen och sa att jag var hennes docka. Eller hennes fina tös.
Alla andra jag känner å står nära ger mej en kram.
Hon gjorde alltid så. Har gjort sedan jag var liten. Gjorde dagen innan hon dog, sista gången vi sågs.
Å jag kände alltid det, att hon älskade mej på riktigt!

Jag växte ju upp där under stora delar av mitt liv.
Mormor är känslomässigt mycket min mamma. Jag var "hennes tös" lika mycket som hennes biologiska döttrar.
Med allt vad det innebar.
Med att hon läxade upp mej, la sej i, kom med råd (jag inte alltid ville ha), ställde upp, fanns, alltid hade tid för mej, bjöd när vi var på restaurang, stack till mej pengar ibland, tog sej friheten att säga sånt ingen annan vågar... och så kärleken då. Denna ovillkorliga.

Jag har både vackra, milda, roliga, soliga minnen med min mormor så som jag har bittra, arga, ledsna minnen.
Genom den självklara kärleken, och genom att vi båda är dom vi är, kunde vi ha hårda ordbyten. Vissa saker gör ont än. Vissa saker kommer alltid förgylla mitt liv.

Mormor levde på många sätt ett tufft liv.
Hon blev gravid som ogift. Utan att vara särskilt kär i morfar.
Hon blev en skam för sin familj. Fick gå ut med sin gravida mage när det kom gäster så att ingen skulle få veta "olyckan."
Som nyförlöst fick hon inte kaffe och smörgås eftersom hon var en sämre kvinna (ogift.)
Mina morföräldrar gifte sej kort efter att mamma föddes.
Relativt raskt fick de ytterligare två barn.
Mitt intryck är att mormor var bitter över hur livet blev.
Mormor och morfar så olika till en början.
Morfar rejäl men osocial. Mormor tyckte om dans och människor men inordnade sej.
Morfar blev en fin äkta man.
Han tog stort ansvar över hemmet, han jobbade hårt, han köpte blommor varje vecka till mormor. Jag minns honom som väldigt förälskad i mormor.
Mormor var mer... trogen.
På -50 och -60 talet fanns det inte heller så många alternativ för en ung kvinna.
Med åren utvecklades i alla fall en annan slags stor kärlek mellan dem och när morfar försvann in i demensen och sedan dog kom mormor aldrig tillbaka.
Fann ingen livsgnista.
Mormor levde med problem ingen gammal människa ska behöva genomgå.
Hon tog hand om missbrukande vuxna, ofta grovt respektlösa ungar.
Förtärdes av dåligt samvete blandat med ilska.
Hon hamnade mitt i härvor barnbarn med missbruk ställde till.
Utsattes för hot, hån. Blev bestulen. Fick lösa ekonomiska tvister för dem.
Hon tvingades (nåja, i hennes ögon var det så) att åka i väg, med hemtjänst el taxi, ibland mitt i natten till knarkarkvartar och annat.
Hon var rädd. Trött. Besviken.
Hon längtade ständigt efter morfar och döden.

Mormor har det bättre nu.
Hennes fridfulla leende efter döden kommer jag alltid bära med mej.
Som ett minne. En skatt.
Men för mej är det tomt.
Jag har mist min kanske största trygghet.
Även om jag mestadels klarat mej själv sedan jag blev myndig så har jag alltid ändå vetat att hon finns där. För mej. Att kärleken är oändlig.
Man tilldelas inte många sådana kärlekar i sitt liv.
Det är med lättnad och stor saknad jag släpper henne fri.

Puss/ Asta