Håll för näsan för här kommer "eget beröm." :)
Jag är retorisk, analyserande, politiskt insatt, modig, kvick i tanken.
Jag får mycket beröm för mina politiska texter i bloggen.
MEN! Jag är inte så bra på att söka försoning.
När jag "talar"... vare sej det är muntligt eller skriftligt... i dessa frågor så når jag bara de redan frälsta. Jag vet det.
Jag är hård och oförsonlig i min argumentation även om jag försöker att hålla en saklig ton men jag övertygar inga vilsna själar.
Går de att övertyga?
En del av dem, det tror jag. Även om en blogg kanske inte är bästa stället.
Att stångas med argument kan vara kul å adrenalinhöjande en stund men efter ett tag blir jag mer ledsen.
Sorgsen.
Problemen finns på riktigt!
Jag har idag fått en hel del kritik från flera olika läsare om att jag ofta uppmuntrar till att kommentera och diskutera i mitt fält men sen blir... arg. Är otrevlig.
Jag upplever inte mej själv sån. Irriterad... ja, visst. Vissa ämnen bränner mer än andra för mej, ligger närmare hjärtat.
Vissa åsikter kan jag inte respektera, det GÅR INTE. Jag tror ingen människa respekterar alla åsikter. Jag känner mej själv inte särskilt respekterad i dessa dispyter.
Men ändå, jag uppmanar till diskussion och jag lämnar sedan en sådan känsla hos läsaren.
Det är ändå någon form av misslyckande.
Eller?
För samtidigt är det ju så att om jag ger mej in med mina åsikter på Avpixlat eller någon annan främlingsfientlig sajt stödd av Sverigedemokraterna då lär jag få möta mindre respektfulla svar.
Det är ju inte bara muslimer och mörkhyade som inte är poppis inom dessa kretsar, även homosexuella och svenskar som "förråder sitt folk" hör dit.
Men igen. Hur når man fram till människor som tycker annorlunda?
Hur fångar jag... vi... de etablerade politikerna... upp dessa i mitt tycke "vilsna själar."
Har ni någon tanke om det?
Puss/ Asta
Genom att göra precis det du gör. Bemöta kommentarer. Lugnt och sakligt. Genom att ha ordentligt med fakta på fötterna. Genom att aldrig tystna. Men det är inte lätt... Det är en kamp. Som man betalar med hot och hotelser. Med att man har folk som ringer hem till en och andas i luren. Som väser fram att de skall knulla en. Eller ens barn. Bara för att man argumenterar för jämlikhet. Och lite också för att man har mage att vara gift med en icke svenskfödd... Suck.
SvaraRaderaDet är ett fruktansvärt pris att betala Ergo. Helt vansinnigt.
RaderaDet säger oxå en hel del om dess sympatisörer. Det är förmodligen ingen ilsk folkpartist som ringer å säger nåt sånt.
Suck ja. Å tack för att du finns å orkar.
Hm... Jag tror inte att någon egentligen övertygar någon annan i en debatt. Jag går till mig själv; jag är nog lika lite öppen för SD-vänliga argument som de är för mina. Det blir inte mycket till möte. Jag tror att människor behöver se och uppleva att det man inte tror på faktiskt fungerar för att man ska ändra uppfattning. Jag tänker tex på att kommuner där segregationen är som störst, finns det även mycket SD-politiker och anhängare. Det är i orostider med lågkonjunktur, arbetslöshet, ökande klyftor som man börjar tänka vi och dom för att flytta problemen och ångesten lite längre ifrån sig själv... När man mår bra behöver man inte skylla på någon. På individ-, grupp- och samhällsnivå. Sen förklara det ju såklart inte allt, men jag tror det förklarar en del.
SvaraRaderaJag tror det är svårt att fånga upp och nå fram till de som tycker annorlunda. Och samtidigt som det är viktigt att "ta debatten" ger vi också utrymme för att odemokratiska åsikter sprids genom att vi bjuder in dem till olika forum. Det är lite knivigt det där tycker jag.
Hm, det kanske är motsägelsefullt att bjuda in till diskussion och sedan tappa tålamodet eller tonen? Men att sakligt bemöta argument utan att ändra sig i sakfrågan är väl helt rimligt.
Kram Elin
(som heter Iderström i efternamn)
Ja det är sant. Hur man än gör blir det fel. Argumenterar man å bjuder in så öppnar man upp för deras åsikter och ger en viss acceptans. Gör man det inte så hörs inte heller den goda rösten.
RaderaDetta gäller i en liten blogg som min, men det gäller i lika hög grad på nationell nivå.
Visst är "dåliga tider" och oro och segregation en grogrund.
Men långt ifrån hela förklaringen. Se på Danmark och Finland, deras främlingsfientliga partier är stora trots en restriktivare flyktingpolitik.
Se på Norge, där växer de med trots att Norge är världens näst rikaste land.
Kram fina Elin
Jag måste ge dig en eloge för att du är så duktig och så bra på dessa frågor, samt vågar sticka ut hakan och stå för din sak. Jag tycker både Elin och Ergo Sum skriver så bra här också. Det ni skriver står jag också för, känner att jag kan säga ja till även om jag är sämre på att argumentera politiskt på det viset som ni är duktiga på. Jag tänker utifrån perspektivet att alla människor vill bli sedda, lyssnade på och räknas. När detta inte tillgodoses på olika plan i livet så är det nog väldigt lätt att känna att man vill skylla på något och finna olikheter större än likheter. Det är människor som har förmågan att se likheter oss människor emellan som också kan se att det blir inte orättvist fördelat om man är god mot någon annan och att det i sin tur ger tillbaka till en själv. Resurserna är kanske knapphändiga, men de behöver inte stå emot varandra eller att man måste "välja läger" som om hela havet stormar. I mitt eget liv har jag alltid rakt igenom upplevt större generositet och värme, vilja att hjälpa, vilja att arbeta och glädjen runt barnen - hos invandrare. Rakt av. Även om man inte haft så mycket själv, så finns det allt som oftast en annan solidaritet som jag tycker om och att man delar med sig. Jag är glad att dessa människor kommer hit, bjuder på sig själva, integreras och jag tror att de flesta som kommer hit - som jag mött - är oerhört tacksamma att ens leva och kunna överleva. Har man inte hört dessa fasansfulla historier så vet man heller inte vad man pratar om. Man kan bara jämföra med tsunamin och hur det drabbade Sverige, vilken enorm sorg det var för många och ännu är. Då ifrågasatte man inte människors trauman och sorg. Men för den Irakiska familjen gör man det eller vart man nu kommer ifrån och utgår omedelbart med kritiska ögon att de ska snylta på något vis som om det vore från ens egna ficka, istället för att se individer och människor för vilka de är när man möter dem ansikte mot ansikte. Lite tankar från mig till dig, Asta <3
SvaraRaderaOj, vad mycket det blev! Hahahaa.
RaderaDu skriver oxå bra Maria!
RaderaJag tänker på berättelser jag hört. Om länder människor lämnat. Där de levt medelklassliv. Haft ett fint hus, en trädgård de älskat. Vänner å släkt runt omkring sej. Så väljer de att fly, därför att hoten kommer el kriget el en vansinnig diktator som förändrar villkoren.
De flyr till ett annat land, fjärran från sitt egna. De kan inte språket, har inga släktingar med, knappt några mer ägodelar än kläderna de bär. De sätts i en förort, de har svårt att få jobb, lever på bidrag. Allt... utom livet och tryggheten... har tagits ifrån dem.
Och så finns det människor som påstår att någon skulle göra det frivilligt.
För våra feta bidrag?!
Skulle de själva göra så? Lämna sitt land, sitt språk, sin kultur, sina vänner, sitt hem, sina saker för en 3:a i en förort?
Kram