Krossad jantelag stolt.

 

Det är inte så där himla mycket i mitt liv som jag med handen på hjärtat kan säga att jag är riktigt, riktigt stolt över. Det är mina barn... så klart... och sen är det mina hundar.

Ja nu har jag ju "bara" Gottemannen kvar men ändå kan jag känna stolthet över den Märta var å blev och allt jobb jag lade ner på henne för en fungerande vardag.
Att jag inte gav upp, när alla rådde mej att göra så.
Som tack å belöning fick jag vandra i nästan 8 år på den här jorden med min själsfrände.
Nu finns hon, om mej å kring mej, i allt jag gör som en skyddsängel och ledstjärna.

Men detta inlägget skulle handla om hur stolt jag är över Gottfrid.
För det ÄR jag. Ur hjärtat å helt jantefritt VRÅLSTOLT över den unga herre han är och utvecklas till.
Nu ligger det förvisso en hel del gott uppfödarjobb i grunden, inte tu tal om det att han har goda gener att brås på den gossen, men det är oxå väldigt mycket min förtjänst att han utvecklas på det sätt han gör.

Han är vacker!
Det kan väl knappast ha undgått någon? :) Å vackrare ska han bli.
Han är liten men naggande god, väger just nu 46 kg, och växer väldigt jämt och fint.
Men framförallt är han en så kärleksfull och trevlig hund.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna få en mammigare hund än Märta men Gottfrid tar mammigheten till en helt egen nivå.
Han är JÄMT med mej. Helst på mej.
Han är med på toaletten och får han någongång inte följa med så är det stora glädjescener när jag öppnar dörren efter en dusch eller en kisseliss.
Den här kontakten har jag nytta av vad vi än gör.
Utomhus är han så gott som alltid lös och han kommer 99 gånger av hundra.
Han tycker helt enkelt att jag är mer rolig och mer spännande än allt annat han möter på promenader.
Nu har jag förvisso inte tränat honom i den typ av kravfas att han skall komma mitt i en lek med andra hundar å så där, men på våra dagliga promenader.
Han älskar att träna.
Att få min uppmärksamhet och att samarbeta är belöning nog i de flesta situationer.
Jag har aldrig varit i närheten av en sådan kontakt med mina tidigare hundar.
Visst han tigger. Han är burdus i sin vilja att vara med. Han är ibland som en två åring som bara måste ha all uppmärksamhet.
Men dels är han valp, och dels har han aldrig fått lära sej att det är fel.
För mej är det inga problem.
För gäster? Tja, de är just gäster och får ta seden dit de kommer.
Så håller Asta hund helt enkelt.

Ingenting av detta har varit gratis.
Jag har medvetet och till mångas förfäran arbetat för att få en hund som Gottfrid.
På promenader ÄR jag rolig.
Jag springer, jag går långsamt, jag hittar skatter, jag balanserar. jag slänger korv runt mej, jag hittar pinnar som vi kampar med.
Jag sover med honom om nätterna... ja, fortfarande.
Jag skämmer bort honom med ben å öron var å varannan dag.
Jag bygger större delen av mitt liv runt honom. Därför att jag kan... jag har vuxna barn och näst dom ÄR Gottfrid den viktigaste själen i mitt liv.
Det är han väldigt medveten om.

Jag tror att precis som med barn så är byggandet av kontakt, förtroende och en ömsinthet det allra viktigaste.
Jag bestraffar aldrig min hund fysiskt. Jag höjer väldigt sällan rösten. Jag blir aldrig arg på riktigt. Någongång låtsas jag att jag blir arg.
Men han är ett resultat av väldigt väldigt mycket kärlek och tid min Gottfrid.
Väldigt mycket pussar, smek och närkontakt.
Att han älskar att ligga i knät så jag inte kan se vad som är på tv'n och att knäna domnar... det får jag lixom ta. Jag tar det, för han har ett sånt behov av att ligga på just den fläcken som jag är.

Gottfrid är snäll och vänlig mot både människor och djur.
Han har sin vakt i sej och han älskar dessvärre att jaga katten.
Han är allt jag kunnat drömma om hos en hund, en bästa kompis, och mer därtill.
Jag är... med handen på hjärtat så rasande stolt över honom, över mej som hundmamma och över det vi presterat så här långt.
Måtte jag få ha kvar denna Gudasände Gottepojken länge, länge än.

Puss/ Asta