Långt inlägg om moderskap

Elinas bokval "Jag skulle aldrig ljuga för dej" var så himla bra.
Inte bara för att det var en välskriven roman utan oxå för att den väcker mycket tankar som lämpar sej väl att diskutera... till exempel i en bokcirkel, till exempel i en blogg.
Det är nästan så jag känner "men gud, var ska jag börja", kul med en sådan inspiration.
Min dotter Emelie som oxå är med i bokcirkeln funderar i sin recension och i kommentarer till mej främst i Cecilias känslor å beteende gentemot barnen.
Inte så konstigt då Emelie väntar sitt första barn å så klart har en hel del tankar kring moderskapet.
Jag märker att jag förvånas en del av att vi... min dotter å jag... som är ganska så lika fäster oss vid olika saker, inte kan ta till oss olika delar osv.
Det beror så klart på att det skiljer en del ändå i erfarenheter. Hon står i början av sitt föräldraskap, jag har alla mina barn i hamn.
Vi är oxå uppvuxna under olika villkor, utan att förringa hennes svårigheter i livet så har jag vuxit upp tuffare och förmått skydda mina barn från mycket som jag själv inte blev skyddad ifrån.

Här är två delar av kommentarer jag fastnade för och skall försöka besvara i detta inlägg...

"Kan jag bli den mamma som jag VILL vara eller kommer jag att bli den mamma som jag KAN vara?"

"Jag förstår att det är ett väldigt förbjudet ämne, men jag skulle ändå vilja veta lite hur ni, som har flera barn, tänker kring detta... är det möjligt att känna en större kärlek till ett av sina barn. Kan man verkligen känna sig så där kvävd av att ens barn behöver kärlek? Och när man är så medveten om sitt eget lidande, som man gick igenom som barn, kan man som mamma vara så blind inför att göra samma fel IGEN med SINA EGNA barn... utan att ens reflektera över det? Hur är det att vara mamma till flera barn och känna sig kvävd?"

Min mormor kände inte att hon blev bekräftad och älskad av sin mamma.
Jag vet att hon i hela sitt liv ältade denna relation och varför hennes mamma inte förmådde.
Gammelmormor fick bara detta enda barn. Denna flicka som blev min mormor.
Mormors förstfödda var också en flicka, min mamma.
Även om mormor hade problem med samtliga sina barn så var kanske relationen till just mamma den trasigaste. Min mamma kände sej aldrig nära sin mamma som barn å sökte sej istället mycket till sina morföräldrar.
Min mammas förstfödda var jag. Också en flicka. Historien upprepade sej.
Hon hade svårt att ta till sej mej. Svårt med tålamodet. Svårt med kärleken.
När lillebror kom blev det så mycket enklare för henne att älska.
Jag tror inte han påminde henne så mycket om sin egen barndom å sin egen relation med sin mamma. Min mormor.
Blir det rörigt?
Min förstfödda, också en flicka, Emelie som skrivit kommentarerna.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft problem med att älska henne, med att älska någon av barnen, men kanske höll jag på att gå i samma fälla som så många kvinnor i min släkt gjort före mej med sina förstfödda döttrar.
Jag var ung. Själv väldigt självständigt uppfostrad. Ett nyckelbarn. Som passade sin bror om nätterna utan att det var nåt konstigt när jag var 8-9 år.
Jag ställde höga krav på min förstfödda som barn.
Hon fick ofta ta min irritation. Hon fick stå tillbaka när hennes småsyskon krävde mycket av mej.
Jag gjorde nog så gott jag kunde, men riktigt bra som mamma till henne blev jag nog först när hon blev äldre.
Visst, vi bakade, vi lekte, vi läste, vi såg på film utan "småungarna."
Vi picknickade, vi gick i skogen, vi kramades, lekte lekar i badkaret.
Men hon fick oxå ta alldeles för mycket som hon var för liten för.
Å som jag var för ung och för stressad för att se.

Jag har många gånger tänkt på den här "förstfödda dotterns förbannelse" genom min släkt och är övertygad om att jag till stor del brutit den.
Jag å min äldsta dotter står varandra väldigt nära och jag tror att hon vet att jag skulle dö för henne om det krävdes.
Men som sagt, även jag höll på att gå i fällan, och gjorde delvis så när jag uppfostrade min äldsta till "duktig flicka." (Tyst, snäll, hjälpsam, undfallande för de yngres behov.)
En förstfödd dotter, i synnerhet en som är lik en, påminner så smärtsamt mycket om den egna barndomen. Det kan tyckas vara den naturligaste sak i världen att göra tvärtom då. Men så fungerar inte alltid psyket.

Jag vet att min man (om vi nu ska blanda in karlar i föräldraskap :) ) fick som liten väldigt lite kärlek.
Ja faktiskt minns han inte en enda kram eller att han någonsin satt i sin mammas knä.
Han fick som väldigt ung en styvfar som alltid exkluderade honom ur familljen, som gav min man skulden för allt ont som hände i hans liv.
Min man fick det fulaste rummet, tjäna ihop sina kläder själv, inga fickpengar osv osv. Hans mamma tog aldrig honom i försvar inför styvpappans orättvisor.
Min man blev inte en särskilt kramig och öppet känslosam pappa.
Men han gjorde så gott han kunde utifrån de små resurser han själv hade.
Trots att han upprepade en del av sin barndoms misstag.

Jag kan känna ett hopp att min dotters förstfödda skall vara en son tack vare detta.
Någon som hon självklart kommer att älska mer än allt, men inte identifiera sej med lika hårt som med en dotter.
Å andra sidan tror jag min dotter fått lite andra redskap.

Så ja, man kan bryta beteenden. Men det är svårare än man tror. Sitter djupare än vad man kan ana.
Vad man kan vara säker på, vad alla som varit föräldrar ett tag vet om, är att även om man lyckas att inte göra sina egna föräldrars misstag så gör man egna.
Att vara "den där mamman man vill vara" alltid är nog lika svårt eller omöjligt som att vara "den där frun man vill vara", "den där människan man vill vara."
Visst kan man sträva ditåt, men till slut står man ändå där med sina begränsade resurser... för att det är nästan omöjligt att vara en perfekt människa.

Att älska sina barn olika mycket. Kan man det?
Ja, det kan man säkert. Många gör ju uppenbarligen det.
Känslorna till barnen är något alla föräldrar då å då funderar kring.
Märkliga tankar som om... "men om jag måste mista EN av dem" och andra knäppa helt omöjliga tankar.
Jag älskar alla mina barn lika mycket så till vida att jag vill dem alla lika väl, jag saknar dem alla, jag tänker på dem alla, jag är lika rädd om dem, jag är lika stolt.
Men där någonstans tar det ju stopp med likheterna för mina fyra barn är fyra helt olika individer. Med helt olika styrkor, svagheter, behov.
Är och har alltid varit.
Lika säkert som att jag tycker att jag alltid har försökt vara rättvis, lika säkert är det förmodligen att de inte upplevt det så.
Men hur kan man vara lika dan? Hur kan man behandla och bemöta lika dant när den jag speglar mej emot reagerar på helt olika sätt.
Någon är ängslig, någon självsäker, någon har hög integritet, någon behöver bekräftas, någon har taskig ekonomi, någon behöver assistans, någon behöver vara i fred, någon behöver kontakt.
Å allt förändras. I tid.
Det är en omöjlighet att uppfattas som rättvis, hur man än försöker.

Oj, vilket långt inlägg. Vad tänker ni andra? Ni som ännu inte har barn? Ni som har barn? Det vore spännande att ta del av.

Puss/ Asta