Om jag gillar män?

Om jag tycker om män?
Jo vars. Visst gör jag det.
Jag älskar min make. Min pappa. Min son. Min "lillebror."
Älskade min morfar, min svärfar.
Jag kan hänfört förlora mej i ett par mörka ögon en stund eller två.
(Särskilt om de sitter på en stor man med mörk skäggstubb och lite "stark nallebjörns utstrålning.")
Jag tycker om många manliga egenskaper. Imponeras av händiga män. Av min egen makes inställning "hur svårt kan det va" om saker han tidigare aldrig har gjort.
Jag har många manliga förebilder och "idoler."
Jo, jag tycker om män.

Men jag litar generellt sätt inte på män jag inte känner.
Jag känner mej ofta kritiskt och föraktfullt granskad av dem.
Jag känner mej obekväm tillsammans med män som jag inte känner.
Å jag skulle (som singel) aldrig följa med en främmande man hem.

Jag har goda skäl till att inte lita på män.
Jag har i hela mitt liv fått den känslan bekräftad.
Lärt mej det den hårda vägen och är nu mera vad man skulle kunna kalla för (lite överdrivet) streetsmart.

När jag var barn blev jag uppklämd mot en vägg av min ingifta morbror.
Fick hans tunga inkörd i munnen och hans händer på min kropp.
När jag var barn å sov över där kunde han komma in på natten å ta på mej medan jag förskräckt låtsades att jag sov.

Jag blev flera gånger smekt eller klappad i rumpan, fick höra opassande kommentarer om min kropp av kompisars pappor redan när jag var kanske 10-11 år. 

När jag var 12 år blev jag våldtagen av en kille som var 18-19 år och som jag var jätte betuttad i och smickrad över hans uppmärksamhet.
Han å hans jämnåriga kompis band fast mina armar å ben och turades om att ta för sej. I alla hål. Medan jag hade en kudde för ansiktet att skrika i.
Efteråt klappade de om mej, sa att "de bara skojade" och att "jag ju varit med på det."
Sen blev jag hemskickad för det kom andra tjejer som DOM var kära i på riktigt.
Då fick inte jag störa mer.
Jag var vuxen innan jag förstod vad jag varit med om. Ett brott.
Jag var vuxen innan jag slutade skämmas. Jag berättade inte ett ord för någon då.
Däremot skämdes jag å kände mej billig när jag mötte de här killarna som alltid flinade mot mej. Föraktfullt.

Jag var 12 år när jag å mina jämnåriga tjejkompisar hängde hemma hos medelålders män som ständigt hade porrfilmer på tv. Som kladdade på oss småtjejer. Men vi fick nånstans att hänga, vi bjöds på sprit och cigaretter.
Några av mina (lika unga väninnor!!!) hade sex med dessa karlar för nån hundring eller så.

Jag var 13 år när jag liftade med en gul sportbil och en vuxen, kanske 40 årig man, som jag inte kände.
Han körde mej inte dit han lovat utan istället ut i skogen där han förklarade för mej hur länge sedan det var han varit med en kvinna och hur kåt han var.
Hur jag tvingades hjälpa honom att masturbera med en ända tanke i huvudet... att inte bli mördad.

Jag blev destruktiv och levde farligt. Utsatte mej för risker och förnedring.
Gång på gång efter det.
Tills jag som 15 åring träffade min blivande man och långsamt började arbeta upp min självkänsla.
Låååååångsamt... jag är inte där än, men jag har i alla fall vett på att värna det lilla barn jag en gång var och att idag aldrig utsätta mej för risker.
Min man lärde mej att det finns bra män!

Sen är det sånt där som jag antar de flesta kvinnor varit med om.
Sexuella inviter av taxichaufförer, väninnors män som gör närmanden, sexuella trakasserier på arbetsplatser. En hand där, en pressande kropp där.
Granskande blickar uppifrån å ner. Kommentarer om att "säkert vara lätt att få i säng" osv osv osv.

Ja, jag gillar män.
Men jag litar inte på dom.
Inte ett skit.

Puss/ Asta