Mormor

Idag dog min mormor.
Mormor var kanske den som jag känt älskat mej mest.
Jag har skrivit det förut, hon var på många sätt min mamma.
Den som tjatade på mej, förmanade mej, läxade upp mej.
Den som samlade familjen, den som alltid fanns, den som alltid kysste mej på kinden och sa att jag var hennes docka, att hon älskade mej.

Senast igår sa hon det, "Jag älskar dej, det har jag alltid gjort."
Å jag vet att det är sant, hon har alltid gjort det. Trots att vår relation på intet sätt var smärtfri, trots att jag som ung gjorde uppror mot hennes bitterhet och som äldre skrämdes av den så var jag i fast förvissning om att hon älskade mej.
Alltid.

Jag har gråtit väldigt lite idag.
Tidvis blir jag tjock i halsen och tårarna väller upp i ögonen, men nån gråt har inte kommit.
Jag upplever världen som ensammare, större, mer skrämmande utan henne men samtidigt är jag så tacksam för hennes skull.
Att sjukdomen gick så fort, att vi sågs igår och att hon var helt klar då, att hon slapp lida, slapp "bli gammal å gaggig" och hamna på hem, att hon fick komma hem till morfar.

Döden är alltid skrämmande och sorglig i all sin slutgiltighet.
Att allt är oåterkalleligt borta.
Aldrig mer... som jag skrev mycket om när Märta dog.
Hon har funnits jämt, och nu finns hon inte mer.
Hon fattas mej.
Men hon är på ett bättre ställe. Hon har fått frid.

Mormor levde på många sätt ett hårt liv.
Inte minst på äldre dar.
Som många andra kvinnor i hennes generation levde hon helt för andra.
Inte utan en viss bitterhet, men på något annat sätt kunde hon inte andas.
Hon tog hand om morfar hemma när han var tomig och dement i många år.
När det inte längre gick och han hamnade på hem tog hon hand om honom på hemmet. Var där varje dag. Från morgon till kväll.
Hennes frihet blev inte större.
Så dog morfar och då började hon ta hand om min sjuka och alkoholiserade moster och hennes knarkande son istället. Handlade, tvättade, skötte om henne.
La massor av tid och pengar där.
Såg, hörde, utsattes för saker inga gamla människor skall utsättas för.
Påtända människor, hot, förolämpningar, utpressning.
Allt sånt som följer i missbrukets misär.

Hon var trött sista åren mormor.
På livet. Som det hade blivit.
Hon var ledsen över all släkt "som ställde till det" och gjorde allas problem till sina egna.
Hon längtade konstant bort, till morfar.

När jag såg henne idag. Då själen för länge sen brett ut sina vita breda vingar och lyft till en plats vi ännu inte har mött så såg hon så fridfull ut.
Sovandes. Fortfarande varm. Med ett stilla leende på sina läppar.
Med en frid som jag sällan sett hos henne.
Lilla mormor...
Jag saknar dej redan. Jag räds livet utan dej. Jag har dåligt samvete för all tid jag inte gav, alla ord jag inte sa (och nu gråter jag plötsligt...)
Jag vill hålla dej levande, minnas, föra dej vidare.
Jag vill få krama dej igen och få bli kramad igen av dej.
Men jag är så tacksam att du är hemma nu. Hos morfar.
Älskar dej. Alltid.

Puss/ A