Han är tre å ett halvt år nu min Gottfrid.
Så gott som färdig. Nästan vuxen.
De blir vuxna sent Douge de bordeauxerna och lever inte länge. Det är rasens stora minus.
Nu börjar jag kunna se vem han är, vem han har blivit. Unghundar kan ha en massa exter för sej som inte är deras personlighet egentligen, sånt som kommer å går.
Jag har inte vägt honom på länge men skulle gissa på kring 55 kg.
Han är en liten hanhund med andra ord, men han är inte så hög heller och jag tycker han är proportionerlig.
Femtiofem kilo muskler är rätt så mycket det med. Fullt tillräckligt.
En Dogue de bordeaux låga å satta kropp med kraftigt nackparti gör dem råstarka.
De är bulldozer som kan röja ner vad som helst om de vill.
Och vilja har de gott om.
Jag har aldrig ställt ut honom men jag tror att han är vacker. Jag tycker han är vacker.
Han har en ovanligt djup röd färg, han är kompakt men ändå smidig och trots att han är liten har han ett i mina ögon maskulint uttryck.
Gottfrid är mammas hund.
När Märta dog trodde jag aldrig att jag skulle få en lika mammig hund men Gottfrid är snäppet vassare där. Han älskar lixom mej och resten av jordens befolkning tycker han om alternativt accepterar.
Jag tror säkert det är min förtjänst/ skuld (beroende på hur man ser det) för det är jag som gör allt roligt med honom och framförallt är det jag som sover med honom.
Han är till sin mentalitet stabil. Blir sällan eller aldrig rädd för något.
Han är lugn. Inomhus vilar han mest eller ligger å tittar på vad jag gör. Höga eller skarpa ljud är han oberörd inför.
Utomhus strövar han ofta lös. Det händer att han drar iväg efter å jagar upp en katt i ett träd men rådjur orkar han sällan springa efter längre. Han vet, precis som han vet med fåglar, att han har inte en chans ändå.
Gottfrid är inte alls lika smart som Märta var. Det tackar jag för.
Hon använde ofta sin intelligens till att ställa till saker å ting som inte jag tyckte var käckt. Öppna dörrar å skåp. Gottfrid ids inte försöka. Är något ett problem avstår han hellre.
Han är i princip helt ouppfostrad.
Jag miljötränade honom rätt mycket som valp och unghund. Lydnad roade honom inte alls så som det gjorde med Märta. Han ska stanna när jag säger det utomhus, komma när jag ropar (det går inte fort) och i övrigt är det inte mycket mer även om han självklart kan sitt, ligg, high five, gå här ifrån, gå fint och lite sånt.
Han är usel på att spåra eller leta upp saker. Han letar med synen.
Luktsinnet används till brudar och brudar only.
Där missar han ingenting så fungerar gör den.
På sista tiden har han börjat med en del ofog som jag inte är nöjd med.
Han kan spänna upp sej för andra hanhundar och han kan... ibland... bli väldigt fokuserad på småhundar. Han tittar på dem med samma blick som katter, harar å annat "jaktbart."
Han har även börjat bli lite smågrinig med "valpen" Noah.
Morrar åt Noah om han kommer nära när det finns nåt ätbart men även när han vill vara ifred eller när han vill ha en särskild soffplats. Han kan även sucka surt å byta rum. Han vill bestämma helt enkelt!
Det är något som oroar mej, jag har alltid litat blint på min hund innan.
Tips mottages!
Mammas bebis och prins på gott å ont helt enkelt. Det vet han om.
Han är otroligt curlad. Jag kan räkna nätterna jag varit ifrån honom på mina fingrar och han har aldrig varit ensam hemma mer än 3-4 timmar åt gången, vilket sker väldigt sällan.
Han får ta plats som vilken familjemedlem som helst och får bara bannor när han fostrar Noah i princip.
På det stora hela är jag väldigt nöjd med honom. Han är min gudasände, jag hade aldrig överlevt förlusten av Märta utan honom
Puss/ Asta
Jeg er enig i din beskrivning av Gotte.......han er harmonisk bygget og veldig pen. Han er nok ikke ferdig med sin mentale modningsfase enda, spesielt siden han har begynt å bryske seg imot andre hanner. Avledning er vel det beste du kan forsøke, vær i forkant (dette gjorde du jo også med Märtha) og gi han noe å gjøre når det nærmer seg en annen hanne eller en liten hund.
SvaraRaderaNår det gjelder at han har begynt å si ifra til Noah, så er jeg ikke overrasket. Heller mer overrasket over at han ikke har gjort det tidligere. Han SKAL få være i fred når han spiser, når han sover og behøver å være for seg selv. Husk at det er mye aktivitet hos dere, han har vært vant med å bare være din uten å måtte dele, og jeg synes han har vært superflink som ikke har blitt sjalu hittil. Jeg synes ikke det betyr at han skal bestemme.
Jeg synes det er "bra" han sier ifra med å knurre, det er jo en indikasjon på at han føler seg ubekvem, og jeg vil heller ha en hund som sier ifra enn en som går rett på uten advarsel. Og så skal man huske at det er helt naturlig for dem å si ifra på den måten, det gjør de jo hund til hund også.
:-) Laila
Tack Laila. Jag är enig med dej i det mesta. Självklart ska hundar vara ifred när de sover å äter. Jag är oxå noga med att Noah inte ska klänga eller vara jobbig på Gottfrid.
RaderaMen det är inte alltid lätt eller så svart vitt enkelt. Om Gotte kommer å lägger sej där vi leker, jag då får han finna sej i att inte vara ifred. Inte heller är det ok om Noah går förbi precis när Gotte hittat någon tappad mat på golvet. Han gör då små utfall och gapar Noah rakt i nyllet. Har hänt EN gång när jag varit hemma att han gjort det så hårt. Dels är det nog för att Gotte ser mej som boss här hemma men oxå för att jag hinner läsa hans kroppsspråk innan de andra i familjen märker nåt och agerar.
Precis som du säger gör Gottfrid ingenting konstigt med hundögon sett. Men jag som flockledare bestämmer och att gasta de små i nyllet är inte ok.
Kram
Jeg er enig i det at han ikke skal gjøre sånt mot Noah. Jeg leste ikke den situasjonen ut av det du skrev, forstod det tvert om :-)
SvaraRadera