Oväntat och rätt jobbigt besök.

Han besöker mej ibland om kvällarna när alla andra sover.
Oanmäld, oönskad, oväntad dyker han upp bakom mej.
Slickar min ryggrad med sin kalla tunga.
Jag är inte särskilt förtjust i det. Men vad jag tycker, vad jag säger och vad jag gör bryr han sej väldigt lite om.
Inte alls faktiskt.
Han omfamnar mej, fyller mej, tar på mej.

Ni har säkert redan listat ut vem han är. Herr Ångest.
Den där vännen som jag försökt dumpa hela mitt jävla liv men som envisas med sina återbesök.
Herr Ångest är nåt helt annat än rädsla.
Rädd är man för en hotande fara.
Något helt annat än sorg.
Sorg är när man är ledsen, saknar något eller någon.
Både sorg och rädsla kan man konfrontera. Lösa.Eller i alla fall få en bukett blommor som plåster på såret.

Herr Ångest har liksom inget riktigt ärende, han bara kommer.
När som helst, hipp som happ men ofta på kvällen.
Ofta när det är tyst.
Jag kan söka efter orsaker. Är det ditten eller datten? Är det för mycket eller för lite?
Men ingenting fäster riktigt.
Det är hans kännetecken. Hans märke. Detta att han inte behöver någon orsak eller verkan.
Och då letar jag i skåpen.
Därför att jag lättare står ut med honom om jag har någonting att tugga på. Helst chips.
Jag söker efter nåt alkoholhaltigt. Ett glas vin, en öl.
Herr Ångest både älskar å hatar alkohol.
Den skrämmer bort honom för stunden, men sedan är det som om han hittar kompisen Rädslan och tar henne i handen.
Du kommer bli som din mamma. Bara för att du klarat dej just nu så betyder det ingenting, varför skulle du annars bli sugen på en 3,5:a klockan halv elva en söndagskväll? Va?
Idag har jag inga chips att sätta tänderna i. Ingen öl att klara strupen med.
Jag har en mugg te och den håller jag om med båda händerna medan han flåsar mej i nacken och säger förminskande saker. Stackars dej. Stackars dej som är så rädd för allt. Hur ska du klara praktikerna? Hur ska du kunna skriva en D-uppsats... ensam? Hur ska stackars nervösa du kunna bli barnmorska? Det är hela, starka, driftiga kvinnor som kan bli det. Inte nån sån liten... trasa.
Å så sitter jag där. Med axlarna uppdragna till käkbenet. Med andan högt upp i bröstet. Med tarmar som far runt och gör mej bajsnödig som om jag hade värsta magsjukan. Med värk i vä pekfingers och ringfingers mellanled. Fråga mej inte varför, Herr Ångest har alltid den effekten på mej.
Jag blir torr i munnen och kall om händerna, jag vill alltid fly.
 Byta hem, man, liv, jobb, boendeort. Ibland bara försvinna. Bli en av alla de där kvinnorna som försvinner å sen aldrig hittas. En bråkdel av dem är säkert mördade, men flertalet följde sin inre röst å drog.
Bara dra. Tänk så lockande. Bara stänga dörren och gå.

Kan någon vänlig människa vara så godhjärtad att hjälpa mej visa Herr Ångest ut?
Vi har talat färdigt med varann. Å förhoppningsvis har jag en dejt med en annan snubbe strax i kväll.
Mr John Blund. Förtjusande karl. När han kommer menar jag.

Puss/ Asta