Riket kammenbornia

En blogg som jag ständigt återkommer till då å då och som jag gjort reklam för tidigare här är Kammebornia. I riket Kammenbornia är Pia drottning och hennes Dennis kung.
De lever på landet, väldigt nära naturen och i nuet, skriver ljuvliga texter och lägger ut vackra bilder på skavda fönster med frostrosor och den öppna vedkaminen, på pappersänglar och stickade strumpor. Kungaparet av Kammenbornia har gått igenom mycket som är svårt, men har så mycket kärlek till varandra och till det lilla i livet.
Som sagt, det är ingen blogg som jag läser slaviskt varje dag men då å då går jag in och läser tillbaka, njuter av bilderna, tankar harmoni.

Så läste jag ett inlägg som gick rakt i hjärtat och som fick mej att förstå på ett annat sätt än tidigare.
Läs gärna själv här, men kort går det ut på att Kungaparet i Kammenbornia väljer vad de vill visa upp å vad de själva vill se. Väljer vad som är vackert i ett liv som inte är helt självvalt.
Inga foton på det mögliga badrummet där det är frost på insidan av fönstret utan istället på katterna eller den sprakande elden.
Läs. Jag rekommenderar verkligen det här inlägget och bloggen på riktigt.
Sanna överlevare och konstnärssjälar.

Jag tänker att så här är det nog för de flesta av oss. Inte bara för mej och Drottningen av Kammenbornia. Nu tycker jag förvisso att mina blogginlägg och mina statusuppdateringar rymmer mer än fest, kärlek och innerlig lycka utan jag menar snarare att vi alla bär just de där korsen.
Vi bär alla någon form av rädsla och sorg. Och gör vi inte det så är kanske det just det som är korset, att inte ha kontakt med den delen av sin själ. Förr eller senare drabbas alla människor av svåra saker.
Av svek, kärlek som tar slut, sjukdomar, ekonomi som stjäl livskraft, avsked och annat som hör livet till. Som gör oss till människor.
Allt vi kan göra är att försöka välja. Välja att se det vackra, välja att stanna i det som ger oss ro.
Det är lättare sagt än gjort.
Själv är jag lite av en mästarinna på att älta och att oroa mej för värsta möjliga scenario i olika sammanhang.
Jag har oxå försökt att fånga lyckan. Har ni försökt ni med?
Ni vet, när man plötsligt känner den där känslan av frid å glädje... för min del är det ofta ihop med Gottfrid på våra rundor... och man lixom griper efter den. Vill fånga den, spara den, hålla fast den.
Men lycka låter sej inte fångas.
Lycka är en stund här å nu att vila i och sen är den borta igen.

Jag ska försöka minnas det här. Både i mötet med mej själv och med andra.
För ingen vet vad den andra bär på.

Puss/ Asta