Ibland vill jag ta av mej Pk glasögonen.

Det är inte bara onda människor som gör dumma saker och det är inte bara onda människor som har småsexistiska/ rasistiska åsikter. Samhället har blivit allt mer polariserat och med det även jag.
Jag kan bli ursinnig på nätet, på människor som jag inte känner, som gång på gång delar lättklädda sexistiska bilder på unga kvinnor eller som "skojar" om invandrare. Jag bemöter det ofta i väldigt hård ton och många ytliga bekanta har rykt från ex facebook.
Men det blir svårare när man kommer till den verkliga världen.

Kanske är det en klass/ social fråga, jag vet inte, men jag känner väldigt många män som kan vara så där lite granna sexistiska eller rasistiska. Som slänger ur sej dumma saker. Det finns kvinnor med men de är betydligt färre.
Det kan vara fina män. Män jag tycker om. Män som är hederliga, arbetsamma, rejäla och snälla.
Män som aldrig skulle våldta eller slå en kvinna och män som aldrig skulle rösta på Sverigedemokraterna eller uttrycka något förakt mot en människa de möter.
Män som har massor av patos på riktigt när det gäller.
Den typen som pratar allmänt och generellt. Inte om min svärson eller om sin läkare med utländsk härkomst eller grannen som är jättetrevlig utan om invandrare som grupp.
Män som klappar kvinnor i baken eller fräckt tittar djupt ner i u-ringningen och som skrockar åt kompisen som hånar frugan eller senaste ligget men som avskyr sexuella övergrepp och inte ser samband.
Det handlar om uppfostran, om generationsklyftor, om att ha vuxit upp i små samhällen, att inte vara van vid att diskutera och SE den här typen av utsatthet och frågor.
Jag kan förstå det. Även om jag alltid sett mej som feminist så har jag en helt annan medvetenhet idag än bara för några år sedan. För att jag aktivt sökt mej till den typen av diskussioner.
Min egen make är ofta väldigt sexistisk i sina uttalanden och honom kan jag ju ifrågasätta, gräla på, men aldrig få att förstå saker som kvinnors utsatthet. Att schyssta män måste sätta ner foten osv.
Han blir mest arg. Han ser sej som en bra man och att han blir ifrågasatt och ihopklumpad med rötägg. Han ÄR en bra man... bara inte där i tanken som jag.
Och själv tycker jag fortfarande att komplimanger är roliga att få och blir både smickrad och lite lycklig av sådana istället för att se det som en del av det förtryckande patriarkatet.
Livet vore förfärligt tråkigt utan lite oskyldigt flirtande... men det är inte feministiskt att tänka så.

I de här situationerna, och i möten med människor som jag tycker mycket om å respekterar för övrigt, kan jag önska att jag kunde ta av mej de här "Pk glasögonen." 
Det är nästan jobbigt att reagera.
Ibland säger jag ifrån, ofta blir jag bara tyst eller byter ämne för att jag inte vill sabba stämningen men ibland blir jag så trött på mej själv. Känner mej bara "bråkig." Bråkig och tråkig.

Nån som känner igen sej?

Puss/ Asta