Alltså, jag vill typ ligga med Fredrik Önnevall. Jag vill gifta mej med Fredrik Önnevall. Jag vill föda Fredrik Önnevalls barn. Han är vad tonårens Thåström och Richard Gere va en gång.
En idol.
Han återger mej hoppet på mannen och på mänskligheten.
Serien Fosterland med Önnevall är tillbaka för sin andra säsong. Jag har precis sett första avsnittet på svtplay som sändes igår.
För er som missat denna serie finns hela första säsongen där och har du inte sett den så GÖR det.
I första säsongen träffade journalisten Fredrik Önnevall nationalister på lite olika håll i Europa, i Grekland, Ungern Frankrike och Sverige bland annat, och han träffade människor som drabbades av nationalisternas syn på världen. Flyktingarna.
Det är unika samtal där Önnevall verkligen försöker förstå och där han söker hos sej själv efter likheter och olikheter.
Första säsongen uppmärksammades särskilt för att Önnevall och tv teamet hjälte en syrisk pojke att fly från Grekland till Sverige.
I denna andra säsong skall det framförallt handla om flyktingar, nyanlända till Sverige och om invånarna i samhällen där de hamnar.
Första avsnittet kretsade kring ett flyktingläger i Kenya och kvotflyktingar som skulle få komma hit, om frustrationen på ett flyktingläger i Sverige och om invånarna i Simrishamn.
Önnevall pekar inte finger åt någon. Han slår sej inte för bröstet över sin fina människosyn.
Tvärtom ställer han frågor, är genuint intresserad av den han talar med och rannsakar sej själv och sitt eget sätt att vara/ tänka. Han gör ett mycket fint och ömsint porträtt av en Sd sympatisör.
Ska man se NÅT på tv den här vintern så är det Fosterland.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare